Efter att ha regnat hela dagen i Lausanne klarnade det upp under eftermiddagen och jag gav mig av tillsammans med min sambo för att springa dagens intervaller, 3×8 minuter i 4,30 tempo. Benen känns bra men det är fortfarande lite tungt med andningen även om det har blivit mycket bättre under den senaste veckan. Efter löpningen blev det lite yoga och styrka. Det är så härligt att träna med den fantastiska vyn som Genevesjön bjuder på.
Efter att ha avslutat dagens löprunda på 75 minuter slog jag mig ner på en brygga för att göra lite styrka och avsluta med yoga. Medan jag sprang lyssnade jag på Kjell Enhagers Sommar i P1. Han talade om hur våra tankar påverkar vårt liv. Med Genevesjön och bergen som ända sällskap slog det mig plötsligt hur viktigt och hur svårt det är att fokusera på här och nu – på rätt sak. När jag satt och gjorde andningsövningar för att komma ned i varv inför yogan hade jag ganska svårt att inte tänka på vad jag skulle handla för mat och vad jag skulle laga till middag. Det gjorde mig arg och jag försökte slå bort tankarna och istället bara vara där och då och fokusera på mig själv och bara andas.
I dagens samhälle är vi så otroligt uppkopplade hela tiden och det är nog inte så många som tar tio minuter om dagen, utan mobiltelefon eller TV och bara fokuserar på att vara och på att varva ner. Man lagar middag samtidigt som man kollar Facebook, surfar på datorn eller telefonen samtidigt som man tittar på TV:n eller så tänker man på jobbet och svarar på mejl när man egentligen borde umgås med familjen. Eftersom att allt görs samtidigt blir allt man gör därför ganska ineffektivt och det är lätt att känna att man inte räcker till. Hur skulle det vara om man istället fokuserade på det man gjorde där och då istället för att ha fokus på annat håll? När man jobbar har man 100 % fokus på jobbet, när man handlar mat har man 100 % fokus på maten, när man tränar har man 100 % fokus på träningen och på kvällen eller den tid man umgås med sin familj så har man 100 % fokus på det, mobiltelefonen borde förbjudas vid middagsbord och i sovrum. Det är inte konstigt att vi upplever att vi har ont om tid och att vi inte presterar tillräckligt bra när allt ska göras samtidigt. Vi påverkas mer än vad vi tror av ständig multitasking. För att undvika att känna mig stressad brukar jag alltid se till att jag har gott om tid för det träningspass som jag har planerat att göra. Skulle det vara så att tidsplanen ändrar sig under dagen brukar jag försöka vara flexibel och antingen springa ett annat pass eller skjuta på passet till dagen efter och köra ett effektivt styrkepass istället. För mig är löpningen min stund på dagen där jag bara kan vara utan att tänka på alla måsten.
För fem dagar sedan packade jag en väska och begav mig till Italien, eller rättare sagt Milano och Rom. Det är något väldigt speciellt med att gå upp tidigt i en ny stad innan den riktigt har vaknat och springa längs de tomma gatorna. Jag blev otroligt överraskad över hur många löpare, som precis som jag, hade stigit upp tidigt för att springa och upptäcka den stad som de befann sig i. Den självklara utrustningen verkade vara en telefon i en selfie stick.
I Milano bodde jag ungefär en kilometer från katedralen Duomo och tre kilometer ifrån Castello Sforzesco.
Castello Sforzesco är en mycket pampig byggnad och den har också en väldigt vacker och stor park som är perfekt för löpning. Det hann bli ganska många varv i den parken då jag både sprang intervaller i form av 1×3 km, 1×2 km och 1×1 km samt 40 minuter löpning med var femte minut i ett snabbt tempo. Kroppen känns fortfarande lite seg efter Ultravasan men jag höll tiderna som coach LG hade satt upp. Det är fortfarande ganska varmt i Italien och därför var det både praktiskt för värmen och för framkomligheten på gatorna att springa tidigt på morgonen. Efter löpningen blev det frukost i riktig italiensk anda med kaffe och croissant på ett mysigt café.
I Italien intar man frukosten bokstavligen på stående fot innan man ger sig av mot dagens äventyr. Förutom löpning och sightseeing i Milano blev det mycket italiensk mat, kaffe och slutligen ett besök på Expo Milano. Det var riktigt häftigt att besöka mässan där mer 140 länder var representerade med temat Feeding the Planet, Energy for Life. Mässan pågår fram till den 31 oktober, den är verkligen värd ett besök!
