Blogg

Tappad röst, nästan PR och ringspagat


Nu har jag varit borta i en vecka. Från bloggen, alltså. Och från gymmet. Därav bortavaron från bloggen. Jag har nämligen varit sjuk. Det började redan i tisdags förra veckan då jag kände att jag blev flåsig lite för lätt. Sedan brakade det utför och på fredagen kände jag mig råhängig och på kvällen kom hesman! Sedan hade jag ingen röst alls, utan bara hosta, på lördagen och på söndagen mådde jag bättre, men var fortfarande superhes. Sakta men säkert har jag blivit bättre, hostan mindre påträngande och idag var jag tillbaka på gymmet för första gången på en dryg vecka. Jag kan inte minnas senast jag var borta så länge. Problemet är att när man varit borta på grund av infektion kommer man inte tillbaka direkt starkare, utan snarare lite svagare än innan. Men jag tangerade mitt PR i Turkish getup med 22 kilo och var snuddande nära att klara 24 kilo, så helt kass var jag ju inte.

Igår la Camilla på Nordic upp en bild på en tjej som hängde i spagat i ringar och jag tänkte ”Det där borde jag också kunna”. Jag testade först med ringarna väldigt nära marken OM jag skulle slå runt och jag hade en OBS-kamrat som stöd när jag gled ner. Men det var ju inga problemas, så sedan kunde jag köra på högre ringar. Det såg inte lika fegt ut. När du ser en bild på något som ser lite coolt ut, tänk inte ”OMÖJLIGT!”, utan försök tänka ”Hur ska jag bära mig åt för att klara det där?”. Det är så man utvecklas.

Ta hand om er!


Senaste numret av Runner’s World – i butik t.o.m 12 november!

  • Guide! 20 nya löparskor
  • Bygg dig stark! Styrketräningen som kan minska risken för skador
  • Fjällmaraton – den orubbliga löparfestivalen i Åre
  • Magiskt trailäventyr i Alperna
  • Var går gränsen för människans rekordjakt?
  • 5 superbra mellis för löpare – och mycket mer!
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Coltings krönika: Träningsfarsoten
Blogg

Coltings krönika: Träningsfarsoten


Det pratas mycket om någon form av träningshets. Jag har inte själv sett eller noterat sagda hets, men tydligen ska det vara en farsot som svept in över vårt land och drabbat stora delar av befolkningen.

Tydligen är det en farsot som tvingar den drabbade till upprepad motion i olika former, emellanåt på nästintill daglig basis. Jag skriver ”tvingar” då tanken på att någon frivilligt skulle vilja motionera så mycket förefaller näst intill osannolikt för belackarna.

Anledningen till att jag själv inte noterat den här träningshetsen måste ju vara att jag själv är drabbad. Jag är medberoende och har blivit miljöskadad.

Som jag tolkat det så är den här farsoten värst för de som bredvid står opåverkade av träningsentusiasmen och betraktar eländet. De drabbas av existentiell ångest över att andra människors livsstil inte överensstämmer med deras egen. Konflikt istället för konsensus.

Om jag förstår de som ivrar emot träningshetsen rätt så är det dåligt att lägga så stort fokus på träning – på kroppen – eftersom något annat därigenom skulle gå förlorat.

Det är mycket underligt för när jag betraktar mina medmänniskor så ser jag betydligt fler som inte rör på sig mer än nödvändigt, än sådana som motionerar flitigt. Visst ser man löpare, cyklister och rullskidåkare här och där – men det är ju knappast någon större trängsel ute i skogen, i elljusspåren eller ens på gymmen.

När jag går och handlar känns det inte heller som om träningshetsen är särskilt utbredd, i alla fall inte om man antar att de som är drabbade av träningshets också är neurotiskt noggranna med maten. I mataffären ser jag däremot berg av onyttigheter och en massa godis som urskillningslöst lassas upp på kassabandet, blandat med diverse halvfabrikat.

Faktum är att de flesta verkar ha ett minst sagt avslappnat förhållande till vad de stoppar i sig. Träningshetsen diskuteras i olika sammanhang men samtidigt kan vi konstatera att antalet överviktiga och diabetes typ 2-drabbade fortsätter att öka, liksom att sjukskrivningar för mental utbrändhet och psykisk ohälsa slår nya rekord.

