Namn: Emilie Gripewall
Ålder: 31år
Längd: 180cm
Klubb: Eskilstuna IK Triathlon
Berätta lite om din idrottsbakgrund:
– I grund och botten är jag ryttare. Som junior red jag SM i dressyr och hoppning och efter studenten blev det hästskötarjobb med basen hemma i Sverige i de stora tävlingsstallen; stall Bratt/Fredricson, stall Baryard och stall Schultz. Världen var då min arbetsplats och stora mästerskap och världscuper avlöste varandra. Däremellan hanns det med en del löpträning och styrketräning som komplement till all träning livet som hästskötare innebar. Tyvärr fick det livet ett abrupt slut när gården jag jobbade på en natt på bara några få minuter försvann i en fruktansvärd brand och många hästar blev innebrända. Jag valde då att återgå till ett vanligt ”normalt” liv och började istället arbeta inom sjukvården. Lugnt och skönt tyckte de flesta i min omgivning men det hann inte gå mycket mer än ett år innan olyckan åter va framme. Denna gång då ett, i vanliga fall rutinmässigt, moment i vården fick ovanligt oförväntade konsekvenser för mig. En patient vred tag i mig så pass illa att ländryggen i princip gick av. Jag hamnade själv som patient i sängen bredvid och mina ben lydde mig inte längre… Under två års tid avlöste operationerna varandra och långa perioder var jag ordinerad att ligga helt stilla i planläge. All fysisk kondition och styrka jag tidigare flitigt tränat upp var efter en kort tid som bortblåst. Inför den tionde operationen fick jag höra av läkaren att denna operation var det sista chansen att få ryggen bra och som tur var så gick den operationen äntligen som planerat!
Detta var för fem år sedan och efter det började den långa resan tillbaka. För en aktiv tjej som jag så blev det en chock att knappt kunna ta sig upp för de tre trapporna till lägenheten eller när promenaden runt kvarteret med hunden tog en dryg timme. Där och då, på den promenaden visste jag att jag hade två val; lägga mig ner, gråta och ge upp eller ge mig den på att återgå till mitt gamla aktiva liv igen. Hunden såg till att jag kom ut på promenader, hästen hjälpte mig att åter hitta balans i kroppen, återfå kontakt i de tilltufsade nervbanorna samt åter börja bygga upp styrka i bålen. Simningen blev även den en viktig del av rehabiliteringen. Sjukgymnasten såg till att jag åter kom på fötter när jag tagit i för mycket och kroppen gick i baklås. Det var verkligen ingen dans på rosor, snarare på rostaggar men jag gav mig den på att lyckas med fantastisk uppbackning av familj och vänner.
Ett år senare fick en vadslagning mig att hoppa i Vansbros kalla vatten. Nästa utmaning blev tre mils terränglöpning i Lidingöspåret och plötsligt ledde det ena till det andra och jag genomförde en Svensk Klassiker. Efter det väntade en Tjejklassiker vilken avslutades på en tio-i-topp totaltid. Samtidigt fokuserades träningen på nästa stora mål; långdistans-VM i Motala. Att kunna springa över den mållinjen var en stor seger för mig som person. Min kropp bevisade att den klarar mer än många, inklusive mig själv, någonsin trodde var möjligt!
Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Roligt nog var det mina vänner som anmälde mig till SM i olympisk när jag fyllde 30, de ville ge mig en utmaning… utmaningen efter det har för dem blivit att hinna med mig i mitt tempo, haha! Jag blev helt fast, och även om det första loppet va en smärre katastrof och jag blev tilldelad en såg när jag sprang i mål för envist kämpande längs banan så visste jag där och då att det va triathlon jag ville satsa på. Så jag fortsatte tävla och tiderna blev bättre och bättre. Jag blev uttagen till långdistans-VM i Motala och bestämde mig för att ta hjälp av en coach vilket resulterade i snabbt förbättrade resultat ute på tävlingsbanorna. Efter VM i Motala väntade helt plötsligt EM i Genève på olympisk- och sprintdistans och efter det VM i Chicago i olympisk, sprint och aquathlon.
Vilken distans satsar du på?
– Till nästa säsong kommer målet vara att få till riktigt bra tider på olympisk distans. Första målet för 2016 blir EM i Lissabon i maj sen får vi se hur resten av säsongen blir. Jag gillar även de lite längre distanserna och kommer köra några halvironman är tanken.
Hur ser en träningsvecka ut för dig?
– Beror lite på om det är mitt i tävlingssäsongen eller inte… Jag har ovärderlig hjälp av min coach Anna Rosén Rösiö i simningen och i planeringen inför tävling och träning. Anna hjälper mig med allt från passplanering och träning till glada tillrop och mentalt fokus. En vanlig vecka blir det ca 5 pass i bassängen, 3 löppass och 3 cykelpass. Samt daglig coreträning och stretching enligt program från sjukgymnasten. Utöver det ska ju hästen och hunden ha motion, det är tur att det inte är min grej att göra ingenting!
Hur lägger du upp träningen över året?