I Italien men fram för allt i Milano kan man gå ut på kvällarna och äta Apertivo. Det innebär att om man beställer ett glas vin eller betalar tio euro så ingår det en italiensk buffé, väldigt praktiskt för en hungrig löpare.
Efter två dagar i Milano bar det sedan av mot Rom. Jag hade en bild av att sevärdheterna i Rom skulle vara väldigt utspridda och för att ha möjlighet att se dem skulle jag vara tvungen att boka en guidad busstur. Det visade sig vara helt fel. Med en runda på 90 minuter tänkte jag att jag nog ändå skulle kunna ta mig till och från Colosseum, att ta sig till Colosseum från mitt boende visade sig bara ta 5 minuter. Därefter sprang jag runt i de historiska områdena i Rom. Solen sken från en blå himmel lyste upp ståtliga vita byggnader och gamla ruiner.
¨Jag hann checka av ganska många monument under min runda. Väl tillbaka på hotellet blev det frukost med en grov croissant och en kaffe. Laddad med ny energi gav jag mig iväg för att upptäcka Rom. Först gick jag till Colosseum där kön nu hade hunnit bli enorm. Jag beslöt mig därför för att gå till Vatikanstaten först för att sedan innan stängning återvända till Colosseum. I Vatikanstaten tog jag, efter lite övertalning av en försäljare, en guidad tur upp i kyrkans kupol vilket jag är väldigt glad för att jag gjorde.
Resan avslutades på bästa sätt med italiensk glass.
I går var det dags för Tjejmilen. Inför loppet kändes det riktigt bra att få öva på att springa en mil i tävlingssammanhang inför 10 kilometer i Berlin med Teamet. Tjejmilen är ett lopp som jag alltid har velat springa men det har bara inte blivit av. Stämningen var otroligt härlig på Gärdet, peppande musik strömmade ur högtalarna och solen sken. Jag var väldigt osäker på hur kroppen skulle kännas bara två veckor efter Ultravasan. Förhoppningen var att kroppen skulle kännas helt ok och att jag skulle kunna springa på i ett för mig ganska högt tempo utan att behöva kippa efter andan.
Startskottet gick och vi gav oss iväg. De första fem kilometrarna gick bra och det kändes faktiskt helt ok. Jag kände att det nog skulle vara helt möjligt att komma i närheten eller under min tid från Premiärmilen. Sedan gav benen upp på något vis, jag slogs av tanken av att jag tyckte att det var jobbigt att hålla samma fart som jag höll på Stockholm Marathon vid Djurgården, skillnaden var bara att jag nu hade sprungit ungefär sju kilometer jämfört med 25 kilometer på Stockholm Marathon. Den sista uppförsbacken upp för Oxenstjärnas väg till Gärdet var väldigt seg. Jag försökte springa på upp för backen men det fanns verkligen ingen kraft kvar i benen. Till slut tog jag mig in i mål på 46:10. Trotts att det inte alls gick i det tempo som jag hade tänkt mig är jag ändå väldigt glad att jag sprang loppet även om jag är besviken på känslan i kroppen.
Det var verkligen en upplevelse att springa med så många härliga tjejer. Tjejmilen är ett riktigt bra arrangemang där man kan delta oavsett nivå. Det ska bli riktigt kul att faktiskt träna inför ett tio kilometers lopp. Nu är det bara att ge allt inför Berlin.
Den tredje utmaningen för oss i Team ASICS Go Run It är 10 kilometer i Berlin. Det är utan tvekan den utmaning som jag är mest nervös inför och jag vill verkligen prestera på det loppet. Nu kommer det att handla om tid och om hur väl jag kan hantera den höga ansträngningsnivån som ett snabbt lopp på tio kilometer innebär. Berlin sägs ju vara platt och det talar ju i alla fall för att chanserna till en bra tid är goda.
Samtidigt som jag är nervös ser jag verkligen fram emot passen som finns på träningsschemat som jag har fått av LG inför loppet. Det ska bli så kul att springa lite snabbare igen.
Idag var det dags för det första passet som var ett canova pass med 40 minuter i ett tempo av 5 min/km följt av 20 minuter i 4:45 min/km. Passet sprang jag i terräng vilket gjorde det hela lite jobbigare men över lag så kändes det bra. Jag har inte ont efter Ultravasan och kroppen börjar kännas återhämtad även om det fortfarande är lite kvar till dess att kroppen känns som vanligt. Humöret är på topp och jag ser fram emot utmaningen med skräckblandad förtjusning.
