Jag överlevde den här vintern också. En fet like på det! Och vilken jävla vinter det har vart. Förmodligen den vidrigaste, äckligaste och jobbigaste vintern sen Dackefejden för oss som hatar snö och kyla. Trots det så har jag sprungit mer, längre och snabbare än nåt annat år. Inga förkylningar, inga skador och inga motivationsdippar, allt har liksom bara flutit på utan problem. Ytterligare en like på det! Och även om vintern är långt ifrån över så är i alla fall grundträningen inför London nu gjord. 1630km sen jag drog igång. 21,1km i snitt per dag. Nu återstår snart bara den sista fasen – att försöka hitta formen och den där lätta känslan i löpningen när det känns som om man flyger fram och tävlingsfarten känns som distansfart. Och dom löpfria dagarna som gått att räkna på en hand hittills ska definitivt bli fler framöver.

Det känns faktiskt som om jag är redo att tävla snart och det brukar det aldrig göra vid den här tiden på säsongen. För det mesta känns det alltid som man inte riktigt är ”klar”, att man inte hunnit med alla pass som man skulle ha velat genomföra. Inte ens när vi har haft barmark i februari och man har kunnat nöta flertalet pass på asfalt innan så har jag känt mig riktigt redo men det börjar jag faktiskt göra nu. Jag har dock gett upp hoppet om att få känna smaken av asfalt innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Det kommer vara löpband som gäller för att hitta fartkänslan ända fram till race day och det är bara att gilla läget. Om det smälter undan så pass mycket att dom stora körfälten i alla fall blir snöfria så kan man ju alltid ge sig ut mitt i natten bara för att få springa några hundra meter på asfalt men vid det här laget så har jag blivit ganska bra kompis med bandet. Och som tur är så har ju alla människor med nyårslöften sakta men säkert börjat inse sina begränsningar och slutat ockupera löpbanden på gymmet i tid och otid så nu kan man faktiskt gå på gymmet efter jobbet och slippa köa 45min för att få ett löpband. Inget illa menat men jag fattar liksom inte grejen med att gå på ett band i 60min på 6km/h, det måste ju vara så sjukt mycket trevligare att göra det utomhus i frisk luft. 

I början av veckan gjorde jag ett försök att springa en halvmara på sub80 som ett formtest. Det slutade dock med en kletig pannkakssmet, dvs det gick åt helvete. Jag vek ner mig för första gången i år. Pallade varken med värmen eller tristessen och kunde inte motivera mig till att fortsätta även fast det kändes kontrollerat både för hjärta och lungor. I torsdags gjorde jag dock ett nytt försök och då gick det betydligt bättre. Framförallt så höll jag pulsen kontrollerad rakt igenom, den stack aldrig iväg mot slutet vilket brukar vara det normala.

Tyvärr klarade jag inte av att motivera mig till en halvmara då heller. Batteriet i iPoden dog en bit in i passet och klarade bara av en minut åt gången innan den dog på nytt. Och utan musik så går det inte att springa på löpband, i alla fall inte för mig. Så jävla bra kompisar är vi inte. Men jag är nöjd med att jag ändå fick till ett bra pass. Ännu mer nöjd är jag med lördagens 38km långpass i 4.30-fart på is och snö med underställ, dubbla vantar och dubbade skor. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vart på asfalt i snabba skor och kortbrallor. 

Trots att vi fått känna på lite vår nu i helgen med plusgrader och sol så är det is, snö och slask som gäller. Läste nån artikel i lokalblaskan häromdagen att det finns en risk att snön kan ligga kvar till juni om det inte händer nåt med vädret. Min quiltade Ralph Lauren jacka får vänta ett tag till med andra ord. Jag som hade sett fram emot och längtat efter att få köpa nya löparskor också, kanske Nike Vaporfly eller Adidas nya Sub2 sko men det känns ganska meningslöst om dom ändå inte går att använda inom den närmsta framtiden. Istället måste jag nog köpa ett par nya dubbade skor för det är dubbat som kommer å gälla minst en månad framåt. Mina Icebug som jag köpte i december gav upp i lördags.

Helvette vad dålig kvalité, det är fan under all kritik. 1800spänn för ett par skor som höll i drygt 3 månader. Till deras försvar så har jag använt dom mer än planerat pga den bedrövliga vintern men ändå, man tycker att dom borde hålla minst en säsong i alla fall. 100mil hann dom gå. Mina dubbade Asics har gått 200mil och är inte ens i närheten av att ge upp. Har trivts riktigt bra med dom på fötterna men jag är tveksam till om jag vill sponsra Icebug igen med tanke på deras tveksamma hållbarhet. Tyvärr är ju utbudet bland dubbat ganska dåligt, framförallt om man vill ha nåt som inte väger 300g eller mer.

Egentligen skulle jag behöva uppdatera löpargarderoben också. Jag har tre par Asics jackor som alla av nån anledning har spruckit under ärmarna och nästan alla mina tights har också spruckit i grenen. Dessutom är alla shorts och linnen söndertvättade efter vinterns alla pass på löpband och luktar död bäver trots att dom är nytvättade. Dom senaste veckorna har jag fått gräva fram en gammal Kistaloppet sub40 jacka i storlek Large och ett par 10 år gamla sunkiga Intersport tights att springa i. Det hade vart okej om det hade vart mörkt dygnet runt som i december men nu när det äntligen har blivit ljust vill man ju inte se ut som en luffare när man cruisar fram längs cykelvägarna. Jag vill ju att folk ska tänka ”fan vad han ser snabb ut” men det gör jag ju inte i en jacka som är stort som ett tält och som nästan går till knäna. Men det är så förbaskat tråkigt att köpa löparkläder, ungefär lika roligt som att köpa strumpor eller kallingar. Köper ju mycket hellre nya skjortor, kavajer eller rockar för dom pengarna. 

Nästa vecka kör jag nog på som vanligt men sen blir det till att släppa upp lite på träningen och börja jobba lite mer med fart men också vila. 

/Hörs

PS! Den här hade jag på repeat under mitt tempopass på löpbandet så länge iPoden levde. Även om jag nuförtiden föredrar Jason Isbell eller Steven Wilson så kommer det här bli årets skiva 2018. Jag menar, vem älskar inte melodiös hårdrock med schlagerrefränger?