Coltings krönika: Träningsfarsoten

Det pratas mycket om någon form av träningshets. Jag har inte själv sett eller noterat sagda hets, men tydligen ska det vara en farsot som svept in över vårt land och drabbat stora delar av befolkningen.

Tydligen är det en farsot som tvingar den drabbade till upprepad motion i olika former, emellanåt på nästintill daglig basis. Jag skriver ”tvingar” då tanken på att någon frivilligt skulle vilja motionera så mycket förefaller näst intill osannolikt för belackarna.

Anledningen till att jag själv inte noterat den här träningshetsen måste ju vara att jag själv är drabbad. Jag är medberoende och har blivit miljöskadad.

Som jag tolkat det så är den här farsoten värst för de som bredvid står opåverkade av träningsentusiasmen och betraktar eländet. De drabbas av existentiell ångest över att andra människors livsstil inte överensstämmer med deras egen. Konflikt istället för konsensus.

Om jag förstår de som ivrar emot träningshetsen rätt så är det dåligt att lägga så stort fokus på träning – på kroppen – eftersom något annat därigenom skulle gå förlorat.

Det är mycket underligt för när jag betraktar mina medmänniskor så ser jag betydligt fler som inte rör på sig mer än nödvändigt, än sådana som motionerar flitigt. Visst ser man löpare, cyklister och rullskidåkare här och där – men det är ju knappast någon större trängsel ute i skogen, i elljusspåren eller ens på gymmen.

När jag går och handlar känns det inte heller som om träningshetsen är särskilt utbredd, i alla fall inte om man antar att de som är drabbade av träningshets också är neurotiskt noggranna med maten. I mataffären ser jag däremot berg av onyttigheter och en massa godis som urskillningslöst lassas upp på kassabandet, blandat med diverse halvfabrikat.

Faktum är att de flesta verkar ha ett minst sagt avslappnat förhållande till vad de stoppar i sig. Träningshetsen diskuteras i olika sammanhang men samtidigt kan vi konstatera att antalet överviktiga och diabetes typ 2-drabbade fortsätter att öka, liksom att sjukskrivningar för mental utbrändhet och psykisk ohälsa slår nya rekord.

Det paradoxala är att när jag pratar med träningsmänniskor, som i övrigt har stressiga liv med familjeansvar och fulltecknade agendor, så är det just träningen som är deras ventil. Det är träningen som skapar balans i en vardag som i övrigt kan kännas överväldigande, och i sin tur lätt leder till ohälsa.

När vi i såväl yrkeslivet som på fritiden blir allt mer stillasittande framför datorer, paddor, mobiler och TV-skärmar så är just rörelsen det som den fysiska delen av vårt väsen kräver för att inte krackelera. Jag undrar därför när debatten om ”sitta på röven hela tiden-hetsen” ska komma. 

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: NÄR LÖPNINGEN SPÅRAR UR

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: SÅ UNDVIKER DU SITTSJUKAN

---