Upp i sadeln igen
Nu har jag fått mitt schema av Björn inför höstens lite oväntade prövning i oktober. Inte bara är det tufft att hinna träna upp en anständig fitnessnivå igen på kort tid med slitna kropp utan den körs även i ett väldigt krävande klimat som är svårt att efterlikna i Sverige. För min egen del så blir det en balansgång hur hårt och mycket jag kommer träna kommande veckor. Motivationen finns där men jag vet efter förra höstens svacka att min kropp tål inte hur mycket som helst. Man får ju inte direkt hjälp av den kommande årstiden heller i kombination med att jobba heltid.
Förra året lät jag mig knappt vila alls efter Kalmar & ÖtillÖ utan fortsatte köra på som aldrig förr med Halvmaran & Hässelbyloppet. Det hela slutade med ruttna resultat samt att jag blev oduglig som löpare i 3-4 veckor. Det tog ännu längre tid mentalt att komma tillbaka till forna nivåer igen. Under den perioden kände jag att jag skulle sluta helt med allt vad detta innebär och typ börja spela tennis & golf igen… Så mycket med att vara odödlig. Att inse sina begränsningar är nog viktigare än man tror, trots allas mässande om att ”allt är möjligt”. Att titta sig i spegeln med kritiska ögon kan vara nyttigt, då menar jag inte efter att man skälpt i sig en flaska vin och ger sig själv en blink nynnandens till LMFAO ”I´m sexy and I know it”.
På det ämnet så kommer min svåraste uppgift inför Kona och nästa års tävlingar fortsätta att vara hur hårt det är lämpligt att cykla givet de förutsättningar som råder på tävlingsdagen. Det verkar vara den ständiga frågan oavsett nivå, och självklart är det en kompromiss för de flesta för att nå bästa möjliga resultat.
Att simma dåligt, cykla allt vad man har och sen klappa igenom efter 10 kilometer på löpningen och tvingas gå resten är inte att genomföra en godkänd Ironman i mina mått mätt. Kanske för någon på första försöket eller under väldigt krävande förhållanden.
Att bara ta sig i mål är inget jag värdesätter för egen räkning och känner att den erfarenhet jag ändå lyckats skaffa mig skall räcka för att inte göra bort mig helt.
Nu när jag har blivit en bättre cyklist (mindre dålig) och klarar ligga på en hyfsad nivå under många mil så betyder inte det nödvändigtvis att jag bör/ska göra det. Klart att det sitter hårt åt att släppa förbi ”sämre” cyklister under en tävling med en oklar tröst av att man ska minsann springa om dem senare. Men det är kanske just det man ska. Nyckeln till bra resultat att att cykla precis så hårt att man sedan klarar av att springa efteråt i planerad fart. Detta är självklart väldigt individuellt. Somliga är väldigt stryktåliga och kan springa anständigt med slaktade ben medan andra har det desto tuffare. Att tro att idag händer det, är att hoppas på för mycket och förlora hela stycket. Det enda ni kommer lyckas med är en godkänd cykling följt av en katastrofal löpning = ruttet triathlon resultat. För det är väl triathlon vi tävlar och inte medioker cykling följt av en rask promenad?
I Kalmar höll jag 239 watt i snitt vilket kändes kontrollerat. Trots det så hade jag noll speed på löpningen och fick nöja mig med snabbjogg. Visserligen var det tufft i vinden & med värmen på slutet men på Hawaii lär det knappast bli lättare. Får se vad Björn säger men då lär jag nog ha en plan att ligga åtminstone 10 watt lägre om jag ska slippa krypa fram efteråt. När jag körde i Nice 2011 så var det olidligt varmt (+33 grader) och vindstilla. Lärde mig då att det är bara skrota sina planer och försöka överleva.
Denna vecka får jag i alla fall träna igen och inte bara mysa runt i joggtempo. Har faktiskt längtat efter det och hoppas verkligen att jag lyckas balansera det så pass att jag kan ge de andra en match…
Tack för ordet!
Nelker
Bilderna bedrar, ser fräsch ut. Inombords pågår ett känslomässigt världskrig. Ber om ursäkt för att tiderna syns, måste beställt buskisversionen av finisherpix 🙂
