Min väg
Snö, snö, snö. Kan inte komma ihåg senast jag upplevde en vinter med så här mycket snö. Och det värsta är att den är överallt; upp, ner, höger och vänster, vart man än vänder sig är det vitt. Dom meterhöga vallarna skapar nästan en känsla av att vara instängd i ett rum med väggar av snö runt omkring sig och det är ingen behaglig känsla. Folk som bott här i stan längre än mig säger att det var nåt liknande 1995. Jag som vanligtvis brukar förbanna och svära åt vintern, snön och minusgraderna orkar inte ens göra det längre. Jag har kapitulerat. Accepterat att det här är normaltillståndet. Global uppvärmning my ass! Det enda jag inte har kapitulerat inför är snöröjningen. Jag skiter i vems men nåns huvud måste ryka efter den här vinterns katastrofala snöröjning, eller snarare bristen av den. Ja, det finns tusen förmildrande omständigheter med tanke på hur mycket snö som fallit men faktum kvarstår ändå att jag och alla andra som betalar alldeles för mycket i skatt ändå måste kunna förvänta oss att vägarna ska vara funktionsdugliga. Speciellt vi som dagligen nyttjar dom till att gå till jobbet eller springa.
Snön till trots så känner jag mig ändå som en maskin. Precis som Forrest Gump bara springer och springer jag utan att stanna eller se tillbaka. Mitt enda fokus just nu är ett nytt pers i London om tre månader och då måste jobbet göras. Det finns inga genvägar och inga ursäkter. Min runstreak är uppe på 21 dagar nu. Jag har egentligen aldrig fattat grejen med just runstreaks och har heller aldrig strävat efter det, behöver man en vilodag bör man ta en vilodag är min filosofi och inte tvångsmässigt springa bara för att inte bryta en svit men just nu börjar det faktiskt bli en grej även för mig bara för att visa för mig själv att jag klarar det. Minimigränsen är dock 60min, kortare än så tycker jag inte räknas. Vi får se om jag härdar ut, kroppen skriker efter en vilodag.
Hittills har det blivit 4 distanspass, 2 fartpass och ett långpass per vecka nu under januari och uppbyggnadsfasen. 16,6mil, 15mil och 15,5mil under dom tre första veckorna.
Känner mig rätt så sliten men inte så sliten som jag trodde att jag faktiskt skulle vara. Kan inte direkt påstå att benen är tipp topp när man ger sig ut och slåss mot snön varje kväll men dom rullar ändå på helt okej. Däremot så längtar jag efter känslan att få springa ett fartpass med fräscha ben för det var verkligen inte igår, tänk vad snabb man skulle känna sig, men det är en lyx som jag inte tycker mig ha råd med just nu. Och fartpassen funkar ändå rätt okej, slitna ben till trots. Jämfört med förra året så märker jag att farter som tidigare kändes omänskliga plötsligt är mänskliga nu. Nåt annat som jag längtar efter är att få springa i vanliga skor och slippa ståldubbarna för en gång skull. Jag saknar mina Nike Pegasus, mina Adidas Boston och mina Asics DS Racer. Nu funkar det visserligen rätt okej att springa odubbat men det straffar sig för det mesta direkt, som tidigare i veckan då jag valde odubbat och redan efter nån kilometer vurpade på en isfläck och nästan bröt lårbenshalsen. Nu gick det bra som tur var men jag lärde mig läxan. Så länge snön och isen ligger kvar så blir det mina Icebug och Asics Fujisetsu som kommer få göra jobbet.