Det paradoxala är att när jag pratar med träningsmänniskor, som i övrigt har stressiga liv med familjeansvar och fulltecknade agendor, så är det just träningen som är deras ventil. Det är träningen som skapar balans i en vardag som i övrigt kan kännas överväldigande, och i sin tur lätt leder till ohälsa.

När vi i såväl yrkeslivet som på fritiden blir allt mer stillasittande framför datorer, paddor, mobiler och TV-skärmar så är just rörelsen det som den fysiska delen av vårt väsen kräver för att inte krackelera. Jag undrar därför när debatten om ”sitta på röven hela tiden-hetsen” ska komma. 

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: NÄR LÖPNINGEN SPÅRAR UR

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: SÅ UNDVIKER DU SITTSJUKAN


Antal kommentarer: 2


Martin Ejermark

Hej
Jag gillar det ni skriver och har er app installerad på min telefon. Det är då väldigt irriterande när texten i reportagen inte går att läsa pga bakgrunden är mörk och kontrasten mot texten blir för dålig så det inte går att läsa den. På er webbsida är ju bakgrunden vit varför är den inte det i appen.
Mvh
Martin


Marco

På tal om konstigheter: Varför behöver charkprodukter sockras idag? Druvsocker i allt..
Och extra protein i yoghurt.. (vassle-> löpe? magsaft från kor?! )



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Veckans triathlet: Emilie Gripewall
Blogg

Veckans triathlet: Emilie Gripewall


Namn: Emilie Gripewall
Ålder: 31år
Längd: 180cm
Klubb: Eskilstuna IK Triathlon

Berätta lite om din idrottsbakgrund:
– I grund och botten är jag ryttare. Som junior red jag SM i dressyr och hoppning och efter studenten blev det hästskötarjobb med basen hemma i Sverige i de stora tävlingsstallen; stall Bratt/Fredricson, stall Baryard och stall Schultz. Världen var då min arbetsplats och stora mästerskap och världscuper avlöste varandra. Däremellan hanns det med en del löpträning och styrketräning som komplement till all träning livet som hästskötare innebar. Tyvärr fick det livet ett abrupt slut när gården jag jobbade på en natt på bara några få minuter försvann i en fruktansvärd brand och många hästar blev innebrända. Jag valde då att återgå till ett vanligt ”normalt” liv och började istället arbeta inom sjukvården. Lugnt och skönt tyckte de flesta i min omgivning men det hann inte gå mycket mer än ett år innan olyckan åter va framme. Denna gång då ett, i vanliga fall rutinmässigt, moment i vården fick ovanligt oförväntade konsekvenser för mig. En patient vred tag i mig så pass illa att ländryggen i princip gick av. Jag hamnade själv som patient i sängen bredvid och mina ben lydde mig inte längre… Under två års tid avlöste operationerna varandra och långa perioder var jag ordinerad att ligga helt stilla i planläge. All fysisk kondition och styrka jag tidigare flitigt tränat upp var efter en kort tid som bortblåst. Inför den tionde operationen fick jag höra av läkaren att denna operation var det sista chansen att få ryggen bra och som tur var så gick den operationen äntligen som planerat!

Detta var för fem år sedan och efter det började den långa resan tillbaka. För en aktiv tjej som jag så blev det en chock att knappt kunna ta sig upp för de tre trapporna till lägenheten eller när promenaden runt kvarteret med hunden tog en dryg timme. Där och då, på den promenaden visste jag att jag hade två val; lägga mig ner, gråta och ge upp eller ge mig den på att återgå till mitt gamla aktiva liv igen. Hunden såg till att jag kom ut på promenader, hästen hjälpte mig att åter hitta balans i kroppen, återfå kontakt i de tilltufsade nervbanorna samt åter börja bygga upp styrka i bålen. Simningen blev även den en viktig del av rehabiliteringen. Sjukgymnasten såg till att jag åter kom på fötter när jag tagit i för mycket och kroppen gick i baklås. Det var verkligen ingen dans på rosor, snarare på rostaggar men jag gav mig den på att lyckas med fantastisk uppbackning av familj och vänner.

