MEST LÄSTA
Blogg

Nedräkningen har börjat


Det är bara tre träningspass kvar denna vecka innan det är dags för mig att ställa mig på startlinjen i Berlin. Det ska bli otroligt kul men samtidigt fasar jag lite inför loppet. Jag ser verkligen fram emot att träffa alla i team ASICS go run it igen!

Det är en helt annan sak att springa tio kilometer jämfört med ett maraton för mig, inte bara i skillnaden i kilometer utan även skillnaden i den mentala inställningen. Jag behöver jobba mer mentalt inför lite kortare lopp med högre ansträngningsnivå. Det ska bli väldigt spännande att se vilken tid jag kan lyckas pressa fram på söndag då jag aldrig har tränat inför ett 10-kilometerslopp.

Veckans första träningspass var 50 minuter distans och det kändes bra i kroppen. Äntligen börjar jag känna igen kroppen efter Ultravasan. Jag är tillbaka i Stockholm efter en månad på resande fot i Schweiz och Italien och dagens runda gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det är verkligen höst i Stockholm med härliga färger och krispig luft.

Bilden är från en av mina löprundor längs med Genèvesjön i Lausanne.


Blogg

Canova-Distans


Äntligen! Det känns som evigheter sedan jag fick till ett pass där allt bara flyter på och kroppen känns lätt och stark. Jag gav mig ut på Canovapasset med upplägget att jag skulle springa 30 minuter i 5:00 tempo och sedan 30 minuter i 4:40 tempo. Jag hade oroat mig lite inför passet hur det skulle gå eftersom att jag har fått kämpa för att hålla ett snabbare tempo på vissa pass även om jag vet att jag höll under 5:00 minuters tempo i hela 42 kilometer på ASICS Stockholm Marathon. Tänker man på det borde jag ju klara passet utan problem.

Till min förvåning när jag började springa gick det väldigt lätt och jag fick hålla igen för att inte springa under 5:00 minuters tempo de första 30 minuterna och under de 30 sista minuterna var det absolut inget problem att hålla 4:40 tempo. Helt underbart!


Blogg

400-ingar och Olympiska muséet


I veckan var det äntligen dags för 15 x 400 meter med ökande tempo. De fem första intervallerna skulle gå på 96 sekunder, de nästkommande fem skulle gå på 94 sekunder och de sista fem skulle gå på 92 sekunder. Jag tycker om att springa intervaller och dessa är ganska jobbiga men man blir väldigt nöjd med sig själv när passet väl är klart. Jag låg lite under de satta tiderna och det kändes bra i kroppen fram tills de två sista intervallerna då det började gå ganska segt.

Några av helgens höjdpunkter var att när jag och min sambo gick förbi Olympiska muséet i Lausanne och att vi hittade ett Taiwanesisk café som heter Kono som säljer bubbelte.

Annars har det vart en ganska lugn helg. Nu är jag utvilad och redo för nästa vecka. Det är nu mindre än två veckor kvar till 10-kilometersloppet går av stapeln i Berlin! Jag börjar bli lite nervös.


Blogg

Stege i Backintervaller


Igår var det äntligen dags för backintervaller och denna gång i form av en stege. Passet innehöll 2 x 60, 50, 40, 30 och 20 sekunder med joggvila ned för backen efter varje intervall. Tempot skulle vara runt milfart och med fokus på löptekninken. Jag var lite stel i benen efter helgens vandring men trotts det kändes kroppen äntligen bättre efter Ultravasan och det kändes nästan som om jag flög upp för backen. Nu var ju backen inte den brantaste jag sett men lutningen var tillräcklig för att jag skulle bli rejält trött under intervallerna och samtidigt var det fullt möjligt att både hålla tempot och att tänka på löptekniken. Jag lät kroppen styra och sprang på så snabbt jag orkade då jag hade min sambo och tävla med. Intervallerna gick en bra bit under fyra minuters tempo och på de korta intervallerna låg jag på runt 3:30 i tempo. Det var så härligt att känna sig stark i kroppen igen.


Blogg

En helg i Chamonix


I helgen har jag vart och vandrat i Chamonix. Jag har inte vart i Chamonix tidigare varken på sommaren eller på vintern och jag måste säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Det var mäktiga berg och glaciärer åt vilket håll man än tittade åt.

Jag och min sambo lämnade Lausanne lite före lunchtid i fredags och gav oss iväg mot Chamonix längs de branta och slingriga vägarna. Jag var väldigt glad över att jag slapp att köra bilen. Vi hade bokat Bed and Breakfast hos ett mysigt äldre par, en riktig idyll. De pratade bara franska och min skolfranska är inte den mest uppdaterade och man skulle kunna säga att de pratade lika mycket engelska som jag pratade franska men efter lite gester och mina få franska ord förstod vi varandra i alla fall.

Efter ett snabbt ombyte gav vi oss iväg på vår första hike upp mot Planpraz som ligger på 2000 meter över havet. Då vi hade vandrat de drygt 1000 höjdmeterna till Planpraz var tanken att vi skulle ta oss ytterligare 525 höjdmeter till Brévent men när vi kom upp till Planpraz var det väldigt mycket moln och vi hade nog bara sett moln om vi hade vandrat vidare. Istället slog vi oss ned och åt vår matsäck medan vi tittade på utsikten och de får som betade på slutningen nedanför oss. Det blev en snabb löpning i nedförslut ner mot Chamonix när maten var uppäten. Efter en god middag var det inte svårt att somna i vår sköna säng.

Frukosten morgonen efter bestod av yoghurt, bröd, ost, hemmagjorda marmelader, juice, kaffe och en croissant. Kaffet drack man ur skålar vilket kändes lite konstigt med det var väldigt praktiskt då det gick i mycket kaffe. Vädret var klart men det skulle troligtvis dra in dåligt väder under eftermiddagen. Mätta och belåtna gav vi oss iväg på dagens vandring, mot Plan de l’Aiguille 2317 meter över havet för att ta oss en närmare titt på Mont Blanc. Vi hade pckat både matsäck och en hel del extra kläder då vädret kan slå om snabbt i bergen.

Vi hikade först upp mot Montenvers för att sedan fortsätta via en panoramastig mot Plan de l’Aiguille.

Det var verkligen vackert och jag kände redan när jag gick där på stigarna att jag vill tillbaka för att hinna se mer och även springa lite bland bergen, tur att det finns så mycket att se. Längs panoramastigen åt vi vår matsäck som bestod av en baguette, små korvar och bananer. Vi fick även sällskap av en hungrig hund. Stigarna är inte så breda och jag skull inte rekommendera att gå dem om man är höjdrädd då vissa partier faktiskt är lite otrevliga. Det är väldigt bra stämning på stigen och man hälsar på alla man möter.

När vi kommit fram till Plan de l’Aiguille hade moln dragit in och det var dags att vandra tillbaka ner mot Chamonix.

Väl nere i staden kändes det att man hade promenerat lite mer än 1500 höjdmeter och jag kan inte annat än förundras över de löpare som springer lopp som UTMB i denna terräng. Jag somnade med ett leende på läpparna den kvällen med en längtan till att få åka tillbaka och uppleva mer.