I Buenos Aires blev Yomif Kejelcha, Etiopien, den förste personen att springa ett halvmaraton under 57 minuter i godkända förhållanden. Och på Diamond League-galan i Silesia imponerade Samuel Pihlström.
56.51. Så lyder det nya världsrekordet på halvmaraton, satt av etiopiern Yomif Kejelcha. I Argentinas huvudstad Buenos Aires krossade han det tidigare rekordet med 29 sekunder.
Det gamla rekordet innehades av ugandiern Jacob Kiplimo, som sprang på 57.20. Noterbart är dock att Kiplimo har sprungit ännu snabbare. I Barcelona förra året noterade han 56.42, men tiden ratificerades aldrig som världsrekord. Anledningen var bland annat att han ansågs ha sprungit för nära ledarbilen och därmed fått otillbörlig hjälp.
Pihlström fortsätter imponera
Under Diamond League-galan i polska Chorzów stod Samuel Pihlström för ännu ett starkt lopp på 1 500 meter.
Precis som under EM låg han en bit bak i fältet när sista varvet inleddes, men började avancera genom den avslutande kurvan.
När löparna kom in på upploppet var svensken med i kampen om segern. Trots att han tappade något på slutet sprang han i mål som femma på 3.31,41 – en placering bakom Jakob Ingebrigtsen och knappt en sekund efter segraren Ethan Strand, USA.
Samuel Pihlström efter sitt EM-silver. FOTO: DECA Text & Bild
Alla resultat från Diamond League tävlingen hittar ni här.
Efter Andreas Almgrens och Samuel Pihlströms medaljer såg det länge ut som att det skulle bli ytterligare en under mästerskapets sista dag. Men Suldan Hassan fick till slut se sig besegrad i maratonloppet.
Åt guldet var det inte mycket att göra. Suldan Hassan var däremot med i medaljkampen ända fram till slutspurten. När italienaren Pietro Rivera och israelen Gashu Ayle drog ifrån kunde svensken inte riktigt svara. I stället blev det en fjärdeplats.
På den tuffa banan vann tysken Amanal Petros på 2:09.11 efter att ha gått loss halvvägs in i loppet.
Suldan Hassan sprang i mål på 2:09.24 – bara tre sekunder från bronsmedaljen som togs av Ayle.
Bakom Suldan blev Ebba Tulu Chala 13:e och Archie Casteel 47:a, medan Samuel Tsegay bröt loppet.
På damsidan var Hanna Lindholm bästa svenska på 2:36.42, vilket gav en 25:e plats. Carolina Johnson blev 40:e på 2:41.21.
Finländska Alisa Vainio vann damernas maraton på 2.22,26 – nytt mästerskapsrekord.
Leo i final
Även i hinderfinalen fanns svensk representation genom Leo Magnusson. Han gjorde ett fint lopp och låg länge sist i klungan, men med en stark avslutning tog han sig i mål som tia på 8.32,87.
Vann gjorde Europarekordhållaren Fredrik Ruppert på 8.25,33.
Leo Magnusson tog sig till sin första internationella final. FOTO: DECA Text & Bild
På vår Instagram hittar ni längre genomgångar av alla lopp.
På Alexander Stadium i Birmingham gråter en vuxen man. En klocka har stannat och två vänner kramas, insvepta i en svensk flagga. I 50 år hade vi väntat – och vet ni vad? Det var värt det.
Kvällen har intagit Birmingham och hemma i Sverige närmar sig klockan midnatt. För några timmar sedan var vi en annan löparnation. När killarna radade upp sig för 10 000 meter hade ingen svensk herre vunnit ett mästerskapslopp sedan kungen gifte sig.
Och kanske var det det kungliga bröllopet Andreas Almgren tänkte på när startskottet ljöd, eller så var det hur det gick för Björn Borg i hans Wimbledon-final samma år. Eller (antagligen) så var det ingenting av det.
