Playitas – Fuerteventura
Tjina!
Har nu för första gången besökt Kanarieöarna eller närmare bestämt Playitasresort på Fuerteventura. Innan jag åkte dit gjorde jag ingen research då jag litade på mina vänners positiva erfarenheter av ön.
Tidigare år har jag cyklat i Sydfrankrike eller Spanien, men eftersom hela triathlonsfären verkar hänga där så blev jag nyfiken och kände mig utanför som inte hade varit där själv. Vi fick hjälp av Apollo som gav oss ett superupplägg för en billig penning. Normalt är det inte lätt att samordna 22 personers framfart men det gick fantastiskt smidigt. Vi fick med alla cyklar och väskor både på ner- & hemresan, inte säker på att det hade varit möjligt om vi åkt med t ex Norwegian. Väl på plats är ett charterupplägg väldigt lämpligt när man är så många. Buffémat är ingen personlig favorit men oslagbart när tjugotalet viljor ska bestämma sig för dagens tre måltider.
Ön Fuerteventura är inte den vackraste platsen på jorden även om utsikten från många av öns berg är häpnadsväckande. Är man där med idén sticka ut och rulla några bekväma mil om dagen, springa lätt och beskåda en vacker grönskande natur så ska man nog ta ett annat ställe. Det är tuffa förhållanden där, verkligen. Det blåser somliga dagar fruktansvärt mycket. Även om man pressar på i motvinden är det ibland svårt hålla 20 km/h. När det var som värst körde vi ett lagtempoupplägg vi fem som är starkast och då höll vi 15-18 km/h trots att vi roterade varannan minut. Min wattmätare visade +300 watt. Detta är ändå cyklister som ledigt klarar sub 5h på en IM cykling. Desto snabbare kunde det gå i medvinden. En dag cyklade vi 7,5 mil norrut mot öns näst största stad Corralejo, det tog 3:30h. En lätt småsur Björn Andersson mumlade något om att det måste vara något typ av bottenrekord. Hem tog sträckan 1:45h.
Skulle väl sammanfatta mina erfarenheter när det kommer till att cykla i liknande miljöer.
– Ha en kittad cykel med fräscha däck, undvik högprofilshjul, byt kransen bak till 11-27 och se till att allt sitter fast på ramen.
– Linjecykel är att föredra. Upplever man har bättre kontroll generellt samt sitter bättre när man klättrar. På platten förlorar man mot tempocyklarna, speciellt i medvinden men man är ju där för att träna, inte tävla.
– Man kan aldrig ha för mycket energi & vätska med sig ut. Det blev stundtals väldigt varmt, speciellt i stigningarna. Jag är väldigt varmblodig så behövde dessutom hälla vatten över hjälmen för att hålla skallen sval.
– Solskydd, damma på med minst 20 över hela kroppen och 50 på näsa, läppar & nacke. Sitta vid poolen efteråt som en rödblinkande kräfta med cykelränder ser bara nördigt ut.
Själva simningen var över förväntan, klart vatten trots blåsten och behaglig temperatur. Det låg några bojar ute vilket underlättar upplägget. 50 meters bassängen är magisk, hela inramningen är grym och simma utomhus är ett lyckopiller jämfört med alla deprimerade simhallar hemma i Sverige. Att det dessutom knappt var klor i vattnet var en bonus.
Största besvikelsen var nog löpningen. Vet inte vad jag hade förväntat mig men kände att det inte fanns speciellt många roliga alternativ. Nu spelade det ingen roll då man inte flyger 450 mil för att springa, men en 400 metersbana saknades på orten. Hörde dock att de planerar bygga en sådan inom 2-3 år. Min skada gjorde att jag aldrig kom upp till den legendariska fyren. De som var där sade att det var en mäktig och ansträngande upplevelse.
Summa sumarum, tränar man på Playitas kommer du bli duktigt starkt och hård. Man ska inte räkna antal mil och fokusera på snitthastigheter utan försöka få till timmarna istället. När man sedan ska träna och tävla i Sverige så kommer man sannolikt vara väl förberedd om vinden skulle tillta och man kan cykla mer avslappnat med vetskapen om att man behärskar detta. Jag upplevde även att det funkar att ta med familjen då orten hade tennisbanor, barnpool, sandstrand och mängder med andra sportiga aktiviteter. Problemet som jag kände det var svårt att kunna slappna av mellan passen och inte bli sugen på träna mer, hyfsat i-landsprobelm.
Ska tillbaka ner sista helgen i April för att köra Challenge Fuerteventura. Distansen är en halv Ironman. Vi körde cykelbanan sista dagen i riktigt hård vind så jag hoppas verkligen det kommer blåsa mindre på tävlingsdagen annars måste jag packa ner pannlampa & mörkerkikare. Körde nära mina tävlingswatt och då tog det ca 3h, det är nästan 20 minuter långsammare än vad jag trodde jag skulle tävla på. De fyra backarna som banan innehåller är långt ifrån snälla. Den första som tar sex-sju minuter att klättra uppför har 11% som snittlutning. Det var inte roligt att ha 11-23 på cykeln då. Fick stå under stora delar och snittade över 350 watt för att komma upp.
För er som ligger vakna om nätterna och undrar hur det går med min nervskada så kan jag glatt berätta att jag är hyfsat återställd. Kan springa 5-6 km utan besvär och kommer inom några veckor börja köra kavalité igen.
När diagnosen svaga inre magmuskler, stel ländrygg och dålig rörlighet fastställdes så var det lättare att börja träna mig stark igen. Gör nu samlagsliknande övningar som gjort underverk. Ser ni mig lättklädd, liggandes invid en löparbana, torrjuckandes så döm mig inte för hårt. Jag vill egentligen bara springa….
Nelker
