Förra helgens lopp var verkligen något utöver det vanliga. Jag sprang mitt första skyrace, Limone Extreme, tillsammans med några vänner. Flera av dem jag åkte med hade jag aldrig träffat tidigare och de var ett riktigt skönt gäng med olika löpningsbakgrunder och nivåer. Vi hade hyrt en bil och skulle bo på hotell och i lägenheter tillsammans de närmaste dagarna. Det är det som är så härligt med de flesta löpare att de inte bara är löpare utan också helt underbara, enkla och sköna människor att umgås med. Denna helg kunde verkligen inte ha blivit bättre, förutom kanske frukosten på hotellet i Limone sur Garda. Den var inte den bästa frukost som jag har sett men det spelade ingen större roll då jag oftast är lite för nervös för att få i mig något annat än bröd och yoghurt inför ett lopp.

På kvällen innan loppet hämtade vi ut nummerlapparna och jag slogs av hur vacker omgivningen var. Det kändes som om jag hade ramlat in i en photoshopad bild i en artikel av de där tio platserna på jorden som man måste besöka innan man dör. Bergen reste sig verkligen direkt ur Gardasjöns vatten. Vi förstod att den första snön hade kommit på bergstopparna runt sjön eftersom att tävlingsledningen var tvungna att ändra banan för ett annat lopp som gick kvällen innan vårt lopp. Jag oroade mig lite för att det kunde bli kallt under loppet vilket visade sig vara det minsta problemet.

Loppet var i alla fall en väldigt vacker och omtumlande upplevelse. Det skulle enligt beskrivningen vara 23 kilometer långt med 2000 höjdmeter i bergen längsmed den sagolikt vackra Gardasjön i Italien. Jag var lite osäker på vad jag skulle vänta mig under loppet då jag har sprungit lopp tidigare, så som Swissalpine Marathon, med fler höjdmeter men då fördelade på en betydligt längre sträcka.

Vi värmde upp längs med sjön och det var äntligen dags för start. Jag tänkte att jag skulle placera mig någonstans i mitten av startfållan för att undvika att behöva gå om en del människor i backen upp.

Starten gick och det gick fort under de första två kilometrarna innan backen (berget) kom. Även om de första kilometrarna såg platta ut på banprofilen så var det ganska backiga. Väl framme vid backen började stigningen upp på första toppen. Det blir som ett tåg av löpare och det är bara att gå på och hålla sin plats i ledet, stannar man upp är det svårt att komma in i ledet igen, jag går på i det tempo som hjärta och lungor klarar av. Jag fokuserade inte på att hålla något specifikt tidstempo i backen upp utan mer på att gå så snabbt som möjligt.

I mitten av backen kom det en energi och vätskestation som hade allt från vatten och cola till choklad och torkad frukt. Jag intog min energi i flytande form och fortsatte upp för berget. Väl uppe efter 1200 höjdmeters klättring kunde jag äntligen springa igen. Utsikten var magisk och jag kände mig lycklig när jag tittade ut över sjön, tacksam för att min kropp klarar av att ta sig upp för berg.

Efter att ha sprungit en ganska flack sträcka började sedan nedförslöpningen. Det är något som jag måste öva på. Jag kastade mig ut över leriga slutningar och hoppade över stenar. Medan jag sprang nedåt slog det mig att vi springer väldigt mycket nedåt och att jag inte kunde minnas att det var så mycket nedför på banprofilen. Framme vi berg nummer två vilket jag också då trodde var det sista berget började stigningen uppåt. När jag nästan var uppe tänkte jag att denna backe måste vara betydligt mer än 400 höjdmeter.