Hursomhelst så försvann gänget iväg från den där platsen där de stått och väntat, och efter att ha gått i 1200 meter visade Almgren hur man springer.
I den uppvisningen finns egentligen inget filmiskt. Det finns ingen rädsla, ingen dramatik. För allt det där var redan upplevt. Det vet ni som följt Almgrens väg hit.
Nu var det en maskin som skruvade och skruvade, och till slut var det bara han kvar.
Redan med tre kilometer kvar grät hans tränare, Urban Ahrun. Han som varit med honom hela vägen.
Mästare känner mästare
Vägen mot mållinjen var en eriksgata. Hans tillresta klack med matchande tröjor kunde skrika varv efter varv. Göra vågen och tänka tillbaka på gamla minnen.
Någonstans runt 21.50 svensk tid föll Almgren ihop. Utpumpad av resan från start till mål.
Och vet ni vad, det var ingen som var i närheten av honom. Varken i dåtid eller nutid.
Mästerskapsrekordet, det äldsta av alla, slog han med sju sekunder när han kom i mål på 27.23.
Andreas Almgren invirad i den svenska flaggan. FOTO: DECA Text & Bild
Om det nu fanns en tvåa kom han 20 sekunder efter. Han kommer från Schweiz och heter Dominic Lobalu, ni kanske vet vem han är? Fram till idag var det han som var den regerande mästaren.
När Jimmy Gressier, som blir trea, kommer i mål ställer han sig och bugar. För ett år sedan vann han VM-guld. Mästare känner mästare.
Pilens IQ
För ett år sedan skrev jag i en krönika att vi precis upplevt svensk löpnings bästa dygn. Då hade Almgren tagit VM-brons och Samuel Pihlström tagit sig till VM-final. Nu kan jag säga att jag fått omvärdera den där bilden.
När Andreas Almgren fått sin flagga och sin medalj började han sitt ärevarv utanför banan.
Samtidigt ställde nämligen ett nytt gäng löpare upp. Det var dags för final på 1500 meter.
I det taktiska loppet visade Pihlström sin ultimata styrka: sin skalle. Och då menar jag inte det där pannbenet som alla uthållighetsidrottare pratar om. Nej, jag menar det alltför underskattade IQ:t.
För ”Pilen” är en smart löpare. Han vet var han ska vara, när han ska vänta och framför allt när han ska trycka på. Som en duktig skolpojke lade han sig längst bak i fältet och väntade snällt på sin tur medan killarna framför honom fick sköta bråket.
Med 300 meter kvar kunde han inte hålla sig längre och började ge sig in i hettan. In i sista kurvan öppnade sig slagläget.
Inför hemmapubliken försvann Jake Wightman och Jake Heyward på upploppet. Naader var redan borta och i dimman av slagna mästare kom Pilen fram.
15 minuter efter Almgrens guld kom ett silver. Sverige–Europa: 2–0.
De är klara
Oundvikligen tenderar vi människor att jämföra allt som händer med det som var innan. Måttstocken blir ofta det som står i historieböckerna.
Med det i ryggen kan vi nog säga att den här generationen lyckats. De har nått fram och på något sätt blivit klara.
En chockad Samuel Pihlström efter sitt silver. FOTO: DECA Text & Bild
I morgon ringer väckarklockan igen. Tandkrämen kommer att smaka likadant som den gjorde igår och smutshögen kommer att vara lite större.
Men allt är kanske inte som det var i morse.
I 50 år väntade vi på ett guld. Nu har vi fått det – och lite till.
Så vad finns det kvar att vänta på?
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 1
Patrik Nissen
Snyggt formulerat av vad vi alla löparvänner känner!
Ikväll går Andreas Almgren ut på Birminghams blå banor tillsammans med Europas främsta 10 000-meterslöpare, med vetskapen om att ingen svensk herrlöpare har vunnit ett mästerskapslopp på 50 år. Det var det här han var menad för.