Ett år senare fick en vadslagning mig att hoppa i Vansbros kalla vatten. Nästa utmaning blev tre mils terränglöpning i Lidingöspåret och plötsligt ledde det ena till det andra och jag genomförde en Svensk Klassiker. Efter det väntade en Tjejklassiker vilken avslutades på en tio-i-topp totaltid. Samtidigt fokuserades träningen på nästa stora mål; långdistans-VM i Motala. Att kunna springa över den mållinjen var en stor seger för mig som person. Min kropp bevisade att den klarar mer än många, inklusive mig själv, någonsin trodde var möjligt!

Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Roligt nog var det mina vänner som anmälde mig till SM i olympisk när jag fyllde 30, de ville ge mig en utmaning… utmaningen efter det har för dem blivit att hinna med mig i mitt tempo, haha! Jag blev helt fast, och även om det första loppet va en smärre katastrof och jag blev tilldelad en såg när jag sprang i mål för envist kämpande längs banan så visste jag där och då att det va triathlon jag ville satsa på. Så jag fortsatte tävla och tiderna blev bättre och bättre. Jag blev uttagen till långdistans-VM i Motala och bestämde mig för att ta hjälp av en coach vilket resulterade i snabbt förbättrade resultat ute på tävlingsbanorna. Efter VM i Motala väntade helt plötsligt EM i Genève på olympisk- och sprintdistans och efter det VM i Chicago i olympisk, sprint och aquathlon.

Vilken distans satsar du på?
– Till nästa säsong kommer målet vara att få till riktigt bra tider på olympisk distans. Första målet för 2016 blir EM i Lissabon i maj sen får vi se hur resten av säsongen blir. Jag gillar även de lite längre distanserna och kommer köra några halvironman är tanken.

Hur ser en träningsvecka ut för dig?
– Beror lite på om det är mitt i tävlingssäsongen eller inte… Jag har ovärderlig hjälp av min coach Anna Rosén Rösiö i simningen och i planeringen inför tävling och träning. Anna hjälper mig med allt från passplanering och träning till glada tillrop och mentalt fokus. En vanlig vecka blir det ca 5 pass i bassängen, 3 löppass och 3 cykelpass. Samt daglig coreträning och stretching enligt program från sjukgymnasten. Utöver det ska ju hästen och hunden ha motion, det är tur att det inte är min grej att göra ingenting!

Hur lägger du upp träningen över året?
– Jag har haft en lång säsong i år med start i Challenge Playitas i april till VM i Chicago i september så efter det blev det lite nedtrappning med fokus på teknik i framförallt löpning och simning. Jag måste hela tiden lyssna extra noggrant på min kropp. Den reagerar inte alltid som den borde med tanke på min tidigare skada och pushar jag den för hårt utan att den är med på noterna är risken väldigt stor att det blir pannkaka av alltihop. Jag har aldrig tvingats bryta ett lopp, så några rätt i mitt upplägg under säsongen måste jag ha gjort iallafall.

Vilka är dina svagheter?
– En fysisk svaghet är naturligtvis min skada, även om jag in i det sista vägrar erkänna det för mig själv och min omgivning. Jag är svagare i höger sida och det benet gör inte alltid som jag vill, vilket kan bjuda på extra spänning i tillvaron när benet helt plötsligt struntar i att ta ett steg eller snubblar fram, vilket resulterar i fall och blåmärken på knäna. Sen är jag en obotligt grym tidsoptimist…

Vilka är dina styrkor?
– Jag är väldigt strukturerad inför en tävling, tycker inte om onödiga överraskningar och har oftast allt och lite till med mig inför start. Det är nog mina gamla hästskötartakter som sitter i. Jag har även fått höra att jag har ett pannben av granit och det stämmer alldeles säkert! Har jag bestämt mig för något så är det så, på gott och ont. Det finns en anledning att jag har Murphys lag i modifierad variant intatuerad på ryggen…

Hur ser din träningsfördelning ut mellan de olika grenarna?
– Simning, cykling, löpning…
Årets fokus har varit att sätta en bättre teknisk simning och det har jag verkligen lyckats med. Till nästa säsong ligger fokus på bättre löpteknik för att plocka tid där. På cykeln är jag stark och envis. Så nu blir det löpning-simning-cykel under hösten och vintern, förhoppningsvis med goda resultat.

