Krönika: En klassisk tvivelrunda
Det är lördag förmiddag och dags för Casa Italia på biblioteket i södra Miami. Min dotter lär sig språket medan min man pratar med andra föräldrar från hemlandet Italien. Vid det här laget vet jag att något som kan avhandlas på en minut i Sverige tar cirka en timme i Italien (diplomatiskt uttryckt: italienska är ett ordrikt språk). Själv dedikerar jag tiden till en långrunda i ett för mig nytt område: Palmetto Bay.
Eller borde jag kanske skriva välkommen till djungeln? Här finns nämligen stora banjaträd och ödlor som rusar framför löparskorna. Första gången här sprang jag längs bilvägen till en utomhusmarknad och drack en mangosmoothie i solen. Under en annan runda upptäckte jag ett lummigt spår som tog mig till en hundra år gammal röd kinesisk bro och en pir med utsikt över Atlanten.
Just den här lördagen behöver jag gå på toaletten redan efter en kilometer. Jag slinker in på ett Starbucks som attraherar klungor av cyklister som ser ut att aspirera på att tävla i Giro d’Italia. Men efter toabesöket har jag ändå inget flyt i löpningen. Behöver jag knyta skorna? Ska jag ta av mig toppen och bara springa i sportbehå? Varför får jag ingen pepp av någon låt på spellistan? I stället för att bli nedslagen inser jag att det här är en sådan där runda – en tvivelrunda.
Det spelar ingen roll att jag har sprungit i snart tjugo år, att jag jobbar för Runner’s World och att jag har erövrat över 30 maratonlopp. Vissa dagar undrar jag om jag kan kalla mig löpare. Min inställning är att alla som springer är löpare, men under tvivelrundorna glömmer jag bort att det även gäller mig.
Vid det här laget vet jag att mina tankar är så knäppa att jag ofta skrattar inombords när de börjar terrorisera mig. Min erfarenhet är dessutom att löparidentiteten kommer tillbaka efter fem kilometer oavsett tempo. Allt jag behöver göra är att fortsätta för att komma i en annan sinnesstämning.
Hösten 2013, när jag var ny på Runner’s World, var jag med på den årliga RW-konferensen. Den hölls i en skyskrapa på Manhattan där alla internationella redaktioner träffades för att dela erfarenheter. Jag minns att jag pratade med kollegor från Spanien, Mexiko och Australien och att vi fick testa nya skor och diskutera löpartrender. Konferensen pågick tisdag till fredag och på söndagen var det dags för New York City Marathon.
Innan vi åkte dit antog jag att alla som var på konferensen också skulle delta i loppet. För om man jobbar på Runner’s World måste man väl springa maraton? Jag hade helt fel. Vi var bara tre personer från konferensen som sprang maratonloppet det året.
Det krävs inget certifikat för att få kalla sig löpare, man behöver inte betala någon medlemsavgift och inte heller klara av någon speciell distans. Allt som krävs är att man springer. År 2026 lever vi i ett tillåtande löparklimat så det är dessutom lättare än någonsin att identifiera sig som löpare – men det gör inte att självtvivlet försvinner.
Ett långt löparliv är som ett äktenskap. Under vissa perioder flyger man fram och andra gånger undrar man om det går att fortsätta. Tjugo år in har det inte blivit lättare – men definitivt mer intressant. Jag är mer närvarande än jag var i början då jag bara körde på. Det har gjort att jag har blivit långsammare, men också att jag njuter mer.
Jag passerar den kinesiska bron en tredje gång och springer sedan ner till piren där jag stannar till för att titta ut över Atlanten. Jag ber en främling på cykel ta en bild med min mobil. När jag sedan tittar på bilderna slås jag av att jag faktiskt ser rätt vältränad ut.
Jag springer vidare längs de förhistoriska banjaträden, förbi Starbucks och in på vägen som tar mig tillbaka till biblioteket. Rundan började motigt, men tio kilometer in känner jag mig både stark och snygg. Jag är definitivt en löpare.
