Rune Larsson: Sanningen om kenyanernas framgångar
”Vilka spännande saker det finns här i Iten!”
Så stod det under en bild jag fick från elitlöparen Weronika Brzuchalska. Hon var på ett månadslångt träningsläger i själva epicentret för kenyansk löpning. Bilden föreställde ett uppslag från Runner’s World med en av mina tidigare krönikor.
Jag svarade direkt: ”Nu vet vi varför kenyanerna är så bra löpare. De läser min spalt.”
Ok, det var kanske ett onödigt kaxigt svar, men jag kunde inte låta bli. Förmodligen hade någon svensk tagit med sig tidningen och läst den mellan träningspassen som avkoppling. Men krönikan i tidningen som Weronika hittade tillförde inget av värde. Jag bara gnällde på dåliga skosulor, svårigheten att få tag på vettiga löparkläder, och att ljusharar och hologram agerade farthållare vid rekordförsök. Rubriken var följaktligen ”Löpande gnäll”. Jag tycker mig ha rätt att kärleksfullt klaga på min favoritsport ibland. Det kallas ”spanking” på engelska, eller ”den man älskar agar man”.

Andra skribenters artiklar och krönikor i löpartidningar har däremot tillfört mig mycket sedan jag sprang mitt första maratonlopp 1972. Då kunde jag gå med i Svenska Marathonsällskapet och få deras medlemstidning, ett häfte som hette Marathonlöparen. Någon annan publikation som avhandlade min favoritsport fanns inte när jag var 16 år. Jag lusläste varje sida. Att någon gång få se mitt namn i en löpartidning skulle kännas lika stort för mig som om en församlingspräst kunnat läsa om sig själv i Nya Testamentet.
Tiderna har förändrats rejält vad gäller media som avhandlar löpning. Vem som helst kan ha sin egen podd, eller vara aktiv på något av de diskussionsforum som finns. Runner’s World publiceras som webb och papperstidning. Det är bara att välja.
Själv vill jag helst kunna hålla i litteraturen. Det är därför jag läser papperstidningen framför nätet. Någon har sagt att jag missat detta med digitaliseringen, och det är nog sant. Men för mig är det känslomässigt viktigt att spara gamla löpartidningar. Jag vill kunna gå tillbaka i tiden och läsa artiklar från 1980-talet. På något sätt känns det som en kontakt med min svunna krafts dagar. Psykologerna kallar det regression, har jag hört.
Även orienterarnas årsbok Skärmen från 1950-talet, som jag ärvt efter min far, har jag sparat och bläddrar i när andan faller på. Där läser jag om idrottshjältar som nu är strukna ur folkbokföringen och överflyttade till släktforskningsarkiven.
Vissa kämpars röster finns bevarade efter radiointervjuer, men jag sörjer att det inte fanns poddar under deras storhetstid så de fått mer tid att berätta om hur de levde och tränade. Ibland önskar jag också att alla mästare och medaljörer författat sina biografier så att deras berättelser fanns i bokform. Mora-Nisses I vita spår har jag läst, liksom skrinnaren Sigge Erikssons Vinnande skär.
Jag har själv spelat in berättelser från gamla idrottare som till exempel Kjell-Erik Ståhl, Evy Palm och Dan Waern eftersom de sannolikt är värdefulla för någon om 100 år eller mer. Det förutsätter förstås att det som i dag lagrats i molntjänster och dataminnen kan bevaras och att man i framtiden har teknik som kan spela den. Eller kommer serverhallarna att svämma över och börja göra sig av med det vi anförtror dem? Jag fruktar att det digitala blir dement och glömmer det som sparats. Mina VHS-kassetter ligger i en låda som en påminnelse om att ny teknik kan ödelägga gamla minnen.
Varje gång jag undrar vad som ska hända med det som publicerats på nätet eller sparats i det där diffusa som kallas ”molnet” kommer tanken på biblioteket i Alexandria, där enorma mängder kunskap gick upp i rök. Upp i rök kommer sannolikt även alla mina gamla löpartidningar att gå när sönerna ska slutstäda efter mig.
Men liksom alla andra kenyanska löpare har säkert även Sabastian Sawe, som nyligen bröt den magiska tvåtimmarsbarriären på maraton, varit i Iten och tränat. Läste han då den tidning som Weronika hittade kan vi ha förklaringen till 1:59.30. Inspiration ska aldrig underskattas.