Vad är ditt stora mål nästa år?
– Det finns många men att komma med till EM i Lissabon i maj i toppform är ett första delmål, så mycket kan jag avslöja.

Vad
är dina tre bästa tips till nya triathleter?

  1. Våga prova och tävla mot dig själv!
  2. Sätt upp rimliga mål och ta hjälp av en coach. Det är lätt att träna ihjäl sig och få bryta lopp på grund av skadekänningar etc och det är ju inte meningen. Det ska vara roligt utan en massa måsten!
  3. Race with a smile! Både på tävling och på träning och var stolt över att du är en triathlet!

Var tycker du det är bäst att träna?
– Utomhus, helt klart! Det är det fina med triathlon att det går att köra den mesta träningen utomhus året runt och det går alltid att träna oavsett tid på dygnet. Alla väder har sin charm även om ett pass i ”lagom” temperatur med en fantastisk solnedgång på himlen är oslagbart! Jag vägrar helt enkelt att stänga in mig och skottar hellre snö än lyfter skrot på ett svettigt gym.

Hur många punkor innan du bryter?
– Handen på hjärtat, jag är sämst på att byta punka! Har bara fått en punka och det var på SM i sprint iår och det märkte jag inte förrän jag kom in i T2, då hade jag visst kört sista varvet på platt däck utan att märka något…

Värsta och bästa simning:
– 
Värsta simmarminnet är en obehaglig start när jag hamnade under vattnet och efter det hostade vatten i en vecka. Bästa simmarminnet i år är från Stockholm Triathlon där jag satte en så perfekt simning att jag trodde jag missat en boj eftersom jag var bland de första upp ur vattnet. Det va en riktigt härlig känsla när jag insåg att jag ”bara” varit ruggigt snabb!

Hur många timmar tränar du en vanlig vecka i april?
– Oj, svår fråga, men det blir många! Kring 25-28 tim/v kan jag tänka mig att det blev iår.

Våtdräkt:
– Zoot Z Force 3.0.

Cykel (huvudsaklig tävlingscykel):
– Argon 18 E-116.

Löparskor (förstaval tävlingsskor):
– Nike Flyknit Lunar 3.0.

Idrottsliga meriter (tider, medaljer m.m.):
– I hyllan finns medaljer från ett Vasalopp, en Tjejvasa, en Vätternrunda, en Tjejvättern, ett Lidingölopp, ett Tjejlidingölopp, två Vansbrosim, ett Tjejvansbro, två Ångalopp, ett SM sprint, två SM olympisk, ett långdistans-VM, ett sprint-EM, ett olympisk-EM, ett sprint-VM, ett olympisk-VM, ett aquathlon-VM…

14 triathlonstarter säsongen 2015- 12 minuters förbättring på sprint, 47 minuters förbättring olympisk.
En Svensk Klassiker
En Tjejklassiker, topp-tio-totaltid 7 tim 15 min

Målsättning:
– Långsiktigt mål: mästerskapspallplats på olympisk distans inom en inte allt för avlägsen framtid… ett rätt kaxigt mål men diamonds are made under pressure!

Foto: Marie Bremberg

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Så undviker du sittsjukan
Blogg

Så undviker du sittsjukan


Jag förmodar att du sitter ner när du läser detta. Sitt still en stund till och läs färdigt. Sen tror jag att du tänker dig för lite extra nästa gång du sätter dig ner.

Många som motionerar gör det för att man vet att motion förbättrar hälsan. Det är en viktig drivkraft bakom den rådande löparboomen. Men jag gissar att en majoritet av de som motionerar också sitter flera timmar om dagen. Tyvärr omintetgör sittandet många av motionens hälsoeffekter.