Jag har ofta förbannat hundägare här på bloggen och nu ska jag göra det igen. Återigen – jag inte gillar hundar. Nej, det är inget fel på mig, jag bara gillar dom inte och jag tycker inte heller att dom är det minsta söta eller gulliga. Jag ser bara en massa dreggel och tycker att dom luktar illa. På samma sätt som vissa människor är rädda för spindlar så är jag rädd för hundar. Är det så konstigt egentligen? Man bara förväntas gilla hundar verkar det som. Förra veckan visade en elev mig en bild på sin hund och frågade om jag inte tyckte den var söt. När jag sa att jag tyckte den var ful framstod jag som Adolf Hitler himself. Varför är det så? Och återigen, varför kan inte hundägare fatta att dom ska hålla sin hundar kopplade, att det faktiskt är lag på det? Senast idag sprang jag förbi en okopplad hund modell mindre men som ändå tog sig friheten att börja tugga på mitt ben. -”Men han är ju så snäll och vill bara hälsa” fick jag som svar. –”Vet du vad, jag skiter fullständigt i om han är snäll eller inte”, skrek jag tillbaka så att det hördes i hela centrum. -”Antingen så får du bort hundjäveln från mitt ben eller så sparkar jag till den”. Återstår och se om jag får en polisanmälan på mig för olaga hot till veckan.
Jag vet inte om ni har observerat ”beefen” på twitter mellan en elitlöpare och en bloggare. Jag hade det inte, kanske för att jag inte har ett Twitterkonto. Nu ska jag inte ge mig in i den diskussion här mer än att konstatera att det är tråkigt och onödigt, men som jag fattade det hela så blåste det över rätt snabbt. Däremot så vill jag ta avstamp i det för att poängtera att det jag skriver här är mitt perspektiv, mina åsikter, mina tankar och på inget sätt någon absolut sanning. Det är egentligen rätt sjukt att jag skrivit den här bloggen i snart 3 år för det var definitivt inte planen när jag började och jag betraktar inte ens mig själv som en bloggare. Min förhoppning är att alla som tar sig tid att läsa mitt babbel kan få ut nånting av det även om jag kanske främst riktar mig till den ambitiöse motionären som likt mig själv springer för nånting mer än bara hälsan. Men jag vet att jag ibland kan skriva med en ton som gör att jag kan uppfattas som dryg. Jag vet att jag raljerar alldeles för ofta och även låter sarkasmen ta över ibland. Jag är inte ute efter att uppfattas som creddig när jag skriver att jag gärna dricker öl innan ett lopp eller att ett långpass är den bästa medicinen mot bakfylla. Jag skriver det därför att det är så jag lever mitt liv. Jag vet att jag använder ord som kan uppfattas som nedvärderande i andras ögon men den enda jag syftar på att förminska när jag skriver att jag springer i ”tjockisfart” är mig själv. Jag skriver den här bloggen för min egen skull i första hand men precis som alla andra så har jag ett visst bekräftelsebehov så självklart skriver jag även för er, men i andra hand.
Så, det blev en lång disclaimer. Vet inte riktigt vart den kom ifrån, kanske pga att jag och en kompis igår gjorde slag i sak och spelade in vår första podcastpilot och eftersom vi båda jobbar som lärare så kände vi att det kunde vara på sin plats att tidigt friskriva sig från potentiella kontroverser med tanke på vårt uppdrag i skolan. Inte för att vi kommer vara särskilt kontroversiella men man vet aldrig. Better safe than sorry. Podden kommer för övrigt inte att handla ett dugg om träning eller löpning vilket är rätt skönt och på samma sätt som jag skriver den här bloggen för min skull så gör vi podden för vår skull. Vi skulle ändå ha suttit och druckit öl och diskuterat klimathotet, H&Ms reklamkampanj eller det politiska landskapet, den enda skillnaden är att vi nu spelar in det för dom närmast sörjande.
/Hörs
PS! Inget inlägg utan en musikvideo. Vi kör på 2018 års bästa platta hittills; Anderson East – en ung Joe Cocker, eller en ny John Mayer?
Antal kommentarer: 3
M
Hihi, jag fnissar åt din intressanta kombo av att du vet att du springer schuuuukt mycket och långt, men ändå aldrig riktigt tycker att det räcker… Härliga blogginlägg, alltid! Jag masochist-njuter av andras plågor… 😉
Micke
Vad är det för twitter beef? Är det något smaskigt man missat?
Anders Larvia
@M: hehe, jag vet 🙂 Tänker ofta att en vilodag är lika med en förlorad träningsdag fast jag vet att jag skulle må bra av det och att man alltid kan träna liiite mer 🙂
@Micke: jag hänvisar till Milen sub40 Lennarts blogg, han har skrivit en inlägg med sin syn på det.