I veckan var det äntligen dags för 15 x 400 meter med ökande tempo. De fem första intervallerna skulle gå på 96 sekunder, de nästkommande fem skulle gå på 94 sekunder och de sista fem skulle gå på 92 sekunder. Jag tycker om att springa intervaller och dessa är ganska jobbiga men man blir väldigt nöjd med sig själv när passet väl är klart. Jag låg lite under de satta tiderna och det kändes bra i kroppen fram tills de två sista intervallerna då det började gå ganska segt.

Några av helgens höjdpunkter var att när jag och min sambo gick förbi Olympiska muséet i Lausanne och att vi hittade ett Taiwanesisk café som heter Kono som säljer bubbelte.

Annars har det vart en ganska lugn helg. Nu är jag utvilad och redo för nästa vecka. Det är nu mindre än två veckor kvar till 10-kilometersloppet går av stapeln i Berlin! Jag börjar bli lite nervös.

Igår var det äntligen dags för backintervaller och denna gång i form av en stege. Passet innehöll 2 x 60, 50, 40, 30 och 20 sekunder med joggvila ned för backen efter varje intervall. Tempot skulle vara runt milfart och med fokus på löptekninken. Jag var lite stel i benen efter helgens vandring men trotts det kändes kroppen äntligen bättre efter Ultravasan och det kändes nästan som om jag flög upp för backen. Nu var ju backen inte den brantaste jag sett men lutningen var tillräcklig för att jag skulle bli rejält trött under intervallerna och samtidigt var det fullt möjligt att både hålla tempot och att tänka på löptekniken. Jag lät kroppen styra och sprang på så snabbt jag orkade då jag hade min sambo och tävla med. Intervallerna gick en bra bit under fyra minuters tempo och på de korta intervallerna låg jag på runt 3:30 i tempo. Det var så härligt att känna sig stark i kroppen igen.

..över hur långt man har kommit jämfört med vart man startade. Ibland är det väldigt jobbigt att träna, det känns som om man inte kommer något vart. Under den senaste tiden efter Ultravasan har det verkligen känns som om jag har backat några steg i min utveckling. Träningspassen känns jobbigare än vad jag tycker att det borde göra.

Då är det faktiskt viktigt att sätta sig ner och tänka tillbaka på när man började springa. Ett år och fyra månade innan jag sprang mitt första maraton i Taiwan i december 2012 bröt jag höger ben i höjd med ankeln. Det blev gips och jag kommer ihåg att jag var väldigt ledsen över att jag inte kunde springa – jag som hade kommit igång så bra med löpningen under sommaren. När gipset togs av följde en tid av sjukgymnastik och rehab. Jag hade till min förtvivlan förlorat tio grader i rörlighet i ankeln både framåt och bakåt. Det kan beskrivas som om man försöker göra benböj men det helt plötsligt tar stopp i ankeln när man försöker böja knät men med hjälp av rehab blev det sakta bättre. Jag var efter en tid redo inför min första löprunda och jag fick verkligen börja om från början vilket innebar att jag sprang en minut och gick en minut. Upptrappningen av tiden då jag sprang gjorde jag långsamt. Vilken lycka det var att kunna springa igen även om det ibland gjorde ont. Under sommaren 2012 och nästan ett år efter att jag hade brutit foten kunde jag springa min älskade runda vid havet i Varberg på 6 kilometer utan problem.

Under de senaste tre åren har jag sprungit flera maratonlopp, två ultralopp och ett antal kortare tio- och fem-kilometerslopp. Det är ganska fantastiskt! Genom att reflektera tillbaka till hur jobbigt det var att börja om från början med löpningen och jämföra det med känslan som jag har haft under de senaste träningspassen så är det faktiskt inte så farligt att det inte riktigt känns som om det flyter på just nu. Om det hade gått bra hela tiden är det väldigt lätt att ta allt för givet och inte uppskatta sina framgångar. Jag tror att det kommer att vända uppåt snart igen.