Jag gick ikapp en svensk kille och fick det konstaterat för mig att eftersom att det hade snöat dagen innan hade de gjort om banan, istället för 2000 höjdmeter och 23 kilometer var loppet nu 24,5 kilometer och innehöll en stigning på hela 2800 höjdmeter. Det fanns alltså ett tredje berg! I den situationen vet man inte om man skall skratta eller gråta. Jag var ju nästan klar med loppet, efter berg nummer två skulle det ju bara vara nedför tillbaka till Limone kvar och nu fanns det alltså ett berg till. Vad gör man då? I ärlighetens namn har man ju inte så mycket till val. Vill man gå i mål måste man ju över det där tredje berget också. Tävlingsledningen hade annonserat ändringen på Facebook och de hade även berättat om det vid starten, synd bara att jag inte förstår italienska. På ett sätt var det nog ändå lika bra att jag inte viste om det tredje berget. Man klarar så mycket mer än vad man tror. För att sätta det i relation till något så skulle man kunna säga att den totala stigningen som vi gjorde var ungefär 100 höjdmeter per kilometer vilket motsvarar tio graders lutning på ett löpband och då bortser vi från att ungefär halva loppet gick nedför.

Väl uppe på ber nummer två gav jag mig av nedåt mot det sista berget. Jag träffade en av de svenska killarna om jag var där med och vi gick tillsammans upp för den sista backen. Det var väldigt skönt med lite sällskap även om det inta var så lätt att prata i uppförsbacken. På vägen upp träffade jag även min sambo som satt och försökte stretcha ut sin kramp bredvid stigen, har var sur som en citron över att benen inte lydde. Det kändes lite konstigt att vara så trött i benen efter en uppförstigning men ändå kunna springa på när det väl var lite mindre lutning. Det var då man kunde slappna av på riktigt även om man sprang i högt tempo. Vägen ner från det sista berget var otroligt teknisk och svårsprungen.  Det var lite som att försöka springa i ett stenras fullt med vassa stenar. Tillslut kom jag till en promenadstig och då viste jag att målet var nära. Jag satte av i full fart och njöt av att springa. Det slog mig att även om jag var trött i benen så hade jag kunnat springa en bra bit till på flack mark, benen kändes starka. Jag spurtade in i mål var så glad att jag äntligen var i mål och att jag hade överlevt loppet.

Efter loppet serverades det italiensk pasta och pizza, så lyxigt!

Tack för att du tog dig igenom hela inlägget! Gå gärna in och rösta på oss i Team ASICS Go Run It så att just din favorit får åka till New York och springa New York Marathon! Jag har aldrig vart i New York och det hade vart en dröm att få åka. Tack för din röst!

Du röstar HÄR!

Stor kram Sanna

Vad är bättre än en löprunda med sin syster? Kanske en löprunda med sin syster och med sällskap av en älg? Idag blev det en lugnare runda i mörkret med min tvillingsyster. Jag kan inte minnas senaste gången vi var ute och sprang tillsammans. Rätt som det var sprang en älg över vägen! Det var lite läskigt för älgen var så stor och sprang i en väldig fart. Den var som tur var inte så intresserad av oss. Jag hann inte ta en bild av älgen så det får duga med en bild på en ren.

Det är bara tre träningspass kvar denna vecka innan det är dags för mig att ställa mig på startlinjen i Berlin. Det ska bli otroligt kul men samtidigt fasar jag lite inför loppet. Jag ser verkligen fram emot att träffa alla i team ASICS go run it igen!

Det är en helt annan sak att springa tio kilometer jämfört med ett maraton för mig, inte bara i skillnaden i kilometer utan även skillnaden i den mentala inställningen. Jag behöver jobba mer mentalt inför lite kortare lopp med högre ansträngningsnivå. Det ska bli väldigt spännande att se vilken tid jag kan lyckas pressa fram på söndag då jag aldrig har tränat inför ett 10-kilometerslopp.

Veckans första träningspass var 50 minuter distans och det kändes bra i kroppen. Äntligen börjar jag känna igen kroppen efter Ultravasan. Jag är tillbaka i Stockholm efter en månad på resande fot i Schweiz och Italien och dagens runda gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det är verkligen höst i Stockholm med härliga färger och krispig luft.

Bilden är från en av mina löprundor längs med Genèvesjön i Lausanne.