Faktum är att människor som sitter mycket har en ökad risk att utveckla hjärtsjukdomar, leverskador, cancer och typ 2-diabetes, oavsett om de tränar eller inte. Vi springer ifrån sjukdomar – men när vi sitter ner kommer de krypande uppför benen.

I en genomgång av 47 «sittstudier» kunde forskarna se att de som var mest stillasittande drabbades av fler sjukdomar. Under studieperioden var dessutom dödligheten bland dem 24 procent högre än i gruppen som satt minst. Den ökade sjukdomsfrekvensen och dödligheten var tydligast hos de som både satt mycket och tränade lite, men sambandet fanns oavsett fysisk aktivitetsnivå.

Stillasittande i sig är alltså kopplat till dålig hälsa. En märkbar effekt av sittande är en minskad mängd av de enzymer som bidrar till fettförbränningen. I två tidigare studier fann man att enzymaktiviteten hos stillasittande råttor var en tiondel lägre, jämfört med hos råttor som rörde sig. De stillasittande råttorna hade följaktligen också ett lägre upptag av fett i musklerna och tecken på insulinresistens.

Om man står upp aktiveras musklerna naturligt när kroppen förflyttar sig var och varannan minut, vilket ökar enzymaktiviten. När man sitter ner går denna aktivitet på sparlåga, eftersom kroppen klarar sig på små mängder energi.

När energiförbränningen saktar ner har kroppen inget annat val än att bygga upp fettdepåer (en energireserv inför framtiden) av den mat, vars energi egentligen skulle ha drivit kugghjulen i cellernas maskineri. Det tycks som om bromsandet av enzymaktiviteten sker med en viss fördröjning, så att kroppen håller igång aktiviteten i upp till en timme innan den går ner i viloläge för att spara energi.

Om man är stilla somnar alltså enzymerna in och behöver därför knuffas igång lite då och då. Processen liknar algoritmen i en dator som låter datorn gå ner i viloläge om man inte rör tangentbordet på en stund. Om en person har varit stilla i en kvart är det troligt att hen kommer vara stilla en kvart till, tänker både kropp och dator.

Det borde vara enkelt att få folk att sitta mindre, men vanan att sitta på jobbet, på möten och framför teven är djupt rotad – och det finns inget svårare än att ändra än en vana.

För fem år sedan läste jag en studie om att sittande försämrar hälsan och förkortar livet. Från den dagen bestämde jag mig för att alltid stå upp och jobba. På senare tid har allt fler kollegor också börjat arbeta stående. Några står alltid upp, andra står i perioder och resten förstår inte vad vi sysslar med.

Men de som fortfarande sitter blir skymda av oss som står, så en del reser sig upp lite då och då för att se vad som står på. Att jobba stående är ett enkelt sätt att minimera den dagliga sittiden. I början tyckte jag att det var jobbigt, men sen kände jag mig mer alert och redo för handling. Nu kan jag inte tänka mig att sitta på jobbet.

När man ska skapa en ny vana är det viktigt att ta små steg. Höj skrivbordet ett par timmar innan du går hem så får du en stunds stående i slutet av dagen – och på morgonen när du kommer till jobbet.

Sakta men säkert kan du förlänga tiden som du står upp vid skrivbordet. Hemma i TV-soffan kan du ställa dig upp och göra något vettigt i reklampauserna. Om du följer dessa små tips är risken liten att du drabbas av sittsjukan.

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: NÄR LÖPNINGEN SPÅRAR UR

Här kan du läsa Johans blogg!

JOHAN RENSTRÖM, Härnösand, är löparnörd men också en kunskaps- och vetenskapsnörd som har studerat allt från vetenskapsteori till fysiologi och neurovetenskap. Under vinjetten Hjärnfysikern skriver Johan om vetenskap och hälsa i allmänhet, och om löpning i synnerhet.


Antal kommentarer: 5


Helena

Hur har man lyckats få råttor att sitta still av egen fri vilja?


Jenny

För att inte tala om hur otroligt mycket piggare man blir av att stå också. Så fort man måste sitt ner på jobbet, på nåt möte eller så, är det ju godnatt nästan direkt.


