Sent ska syndaren vakna – om att vara oförberedd inför ett lopp
Den joggande rökaren, Karl Fredrik Mattsson, fortsätter att utforska löpningens utkanter. Nu har han anmält sig till det nya loppet Paltmilen i Piteå – trots att han varken gillar lopp eller har tränat för det. I ren desperation ringer han upp RW-poddaren och löpcoachen Peppe Lindholm för goda råd.
Jag har i flera år uteslutande sprungit två kilometer på mina löppass. Jag kallar metoden för att mikrojogga – ett recept som har fungerat väl och som även hållit mig skadefri. Trots vänners ihärdiga uppmaningar om att jag borde börja testa att springa längre har jag valt att hålla fast vid mitt minimalistiska koncept och aldrig givit efter för frestelsen att sätta upp nya personliga mål för min löpning.
Därför förvånade jag mig själv nyligen när jag i ett svagt ögonblick lät mig övertalas att anmäla mig till det nya loppet Paltmilen uppe i Piteå. Jag gillar ju inte ens lopp – snarare tvärtom. Samtidigt kände jag att det finns flera anledningar till att jag borde springa just det här loppet.

För några år sedan kom jag ut med boken Palt och älskar själv sedan barnsben den här norrbottniska delikatessen. Och ett lopp som i namnet hyllar palten blir därför svårt för mig att motstå.
En annan trigger är att jag i de reportage jag skriver för Runner’s World, ibland väljer att utmana mig själv i utforskandet av löpningens utkanter. Då kan det hända att jag tvingar mig själv att kliva utanför komfortzonen – vilket det här loppet definitivt skulle innebära.
Sedan är Piteå staden där jag föddes och växte upp, och att springa ett lopp just där innebär sannolikt en intensiv löparupplevelse längs minnenas allé.
”Jag kanske måste träna mer?”
Men jag ska vara ärlig nu, att behöva springa fem gånger så långt som vad jag är van vid har börjat oroa mig en hel del. Jag inser att jag måste börja träna mer för att kunna klara det, kanske till och med träna rätt hårt. Och jag har inte särskilt mycket tid att spela på då loppet går redan den 14 september.
Jag bestämmer mig för att ringa upp Peppe Lindholm som är löpcoach för att se om han har några bra tips som kan hjälpa mig. Peppe, som varierar sitt löptränarjobb med att spela trummor med olika turnerande band, råkar ha en ledig vecka just nu och svarar redan efter den första signalen. Efter lite trivsamt snickesnackande om diverse musik- och löparrelaterade ämnen går jag in på mina frågor.
Är det vanligt att folk hoppar på lopp som de egentligen inte är förberedda på?
– Det är nog vanligare än vad man tror. Sen vill man ju inte generalisera, men jag misstänker att det är vanligare att svenska mellanchefer gör såna här saker, men det har å andra sidan svängt lite på sistone också, trendmässigt. Unga tjejer som håller på med löpning har ökat ordentligt i antal. Men den gamla bilden är ändå lycramän som hoppar på saker de inte riktigt klarar av.
Varför gör man det tror du?
– Dels tror jag det är lite tryck från sina vänner och att man vill visa upp både inför sig själv och inför andra att man klarar det här. Men det roliga är ju att de tror att andra bryr sig, vilket de inte gör. Det är inte så många som bryr sig om din tid på halvmaran, liksom. Ofta gör man det för sin egen skull, men också för att imponera på andra. Och vi ska komma ihåg att det inte är vana löpare som hoppar på sånt här – att svepa tre starköl för att sen springa Midnattsloppet, liksom.
Har du själv tagit dig vatten över huvudet någon gång i samband med ett lopp?
– Jag är vanligtvis lite försiktig av mig, men det har jag faktiskt gjort. Jag sprang en halvmara i Palma på Mallorca en gång då jag inte var helt förberedd. Efteråt blev jag erbjuden en trelitersöl – en sån där stor ölglasfot – av arrangörerna. När jag fick frågan om jag ville ha en alkoholfri öl, fnös jag bara åt henne. Då var det inte så vanligt med alkoholfri öl.
– Efteråt skulle jag hålla i en workshop om löpning. Jag hade förlorat en massa vätska under loppet men som sagt även hunnit svepa i mig tre liter öl. Senare, när jag låg i duschen hemma på hotellrummet och mådde dåligt, insåg jag hur korkade beslut jag hade tagit.
Vad är det värsta som kan hända om man springer en mil oförberedd?
– Det är att man blir tröttare än vanligt. Eller att du skadar dig, men då ska det mycket till. En mil klarar de allra flesta. Men spring inte barfota. Det gjorde dansaren Karl Dyall en gång på Midnattsloppet. Jag varnade honom, och sa: ”Om fyra kilometer kommer det kullersten”, men han sprang barfota ändå. Något som han sen skulle komma att ångra, kan jag säga.
Hur bör jag gå till väga för att utöka min tvåkilometervana (där jag även tillåter mig att gå) till en mil?
– Vi ska inte vända upp och ner på ditt liv, men jag tror att du borde dela upp ditt lopp. Så att du gör fem av dina två kilometer långa mikrojoggar och faktiskt blandar in lite gång också, där du tar en minuts paus. Man förlorar inte så mycket på det. För nu har vi ett mål, du ska tänka att du är en ”Navy Seal i löpning”. Och man blir bra på det man tränar på.
Hur ofta får jag pausa?
– Var femte minut tänker jag, eller under varje mikrojogg. Så att du till slut har varit inne och testat att springa 5 x mikrojoggar à två kilometer.
Ska träningsdosen öka succesivt?