Det är kanske det mest klassiska idrottsögonblicket i den svenska historien. En 30-åring mot mål, ett hinder på upploppet och så en östtysk som faller. OS-guld och världsrekord för Gärderud.
Det hela skedde 23 år innan jag föddes, men ändå är det nog hela anledningen till att jag drogs in i den här sporten från första början. Min far var några år yngre än 20 och efter att ha sett allt på TV blev han fast.
Så pass fast att han aldrig riktigt släppte det. Något jag vet att han inte är ensam om.
Jag tror att jag talar för många barn med föräldrar födda på 1950- och 60-talet när jag säger att historien om Gärderud gör oss trygga, det är vår madeleinekaka.
För oss är att växa upp att inse att Dan Glans inte alls blev sexa.
Slutade drömma
När Gärderud vann guldet i Montreal hade Kung Carl XVI Gustaf precis gift sig med Silvia, Malmö FF hade nått final i Europacupen och Abba hade släppt “Dancing Queen”.
Det har, så att säga, hänt en del sedan dess.
Löparmässigt får vi säga detsamma.
Under de fem decennier som gått har det där guldet blivit allt mer av en historia man nästan börjar tvivla på. Kan det verkligen vara så att en svensk herre vann ett guld och satte världsrekord i löpning?
Att det skulle ske igen kändes inte möjligt. Men det är klart att vi har drömt. Kanske till och med hoppats. Musse, Kramer, Kalle Berglund. Men trott? Nä. Det slutade vi att göra. Det var inte för oss.
Men så började någonting att hända vid stränderna längs Edsviken.
En kille från AIK:s fotbollsakademi sköt sitt sista skott. Tog av sig fotbollsskorna och satte på sig sina spikskor.
När Almgren tog sitt JVM-brons 2014 var svensk friidrott på en av de mörkare platserna. Kanske var det just därför han kunde målas upp som nästa “grej”. Det fanns inget att tro på, så vi måste hoppas på den här killen.
Hoppades, det gjorde vi, men vad fick vi för det? Killen såg mest ut att gå sönder.
Men så började åren att ge betalt. Bakom alla skador blev Almgren ständigt lite bättre, lite hårdare. En dag var han en av de bästa i Europa. Han fortsatte lite till och till slut var han en av de bästa i världen.
För ett år sedan kom också VM-bronset.
Andreas Almgren efter VM-bronset förra året. FOTO: DECA Text & Bild
Inga berättelser handlar om tredjeplatser
VM-brons var stort. Enormt kanske man till och med kan säga och därför går det kanske att tro att det var färdigt där också. Att bronset var det han skulle nå. Almgrens film var klar, låt eftertexterna rulla.
Men jag kan inte tro att det är så. Missförstå mig rätt, men ingen av mina historier från barndomen handlade om tredjeplatser.
Ikväll står nu en 31-årig man från Sollentuna på en arena 1500 km ifrån där han är född. Det har gått 50 år sedan Gärderud sprang OS, 50 år sedan en svensk herrlöpare vann någonting. Vi har väntat länge nu.
Kung Carl XVI Gustaf har firat 50-årig bröllopsdag med sin Silvia. Malmö FF:s finalförlust har bytts ut mot Mjällby:s SM-guld och Abba har blivit Zara Larsson.
Framför TV-apparaterna hemma i Sverige kommer människor att samlas.
10 000 meter. 25 varv. Kanske är det den här kvällen jag en dag kommer att berätta om för mina barn.
Werro har logiken, Hodgkinson publiken och Femke allt det där som lämnas kvar. Vem väljer du?
Det finns få löparnationer, om ens någon, i Europa som kan stoltsera med en lika stolt historia som Storbritannien. Coe, Ovett, Radcliffe, Farah – ja, ni hör. Det är inga duvungar de kan dra fram ur fish and chips-tallriken.
