Vinnarskallar
Idrott är enkelt i teorin, en lek som ska vara rolig och som ska få oss att ta fram det bästa i oss. I praktiken är det självklart inte så enkelt eftersom idrott handlar om människor och människor drivs av alla möjliga olika känslor.
Jag känner ibland att löpartidningar handlar alldeles för mycket om träningsprogram för att nå vissa tider och prestationer eftersom det är enkelt att göra ett veckoschema men svårare och mer komplicerat att prata om människor, känslor och drivkrafter.
De senaste dagarna har jag funderat en del på drivkrafter, framgång, vinnare och förlorare. Oftast berättar vi samma historia om och om för varandra och våra barn, att det viktigaste är att göra sitt bästa samt att ha roligt. För om man har gjort sitt bästa har man gjort tillräckligt och kan känna sig nöjd. Självklart är inte idrotten eller samhället så enkelt ens när man är barn och det blir inte lättare ju äldre vi blir.
Jag växte upp med min syster Johanna och våra synsätt på vinnandet var väldigt olika. Vi åkte iväg tillsammans för att springa årets viktigaste terräng lopp, NCAA. Jag var exalterad över att äntligen få göra det som jag tränat för hela hösten och tyckte att det skulle bli höstens roligaste tävling, medan för Johanna var det en situation som satte det liv hon försökte infinna sig i och vara lycklig i på sin spets. Hon grät hejdlöst halva natten över livet och när hon äntligen somnat gick jag in på toaletten och stoppade in handen i munnen och grät ljudlöst över den ångest det innebär att se sin lilla syster olycklig. Nästa morgon gick vi upp och hittade våra egna drivkrafter och motivation för att springa säsongens bästa lopp.
Jag är den som gillar att sätta upp ett mål som motiverar mig, träna emot det och sedan blir riktigt glad om jag lyckas och missnöjd om jag inte lyckas. Jag kan inte sträcka mig till att säga att jag är nöjd om jag har gjort mitt bästa, men jag kan se nyansen att jag gjorde mitt bästa idag, men det är inte ett bästa som jag är nöjd med och accepterar, utan jag vill fundera ut hur jag kan göra det bättre nästa gång. Johanna hade vinnarskalle, men jag såg henne aldrig bli riktigt glad eller nöjd över en vinst. Hon kunde gå in stenhårt för löpningen i perioder, men bara vara bäst för att det var oacceptabelt i hennes värld att inte vinna. Antingen vann hon eller var hon värdelös. Löpningen kunde både betyda allt och ingenting. Att ha föraktet för att inte vinna som drivkraft är grymt starkt, men ger tyvärr väldigt lite glädje igen. Livet var svart eller vitt, bra eller dåligt och jag försökte fylla ut nyanserna där emellan. Efter hennes tredjeplats på EM i terräng 2005, som alla andra tyckte var sensationellt bra sa hon till mig på kvällen efter hon kommit hem. ”Ida jag hade vunnit om jag inte fuckat upp i mitt huvud.” Hon kunde pendla mellan total tilltro till sin kapacitet att vinna när huvud, hjärta och kropp var synkat och total meningslöshet i att tävla över huvudtaget.
Jag har mött människor, vinnarskallar med vitt skilda drivkrafter. Där finns sorten som man allra först kommer att tänka på, de som alltid vill vinna i allt de företar sig. De som älskar att tävla mot andra och sig själva. Sedan finns det sorten som gillar att ta reda på var deras egna gränser ligger, de presterar lika bra själv mot en klocka som mot en annan person. En del ser inte sin egen kapacitet utan blir alltid glatt överaskade över sina prestationer och lyckas skapa en bra känsla av att alltid lyckas. Andra är medvetna om sin kapacitet men har ingen lust att vandra vägen för att se vad den leder. De finns personerna som lever på drivkraften att bevisa för världen att de kan. Vissa människor lever i en framtidsversion eller fantasiversion av sig själva eller jämför sig bara med andra, aldrig med sig själva och är därför aldrig nöjda med vilka de är eller var de presterar.
Vi pratar om att skapa lagsammanhållning, glädje, gemenskap och vinnarkulturer. Där människor känner sig uppskattade oavsett om de lyckas eller inte. Genom trygghet kan vi skapa vinnare. Jag tror att delad glädje ger dubbel glädje samt att framgång smittar av sig. Samtidigt består grupper av människor och människor är olika, har olika förutsättningar, har olika känslor och olika inställning till sitt idrottande. Det finns ingen formel som är likadan för alla och säger att sätter du in så här många träningstimmar på kontot får du ut det här resultatet eller förbereder du dig på det här sättet får du ut den här prestationen. Några får alltid mer utdelning och andra mindre, idrott är inte rättvist på det sättet. Alla blir aldrig bra eller det tar olika lång tid för oss. Vi lever i ett samhälle med dubbelmoral där vi säger till oss själva och andra att jämför dig bara med dig själv, fastän vi skapar tävlingar där du tävlar mot andra. Även om du gör ditt bästa och slår det största personliga rekordet av alla kanske det inte räcker i jämförelse med andra. Ingen vinner en tävling för att de har slagit störst personligt rekord. Även om vi uppskattar varandras strävan och bedrifter är det svårt att vara sist och vara stolt över att man har lagt ner precis lika många timmar, gjort sitt bästa som den som vann fastän med en helt annan utdelning. Hur skapar vi kulturer där vi både hänförs över fighten, bryr oss om vinster och förluster samtidigt som alla får samma uppskattning för sin strävan? Idrotten, människor och känslor är både väldigt enkelt och oerhört komplicerat.
Antal kommentarer: 4
Stefan Danielsson
Krångligt, skönt att jag bara vara en glad motionär
Saga
Starkt och modigt inlägg. Välbehövligt.
Jenny Bursell
Fint inlägg om din bakgrund och fint inlägg om hur komplex både människan och livet är! Du skriver bra! Tack för att du delar med dig!
Lennart Johansson
Jag befinner mig i den situationen att ha tävlat i en lagsport halva livet, till att på ”gamla” dar börjat springa. Det som finns inom mig är strävan att tron att jag ska kunna prestera som tidigare. Det gör att trots all träning blir besvikelsen stor när jag så klart aldrig kommer att vinna enligt resultatlistan.
Jag har tagit de första stegen i utveckligen mot att tänka att jag ska bara tävla mot mig själv och känna mig nöjd med detta. Ett jättesvårt dilemma att vänja sig med att se den sanningen i vitögat.
Att känna mig tillfreds med att säga och verkligen känna att ” jag duger så bra”!
Tack Ida för att få följa Dig och läsa om dina mycket viktiga frågor och funderingar Du tar upp.
Hälsningar Lelle