Reality check
Inte mycket för diagnosen ”post marathon syndrome”, inte heller brukar jag tappa gnistan men denna gång har jag varit märkbart hängig och håglös. Skulle nog tro att det är pga fler faktorer än att jag nyligen genomfört en tuff tävling.
Sommaren har verkligen varit magisk på många sätt, inte minst vädret. Har lyckats kombinera tid för familjen och träning väl vilket gjort att jag avspänt kunnat göra det jag velat. Att sedan Kalmar gick bra samt ledde till fler och större utmaningar gav en viss lättnad i sinnet. Problemet är väl nu när man bryskt kastats in i verkligheten och måstre börja styra upp det s.k. livspusslet. Fullkomligt vidrigt, mycket bättre att laja runt som en sportlodis på landet och leva livet efter Skalmans mat- & sovklocka. Räkningshögar, passa tider samt planera logistik för lämna & hämta barnen är föga festligt och tar alldeles för mycket tid och kraft från det som man verkligen vill göra. Normalt lyckas man ju balansera detta med att få träna skiten ur sig varje dag och gå runt lite småhög på endorfiner. Nu när man ska ligga lågt i minst två veckor så känner jag en fruktansvärd saknad efter det och fattar inte hur i helvete folk gör som inte har en liknande hobby eller tidsfördriv som de älskar. Gå på flaskan känns inte som en långsiktig lösning….
Har visserligen simmat och cyklat lite försiktigt och det funkade bra. Blev lite väl inspirerad av att bevaka Stockholm Triathlon igår vilket ledde till att jag var tvungen att rasta löpbenen. Körde 6 kilometer progressivt från 4:22 ner till 3:54. Inga problem muskulärt eller med flåset utan hela kroppen ville bara inte. Stannade till slut helt och gick sista kilometern som återstod hem. Idag har jag dessutom träningsvärk från en till synes rätt medioker löprunda och känner mig bakis i hela kroppen.
Om jag dock ska sluta gnälla som en jävla tönt och istället blicka framåt så är det väldigt mycket kul framför mig. Hösten är dessutom min absoluta favorit bland årstiderna om man bortser från att det blir mörkt tidigt. Har precis fixat boende med Henke på Hawaii och skall boka flygbiljetter senare idag. Efter det äventyret väntar NYC Marathon och några dagar shopping på Manhattan. Blir tufft att sätta upp några mål såhär på förhand utan jag får se hur kroppen kommer svara på träningen inför. Ambitionen är dock att köra på ordentligt och komma dit väl förberedd. NYC får sedan bli en ren upplevelsemara.
Man hade inte så många timmars betänketid på nästa års utmaning eller slutmål. Anmälde mig redan förra måndag till Kalmar igen. Hur jag än vrider och vänder på det så passar den tävlingen mig bäst av flera skäl. Men högst där uppe är det pga stämningen och alla vänner som kör där. Motala må ha SM som officiell titel men Kalmar är ändå störst!
Smartaste beslutet i år är att jag helt avstår den nya folksporten Swimrun. Otroligt vilken ÖtillÖ feber som drabbat Sveriges konditionsidrottare. Som träningsform säger jag inget men som tävlingsform har jag inga jättehöga tankar om det. Speciellt inte för dem som satsar helhjärtat på Triathlons eller dylikt. Inte frågan om man ska skada sig under Ö till Ö utan när…. I ren upplevelseform så är det dock svårslaget.
Så, nu ska jag försöka fylla dagarna med allt annat än idrott. Kommer sluta med att jag blir galen och hamnar i regelrätta slagsmål. Kommer bli en befrielse för alla i min närhet när jag nästa vecka åter igen kan börja träna som normalt.
Nelker
Jag älskar swimrun!