När Keely Hodgkinson kom fram var det i deras fotspår hon följde. Hon tog sitt första EM-guld som 19-åring och senare samma år blev det silver på OS. En stjärna var född.
Europa blev hennes fästning, men utanför kontinentens gränser hade hon svårare. Så fort resten av världen bjöds in var det inte brittiskan som stod högst upp på pallen längre. Silver verkade bli hennes signum.
Men så hände någonting. Till OS i Paris kom hon med ryktet som den ständiga tvåan nästan inristat i spikskorna. Med det som insats bekände hon färg, fick ut sin potential och gjorde det hon satt på löparbanan för att göra – vinna.
Nu var väl Hodgkinsons herravälde här? Låt det börja.
Men det var som att bordet stod dukat, men Keely kunde inte hålla sig kvar på stolen.
Rockstjärnan och den blyga
Först var det en skada som stökade till det och det tänkta VM-guldet blev ett brons.
Sedan började hon prata om världsrekord och slog det till och med i vintras. Men när allt skulle ta fart och skruvas upp bestämde sig en schweiziska för att det var dags att ställa allt på ända.
För er som inte känner till Audrey Werros resa kommer här en mycket förkortad version. En 22-årig talang som på två år gått från 1.57 till att bli den tredje snabbaste kvinnan genom tiderna. Hon är bara drygt en halv sekund från det där omöjliga världsrekordet och är antagligen det britterna tänker mest på efter frågan om hur man avsätter en premiärminister.
Werro framstår som timid och ödmjuk i media. Min egen känsla är att hon nästan bett om ursäkt för att hon klivit in och försökt ta platsen som nummer ett.
Femke Broeders-Bol gör sin första säsong på 800 meter. FOT: DECA Text & Bild
Men det slutar inte med den där ödmjuka tjejen från Toblerone-landet.
Förra hösten bestämde sig Femke Broeders-Bol för att hon sprungit över sin sista häck. Världsrekordhållaren på 400 meter och VM-guldmedaljören från 2023 ville inte längre sluta springa efter ett varv. Plötsligt var det två personer för Keely att tänka på innan läggdags.
”Har en tabloid-aura runt sig”
Om bilden av Werro är den blyga tjejen är Hodgkinson den motsatta. Hon är populär i hemlandet och hennes Instagram får tankarna till personerna som drog till Magaluf efter studenten, inte till dem som sprang dubbeltröskel.
Hon är modeintresserad och har en ”tabloid-aura” runt sig.
Än har de inte hunnit mötas, men det har redan blivit dramatiskt. Werro föll i sista kurvan av semifinalen och vi som såg undrade om all underbar väntan var över innan den ens hade börjat. Domaren ändrade till slut beslutet och schweiziskan fick en plats till finalen.
Kul för mästerskapet, finalen och allt det där, men man kan undra om en annan löpare hade fått ett liknande beslut med sig.
Nu står det klart att alla tre ska mötas i finalen, där mästerskapet potentiellt kulminerar.
All logik talar för att Keelys borg kommer att falla efter två varv. Werro har bara vunnit den här säsongen och taktiskt verkar hon klara alla typer av lopp.
Men idrott är inte logiskt, och det är väl därför vi älskar det. Hur mycket vi än vill och hur mycket vi än försöker kommer det inte gå att kalkylera fram exakt hur ett lopp kommer att sluta.
Det är väl därför vi inte kan räkna bort Femke. Logiskt finns det inget som talar för henne. Hennes sätt att springa kan nästan uppfattas som ett hån mot de andra. Det ser ut som att hon joggar.
I Femkes kortlek finns dock ett triumfkort: upploppsrakan. Att höra henne de sista hundra meterna kan nog ena Storbritannien och Schweiz i en gemensam oro för framtiden.
Bara Gud och spelbolagen kan veta hur det kommer att gå. Vi andra får välja vad vi tror på.
Den ena har logiken bakom sig, den andra publiken och den tredje det som finns kvar.
