#revansch

I flygstolen på väg till Stockholm, Arlanda igen. Har varit ett par fantastiska dagar på Playitas. Som så många andra män är jag hemmakär och trygghetsnarkoman. Detta var mitt fjärde besök inom loppet av 14 månader och börjar känna mig riktigt hemmastadd i området. Hade tufft ta mig till transferbussen idag, skulle väldigt gärna stannat längre. Bara skicka hit ungarna med Fed Ex, saknar dom små skurkarna galet mycket. Annars haft tur med vädret, kära vänner på plats och en väl genomförd tävling vilket självklart spär dock på trivseleffekten.

Challenge Fuerteventura är en tävling på halva Ironmandistansen. Precis som med så många andra lopp under Challenge paraplyet så är distanserna inte korrekt utmätta. Svårt någonsin få veta exakt hur långt man kört men i år verkar det som om simningen var 100-200 meter lång, cyklingen 2km och löpningen hela 1000 meter för kort. Lika för alla som sagt men jag hade hellre haft lång cykel & löp än sim. Både cykelbanan & löpbanan var för i år nya men besläktade med de gamla. Väderförhållandena var för området väldigt gynnsamma. Varmt i solen såklart men vi slapp den ökända vinden och i skuggan var det nog inte mer än 24-25 grader.

Jag var aningen osäker på hur det skulle gå då jag nyligen tävlat. Nästan mer orolig för den mentala biten än den fysiska. Cyklingen trodde jag skulle gå bra, där fungerar jag mer som en robot och ska ändå inte ta ut mitt max. På löpningen däremot, där gäller det ha viljan med sig. Ligga i 3:50-4:00 fart efter ha legat runt 270-285 watt i över två och en halv timme på cykeln kräver att man är taggad.

Underskattade simmomentet tyvärr och simmade igen åt helvete klantigt. Snett, otaktiskt och utan någon vidare känsla. Förbannade mig efteråt då jag visste att nu var jag tvungen cykla in 2-3 minuter extra för det jag hade tappat på den klunga där jag borde ligga med. 33 minuter tog det, katastrof.

Ute på cyklingen struntade jag i allt vad måttlighet & pacing innebär. Kände att jag kunde riskera mer nu när jag hade två bra resultat att luta mig mot från Dubai & Cannes. Cyklade ikapp & ifrån allt jag såg och fann mig efter 4 mil helt ensam på de soldränkta vägarna. Med aningens brist på motivation och något att jaga så tappade jag nog lite effekt här. Fokuserade på hålla mig positiv och få i mig näring. 2:37h tog det att cykla +88km. Visade sig senare vara en helt ok tid för dagen men ingen kioskvältare direkt. Benen kändes annars fina under hela momentet och hade bra tryck uppför och vågade köra offensivt nerför.

Då jag hade slagit av mot slutet var benen ganska fräscha ut på löpningen. Känner till löpbanan väl och visste att de jag såg framför mig inte skulle bli några problem springa om och förbi. Märkte tyvärr efter halva löpningen att det bara fanns en agegrouper kvar inom räckhåll och att de två-tre övriga som låg i topp inte gick göra något åt. Den som jag närmast jagade va en tuff jäkel att springa ner. McManus hette han och körde som M45-49. ”Men kan du sluta kämpa och ge upp någon gång, gubbjävel” tänkte jag vid upprepade tillfällen när han gång på gång ökade tempot. I sista backen upp innan det avslutande flacka partiet i byn lade jag in min stöt. Gick om hårt, sa inte ett ord utan bara matade på hela vägen upp till krönet. Kändes som lungorna skulle sprängas och jag ville bara lägga mig och dö men tröstade mig med att den gode McManus nog mådde ännu sämre då han lät som en brunstig Gnu mitt uppe i strypsex. ”Det kan du gott ha din jävel” myste jag skadeglatt och kunde springa de sista två kilometrarna relativt kontrollerat in i mål. 1:21:37 tog den +20km backiga löpbanan.

Väl i mål var jag helt tömd. Gjorde som skidåkaren Johan Olsson, lyckades ta ut allt som fanns i kroppen. Hade inte orkat springa många meter till. Färdig, finito & kaputt. En lång och tuff period hade nått sitt slut. Kändes fantastiskt där och då få sluta röra på sig men finner mig nu extremt frustrerad över att det är så långt kvar till nästa riktiga prövning.