Johan Renström

Förvånar mig inte Helene, de brukar ju kunna få femåringar att sitta stilla också;)


Johan Renström

Ja Jenny, det värsta jag vet på jobbet är möten som drar ut på tiden och man måste sitta av hela tiden.


Lena

Har själv ståbord både i mitt arbetsrum och i mitt klassrum. En balansbräda i arbetsrummet dessutom. Jätteskönt. Men tänk alla elever! Som vi tränar att sitta från och med att de börjar förskolan och hela vägen genom gymnasiet. Trots all forskning som visar på resultaten av detta. Har äntligen fått in tre ståbord till eleverna i klassrummet där jag jobbar. Fler är på väg in i andra klassrum. Äntligen – kämpa på!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Löpare med stil: Knox Robinson

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Höstrusk


Det har blivit lite löpning den gågna veckan. 3 pass totalt. Det är rätt skönt måste jag erkänna. Skönt att springa utan krav på distans eller fart, skönt att vara fräsch både före och efter passen och framförallt skönt att bara låta känslan styra. Som ikväll. 17km i höstrusk och spöregn. Ibland fort, ibland långsamt. Börjar känna mig sugen att sätta igång med träningen på riktigt men tar det nog lite piano den här veckan också. Samtidigt känns det som om varje dag utan snö är en välsignelse så det gäller att passa på. För min del får det gärna vara november-väder resten av vintern. Hellre regn än snö. 

Förärade hufvudstaden med ett besök nu i helgen, för ovanlighetens skull inte för att springa som brukar vara det normala utan den här gången för att se Zlatan & Co på Friends Arena. Det gick ju bra trots en nervös avslutning, Erik hade dock inte tid att hänga efteråt som tidigare.

Glädjen att åka ner för att se landskampen hamnade lite i skymundan efter fredagens terrordåd. Helt plötsligt kändes det inte lika viktigt som innan. Det är svårt att inte bli berörd. Jag tänker på dom två gånger som jag sprungit Paris Marathon. Jag tänker att flera av dåden inträffade väldigt nära platser där jag sprungit, i en stad som känns som ”hemma”. Jag tänker också spontant att jag gärna skulle vilja springa Paris igen och hoppas att det inte skrämmer någon från att komma och springa ett av Europas bästa marathonlopp i vår pga rädsla. Jag hoppas att vårens lopp blir en manifestation likt Boston och att alla löpare visar att det som hände i fredags inte skrämmer oss från att komma tillbaka och springa. 

Nu när jag lovat mig själv att dra ner på löpningen ytterligare en vecka tänkte jag försöka hitta lite tid för att styrketräna. Knäböj och marklyft i all ära, men jag tänker spontant på bänkpress och chins. Kanske lite militärpress också för att vässa till axlarna. Börjar känna mig oroväckande tunn. Å andra sidan känns tresiffrigt i bänkpress rätt långt borta just nu så det kanske bara är meningslöst. Men det är i alla fall roligare med bänkpress än musslan och höftlyft. Å andra sidan är det kanske det sistnämnda som gör att jag håller mig hel nästa år. Det får väl bli ytterligare en sommar i vassen nästa år. Vad gör man inte för att hålla sig hel och bli snabbare? Ska nog försöka komma igång med nåt fartpass också den här veckan för att inte tappa fartkänslan helt. Men det får nog bli på band inomhus. Idag när jag sprang längs Bergsgatan i mörkret höll jag på skita på mig, såg ingenting pga mörkret och regnet och helt plötsligt dök en skugga upp från ingenstans och skrämde skiten ur mig. I dom förhållandena går det inte att springa fort.

När det sker nånting hemskt nuförtiden kommer jag alltid att tänka på den här sången, så även den här gången. Den ger mig lugn och hopp i en värld som blir mer och mer obegriplig och svår att förstå sig på…

 


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Tack Björn. Håller med om att Paris marathon är ett riktigt bra arrangemang, gillar framförallt att det inte är så omständigt med allt runt omkring, bara att jogga till start och hoppa in i startfållan. Jag tar ju sällan energi under maror så för mig var det inget problem. För mig räckte det med russin och apelsinklyftorna man fick men jag inser att jag borde lära mig att ta in energi under loppen för att kunna prestera bättre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*