– Jag har haft en lång säsong i år med start i Challenge Playitas i april till VM i Chicago i september så efter det blev det lite nedtrappning med fokus på teknik i framförallt löpning och simning. Jag måste hela tiden lyssna extra noggrant på min kropp. Den reagerar inte alltid som den borde med tanke på min tidigare skada och pushar jag den för hårt utan att den är med på noterna är risken väldigt stor att det blir pannkaka av alltihop. Jag har aldrig tvingats bryta ett lopp, så några rätt i mitt upplägg under säsongen måste jag ha gjort iallafall.
Vilka är dina svagheter?
– En fysisk svaghet är naturligtvis min skada, även om jag in i det sista vägrar erkänna det för mig själv och min omgivning. Jag är svagare i höger sida och det benet gör inte alltid som jag vill, vilket kan bjuda på extra spänning i tillvaron när benet helt plötsligt struntar i att ta ett steg eller snubblar fram, vilket resulterar i fall och blåmärken på knäna. Sen är jag en obotligt grym tidsoptimist…
Vilka är dina styrkor?
– Jag är väldigt strukturerad inför en tävling, tycker inte om onödiga överraskningar och har oftast allt och lite till med mig inför start. Det är nog mina gamla hästskötartakter som sitter i. Jag har även fått höra att jag har ett pannben av granit och det stämmer alldeles säkert! Har jag bestämt mig för något så är det så, på gott och ont. Det finns en anledning att jag har Murphys lag i modifierad variant intatuerad på ryggen…
Hur ser din träningsfördelning ut mellan de olika grenarna?
– Simning, cykling, löpning…
Årets fokus har varit att sätta en bättre teknisk simning och det har jag verkligen lyckats med. Till nästa säsong ligger fokus på bättre löpteknik för att plocka tid där. På cykeln är jag stark och envis. Så nu blir det löpning-simning-cykel under hösten och vintern, förhoppningsvis med goda resultat.
Vad är ditt stora mål nästa år?
– Det finns många men att komma med till EM i Lissabon i maj i toppform är ett första delmål, så mycket kan jag avslöja.
Vad är dina tre bästa tips till nya triathleter?
- Våga prova och tävla mot dig själv!
- Sätt upp rimliga mål och ta hjälp av en coach. Det är lätt att träna ihjäl sig och få bryta lopp på grund av skadekänningar etc och det är ju inte meningen. Det ska vara roligt utan en massa måsten!
- Race with a smile! Både på tävling och på träning och var stolt över att du är en triathlet!
Var tycker du det är bäst att träna?
– Utomhus, helt klart! Det är det fina med triathlon att det går att köra den mesta träningen utomhus året runt och det går alltid att träna oavsett tid på dygnet. Alla väder har sin charm även om ett pass i ”lagom” temperatur med en fantastisk solnedgång på himlen är oslagbart! Jag vägrar helt enkelt att stänga in mig och skottar hellre snö än lyfter skrot på ett svettigt gym.
Hur många punkor innan du bryter?
– Handen på hjärtat, jag är sämst på att byta punka! Har bara fått en punka och det var på SM i sprint iår och det märkte jag inte förrän jag kom in i T2, då hade jag visst kört sista varvet på platt däck utan att märka något…
Värsta och bästa simning:
– Värsta simmarminnet är en obehaglig start när jag hamnade under vattnet och efter det hostade vatten i en vecka. Bästa simmarminnet i år är från Stockholm Triathlon där jag satte en så perfekt simning att jag trodde jag missat en boj eftersom jag var bland de första upp ur vattnet. Det va en riktigt härlig känsla när jag insåg att jag ”bara” varit ruggigt snabb!
Hur många timmar tränar du en vanlig vecka i april?
– Oj, svår fråga, men det blir många! Kring 25-28 tim/v kan jag tänka mig att det blev iår.
Våtdräkt:
– Zoot Z Force 3.0.
Cykel (huvudsaklig tävlingscykel):
– Argon 18 E-116.
Löparskor (förstaval tävlingsskor):
– Nike Flyknit Lunar 3.0.
Idrottsliga meriter (tider, medaljer m.m.):
– I hyllan finns medaljer från ett Vasalopp, en Tjejvasa, en Vätternrunda, en Tjejvättern, ett Lidingölopp, ett Tjejlidingölopp, två Vansbrosim, ett Tjejvansbro, två Ångalopp, ett SM sprint, två SM olympisk, ett långdistans-VM, ett sprint-EM, ett olympisk-EM, ett sprint-VM, ett olympisk-VM, ett aquathlon-VM…
14 triathlonstarter säsongen 2015- 12 minuters förbättring på sprint, 47 minuters förbättring olympisk.
En Svensk Klassiker
En Tjejklassiker, topp-tio-totaltid 7 tim 15 min
Målsättning:
– Långsiktigt mål: mästerskapspallplats på olympisk distans inom en inte allt för avlägsen framtid… ett rätt kaxigt mål men diamonds are made under pressure!
Foto: Marie Bremberg