4:38:41 tog det för mig. Räckte till 24:e plats bland herrarna, 4:e amatör (igen) och 2:a plats i min AG M35-39. Hade jag inte simmat som en idiot så hade första platsen och en top tre bland amatörerna varit möjlig men man är inte bättre än sitt senaste resultat. Känner mig ändå väldigt nöjd med vad jag lyckades krama ur kroppen och nu vet jag konkret vilka bitar som skall fixas med. I Kalmar är det ingen lek, kommer inte lämna något åt slumpen. Vid goda förhållanden ska SUB9 ryka med marginal.

Två veckor ostrukturerad träning/vila framför mig innan jag ska ner i gruvan igen. Ska bli kul men tråkigt ändå att den här perioden av säsongen är slut. Älskar resa & träna/tävla på exotiska platser.

Nelker

”And if I knew heartbreak was coming I would’ve set out running past the city houses and ditches on the highway” (Neko Case)

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Kanske har jag ropat hej för tidigt, kanske slet maran i Rotterdam mer än jag trott, märkt och velat erkänna. Idag var en sån där dag då ingenting stämde. Den började med mindre än 5h sömn, vaknade med en ganska dålig känsla och kände att högra vaden var stel som kevlar när jag rullade ur sängen. Gjorde inte ont, bara jävligt stel. Upptäckte efter morgonduschen att jag inte hade nån frukost hemma, lyckades leta rätt på en halvt knäckebröd längst in i skafferiet och skrapade ur 2mm jordnötssmör ur en gammal burk. Väl på jobbet upptäckte jag att jag glömt datorn hemma, skulle visa film så det sket sig, fick skjuta från höften hela dagen. Men skitsamma tänkte jag, jag skulle ju springa Yasso800 på eftermiddagen och foksuerade på att mentalt ladda upp infför det istället, dessutom skulle jag efter det få belöna mig med att gå ut och käka med en gammal studiekompis som var på besök i stan för jobb, kanskle även få unna mig en öl eller två en helt vanlig måndag.

Lagom till att det var dags att snöra på sig skorna hade dessutom en huvudvärk från helvetet börjat smyga sig på tillsammans med ilningar i tänderna från samma helvete, fick ladda upp med att dricka varmt vatten från kranen bara därför. Snörde på mig de tunnaste, lättaste och snabbaste skor jag kunde hitta och märkte redan efter ett par hundra meter att det inte funkade alls med den stela vaden. Bet ihop och sprang vidare bara för att få vända hem efter ett par km och byta skor. Ingen bra början. Väl framme vid Hedbergskas slitna 200m bana strulade klockan, lyckades inte få till intervallerna rätt, stod och svor medan jag försökte trycka på alla knappar som fanns. Gav upp och tänkte att jag får väl köra manuellt då istället. Boom, iväg, jävlar vad tunga benen kändes, satan vad det blåste kallt och fan vad opeppad jag var just där och då. Kände att det i alla fall gick fort, på tok för fort, ändå så fortsatte jag att trycka på. 2.32 på första intervallen och när jag stannade klockan kände jag hur syran sprutade ut genom öron, näsa och mun. Joggvilan på 400m kändes som 4m. Boom, iväg igen med syra i hela kroppen. Andra på 2.47 och när jag stannade höll jag på ramla omkull av utmattning. Tänkte ”vafan håller jag på med”. Under den tredje intervallen kom ihåg att jag lovat mig själv att lyssna på kroppen även denna vecka och just nu skrek kroppen efter syre tillsammans med ”SLUTA” i fetstil. Kom aldrig i mål på den tredje. Satte mig ner på banan helt tom och blev sittande där rätt länge innan kylan gjorde sig påmind. Man måste kunna känna efter när det är läge att avbryta, idag var en sån dag. Joggade iväg, besviken såklart och förbannade mig själv för att vara en sån nybörjare.

Joggade ihop 16km allt som allt så att jag i alla fall kunde tillåta mig själv att gå ut och äta utan dåligt samvete. Idag var det mycket som gick fel. Det är bara att bryta ihop och komma tillbaka. Får se om jag gör ett nytt försök redan imorn eller om det blir i slutet av veckan. Nu ska jag tröstäta en stor påse godis och lyssna på hårdrock istället. Just nu skiter jag att det ilar i tänderna, att tröstäta godis funkar alltid.

/Hörs 

Neko Case