– Ja, den första veckan gör du ett par pass med en dubbel mikrojogg, alltså att du springer fyra kilometer. Veckan därefter kör du tre mikrojoggar (sex km) och vecka tre så växlar du upp till fyra mikrosträckor (åtta km). Efter det ska du ta uppehåll en dag så att kroppen får vila – och under vecka fem så kör du fem tvåkilometerssträckor (en mil).
– Mellan dina fokuserade träningspass kan du också gärna springa dina vanliga mikrojoggar, om du vill. Sen så kanske du avslutar med att, näst sista veckan, göra ett event. Då bjuder du in dina vänner, så att du dessutom får publik med hejarop längs banan och vattenstationer. Och den sista veckan tar du det lugnt med lättare träning, då samlar du ihop dig inför loppet.
Men om jag tar gå-pauser ibland under loppet, skämmer jag inte ut mig då?
– Nej, du skämmer verkligen inte ut dig. Det är ju precis som att du springer intervaller. De kan ju vara till för att vila också, att man får den där pausen. Det är bra att fokusera på vilan, det gör det lättare att springa.
Kan jag ta gå-pauserna ofta?
– Ja, den mentala biten är ju lite av ett Mount Everest för dig, skulle jag säga. Antingen tar du en minut för varje mikrojogg, eller så kör du med klocka och tillåter dig att ta en enminutspaus var femte minut. Och då gör du det även från början, även om du känner dig fräsch. Det där är vanligt i maraton, att de som tar det lugnt i början sen springer förbi de som gasat rejält i början på slutet.
Men kan man verkligen säga att man sprungit ett millopp om man även har promenerat?
– Ja, det tycker jag. Säg om du skulle göra det på 60 minuter, som är en slags magisk gräns, även om du krälar, går, eller åker taxi – det spelar liksom ingen roll. Så självklart kan du säga det. Jag blev faktiskt själv ”omgången” en gång i Portugal när vi sprang i fyrakilometersfart. Då kom det en gångare och gick om oss. Det var en fransman som var väldigt trevlig och som vi lärde känna senare, han kom tvåa på OS sen.
Jag har ju aldrig blivit skadad, men nu känns det som att den risken ökar?
– Vi ökar ju inte träningen med några kopiösa mängder. Men tänk på att inte springa i exakt samma skor varje gång. Prova att stretcha lite grann efteråt också och känn efter, men känn efter lagom. Eftersom du är så van vid mikrojogg så tror jag inte det är någon fara, men om du skulle köra fem kilometer i ett svep, då blir det större skaderisk.
– Ett annat tips är att våga hålla ner farten, för att sen köra på lite tuffare. Från riktigt lugnt till hyfsat hårt. Men då gäller det att hålla på sig själv, och sen öka litegrann. Det första varvet ska vara med handbromsen i, sen lättar du lite på den för att sedan släppa upp den helt.
Nu har jag låtit mig övertalas till att delta i det här loppet men jag tycker ju egentligen att lopp och tävlingar är bland det värsta som finns. Hur ska jag göra för att stå ut?
– Jag tycker att du ska tänka på Joe Strummer i The Clash som sprang London Marathon 1983. Inför loppet hade han inte tränat på fyra veckor, och kvällen innan racet drog han i sig tio pints öl. Du kan ha honom som målbild litegrann, tänker jag. Han hörde inte hemma där, han heller.
– Strummer sprang även Paris Marathon – jag har faktiskt en t-shirt med honom och hans nummerlapp från loppet. Men den kan jag inte lägga upp på sociala medier, när jag gjorde det en gång ville en massa människor genast köpa den (*skratt*).

Måste man samtala med folk i ett lopp? Jag tycker det är nog jobbigt att springa och föredrar att stänga ute världen.
– Jag brukar hälsa på folk om jag tränar hemma i Järvsö. På tävlingar behöver man inte prata alls, tycker jag. Man är i sin bubbla, kan man säga, om någon tycker man är otrevlig.
När på dygnet ska jag träna, tycker du?
– När går loppet? Om det går nio på morgonen är det bra att träna på ungefär samma tidpunkt. Sen har man ofta en optimal tid på dygnet när man är som bäst. Så där kan man försöka lägga kvalitetspassen. Kroppen kommer ändå att pirra till när du ska göra loppet.
– Men stressa inte, försök ha en skön känsla, tänka att det här är kul. Inte att folk är fula, luktar illa och har på sig fula kläder som du själv aldrig skulle kunna tänka dig att bära.
Bör jag äta frukost innan loppet tycker du?
– Om loppet går klockan nio så kliver du upp klockan sex och tar två rostade mackor med lite sylt på, och ett par koppar kaffe.
De senaste dagarna har jag börjat springa dubbelt så långt som jag brukar, men jag svettas fem gånger så mycket. Varför?
– Haha, det är för att du chockar din kropp! Det är varmt ute, och din kropp som är jättevan vid mikrojogg vet inte hur en dubbel mikrojogg känns. Sen kanske du har en del grillkvällar som du också behöver svettas ut, det brukar vara så på sommaren.
Hur tror du att jag kommer jag känna mig efter loppet?
– Om du klarar loppet så kommer du känna dig lite euforisk, då kommer du att fatta det här med ”runners high”. ”Jag klarade det!”, liksom och att ölen efteråt smakar riktigt gott. Jag hoppas att du kommer känna att ”vad bra vi var tillsammans!” Det finns ju en gruppgemenskap som är rätt härlig vid tävlingslopp, trots att löpning ofta är en solitär sport.
När vi har lagt på är det två tankar som genast dyker upp i huvudet. Dels att Peppes träningsråd kommer att vara till stor hjälp för mig inför loppet uppe i Piteå, dels att fem minuter är väldigt lång tid att springa innan man äntligen får gå.
Fortsättning följer i nästa nummer av Runner’s World, ute den 28 oktober!







































