Det var en gång en kille som sprang

Rune Larsson skriver om att alltför strukturerad träning kan få … förödande konsekvenser.

Det var en gång en kille som sprang. Han gjorde det för att det var roligt. Roligast av allt var att bara springa genom bygden och skogarna. Det var också väldigt roligt att springa med kompisarna en eller ett par gånger i veckan. Och så var det roligt att prova krafterna och uppleva kampen i någon löpartävling ibland. 

Så en dag övertalade någon honom om att han borde utvecklas som löpare. 

”Du kan inte bara springa omkring så där ostrukturerat. Skaffa ett träningsprogram från någon av experterna.”

Löparen letade på internet och hittade en tränare som hade många prenumeranter på träningsprogram och skickade ut regelbundna mail med råd som utstrålade grundlig kunskap. Det kostade bara 600 kronor i månaden, och det kunde det vara värt för att utvecklas. Löparen hade aldrig träffat träningsexperten, men han var ju som sagt expert och därmed värd att lita på. 

Nu gällde det att skaffa en pulsmätare eftersom varje träningspass under veckan skulle genomföras med en viss procent av maxpuls, som man enligt träningsexperten fick genom att ta 220 minus åldern. Det stod tröskelträning i programmet på måndag och då skulle de åtta kilometerna springas i 90 procent av maxpulsen. Bara åtta kilometer – betydligt kortare men i gengäld snabbare än han brukade löpa. Han saknade det behagliga långpasset ute i bygden men tröstade sig med att all utveckling har ett pris – och då syftade han inte på den månatliga kostnaden 600 kronor.

Han saknade stigarna i skogen på tisdagen när han sprang 8 X 1 000 meter med en minuts vila, eftersom det passet gjorde sig bäst på en cykelbana där det fanns en uppmätt kilometer. 

Enligt programmet skulle han träna i gymmet på onsdagar. Den miljön hade han aldrig vistats i tidigare, men enligt tränare var det absolut nödvändigt för löpare att bygga upp styrkan. Han kände ingen glädje bland spegelväggar, slamrande redskap och stönande lyftare. Gymkortet var dessutom lika dyrt som träningsprogrammet. Men det var ju nödvändigt för utvecklingen.

Torsdagens 200-metersintervaller med 30 sekunders vila fungerade enligt träningsexperten bäst på löparbanan inne på arenan. Det gällde att pricka in passet mellan fotbollsmatcherna på innerplan. Ibland blev det sent på kvällen innan han fick använda banan.

Om kompisarna som vanligt sprang två mil i långsam fart riskerade han att hamna för lågt i puls och att det blev för långt i distans. Det var säkrast att springa för sig själv så att träningen blev rätt utförd.

På fredagarna brukade han träna med klubben, men det fungerade inte eftersom han skulle springa 15 kilometer i 80 procent av maxpuls. Om kompisarna som vanligt sprang två mil i långsam fart riskerade han att hamna för lågt i puls och att det blev för långt i distans. Det var säkrast att springa för sig själv så att träningen blev rätt utförd.

Lördagen var en vilodag, men på söndagen skulle han äntligen få springa långpass i skogen och på grusvägarna mellan åkerlappar och dungar. Han frågade Carina om hon ville hänga på, som så många gånger tidigare gjort honom sällskap på söndagspassen. Men hon hade skaffat en annan internetbaserad coach, och enligt det programmet skulle hon köra alternativträning den här dagen i veckan. 

För att ytterligare utvecklas åkte löparen på en kurs som hölls av en expert i löpteknik. 

”Upp på framfoten, Ann-Britt!”, ropade experten när han låg med kinden mot marken och en 55-årig dam sprang förbi. Fotisättning och stegavveckling är viktiga grejer.

Under löpteknikkursen hade experten upptäckt flera fel hos löparen, som nu tvivlade på sig själv och undrade hur han över huvud taget lyckats springa i så många år utan att bli skadad. Nu gällde det att hålla koll på höfterna, tänka att en osynlig sugkopp fäste i huvudet och lyfte kroppen, och en hel del annat också.

Det var en gång en kille som sprang. Men han gjorde det inte längre för att det var roligt. 

OM SKRIBENTEN Rune Larsson är Sveriges meste ultralöpare och svensk ultralöpnings nestor. Han har sprungit maraton på 2.18.38, har vunnit det 246 kilometer långa Spartathlon tre gånger och hade länge det nordiska rekordet i 24-timmarslöpning. 
Läs mer: loparlarsson.se

---