På gång

Hängig, gammal och slut som artist!

Det sammanfattar min känsla efter tävlingen på Fuerteventura. Tre stycken tävlingar på halva ironmandistansen inom två månader, varav de sista två samma vecka verkar ha tagit ut sin rätt. Inte bara kroppen kändes sliten och ömmade utan även skallen kändes utmärglad. Under samma period tränade jag även en hel del och var på ett renodlat läger. Motivationen verkar jag ha oavsett hur jag känner men självförtroende och träningsglädjen får sig en törn. Försökte med mindre träning och lugnare pass men det blev ändå bara skräp. Precis som med så många andra slitna utövare drabbades jag också av sjukdomar. Barnens baciller är som målsökande missiler. Känner direkt av om immunförsvaret är nere och skickar en B52:a efter en. Är absolut inget fan av antibiotika men det är skrämmande effektivt och jag har inte ”råd” låta kroppen sköta tillfrisknandet då det kan ta flera veckor att bli frisk….

Hade dock formen på gång inför Halmstad men med sviktande hälsa fick jag se mig själv som besegrad tre kilometer in på löpningen. Kändes tråkigt behöva bryta där och då  men visste att jag behövde efterföljande träning mer än ett halvruttet resultat. Fick ett hyfsat kvitto på att cyklingen blivit stabil och simningen hade nått en hyfsad lägstanivå. Springa är min mest naturliga gren så den är jag sällan orolig över även om jag fullkomligt hatar vara i dålig löpform.

Ett par dagar av penicillin och jag var frisk & stark igen. De pass jag gjort sedan dess har känts bra till riktigt bra. Speciellt cykeln som stundtals känns fenomenal och att varje pass blir bättre än det föregående. Försöker inte testa löpbenen i detta skede då jag vill undvika bli för sliten samt hålla mina ”skador” i schack. På en Ironman ska man knappast springa speciellt fort så egentligen skitsamma vad jag springer milen på i dagsläget. Mer intressant ha en stabil & uthållig känsla. 

Fokus kommande veckor blir kort och gott – Mängd!

Love/hate denna period då det stundtals känns som korvstoppning men också befriande ha ett rent samvete då man vet att det gör otroligt gott för formen på en långdistans. Har fortfarande kvalité på schemat men undviker Vo2max i största utsträckning. De hårda pass jag kör ligger närmre min tröskel och intervallerna är relativt långa. Har två veckor kvar innan jag påbörjar min tre veckor långa semester. Mitt arbete tillåter inte riktigt några längre utsvävningar under kontorstid så jag tränar i princip hela kvällarna. Familjen har slagit läger ute i skärgården så dem kan jag ändå inte träffa på vardagarna. 

För er som undrar hur en vecka ser ut för någon som mig denna period så kommer den här…..kommer sannolikt köra några längre utpräglade cykelpass samt löp. Men detta är basen.

Måndagar – Cykel tempo. 3×15-20 mins alt 75-90 mins @ 280-300 watt (HIM intensitet)
Tisdagar – Simning & löpintervaller, 4×3 alt 3x4km.
Onsdagar – Cykel distans 3-4h @ 220-240 watt
Torsdagar – Löpning lätt distans + Cykel tröskel 5×10 alt 4×12 mins @ 325-340 watt. 
Fredagar – Löpning 60-75 mins.
Lördagar – Simning + Löpning distans 21-28 km. 
Söndagar – Simning + Cykel 3h @ 220-240 watt. 

Förhopppningvis kommer detta resultera i något i hästväg. Har en hyfsad klar plan för hur jag ska köra Kalmar i år. På de tidigare fem försöken inte kört varken snabbt eller smart. Ska jag vara helt ärlig har jag nog inte gjort en bra Ironman ännu. Hawaii 2014 är väl den minst dåliga men de första 18 kilometrarna av löpningen där var katastrof. Börjar tyvärr inse att en Ironman aldrig känns bra utan de är de minst dåliga loppen som är de bra. Men skam den som ger sig. Någongång vill jag känna att jag disponerade perfekt utifrån mina förutsättningar. Om det så är det sista jag gör……

Tänker ännu inte ha något tidsmål men om jag får ut min kapacitet så är 9-9:10h möjligt om det inte blåser åt helvete. Helst vill jag ha halv storm så alla övriga grillas rejält ute på Öland. Har nog en starkare cykeldel än de flesta så tar mindre stryk av tuffa förhållanden. I min bok är det coolare köra fort när alla andra skriver uppsatser om tuffa förhållanden. Man vill vara den som gör det ”omöjliga”. Kolla bara på Jan Frodeno i Frankfurt. Age Groupers dog som flugor medan han sätter barnrekord….. Som en satsande vän till mig sa ”Vet inte om jag ska inspireras eller sluta träna”.

Nelker 

Okej. Det har blivit lite väl mycket chillande nu på slutet. Värmen har inte gjort det lättare direkt. Samtidigt blir jag lite småirriterad på folk som beklagar sig över hur jobbigt det är att springa i 30-gradig värme. Jag var likadan själv ifjol när de tropiska nätterna hittade upp även till Norrland. När man är skadad hatar man alla som kan springa, därför sticker det lite extra i ögonen när nämnda personer beklagar sig över värmen. Håll käften och var glada för att ni kan springa överhuvudtaget, tänker jag tyst för mig själv. Det är en helt annan grej att stå inne på en crosstrainer medan högsommaren pågår för fullt utanför jämfört med att faktiskt få vara utomhus och springa. Så jag tycker faktiskt att jag gjort mig förtjänt av att få spy lite galla och vara bitter. Men också att få ligga med fötterna i gräset, jobba på brännan och slippa crosstrainern.

Som sagt, lite för mycket kladdkaka de senaste dagarna och lite för lite träning. Men nu har jag svalt den sista tuggan och är redo att ta i. Har vart i Stockholm, tillbaka till brottsplatsen. I fredagskväll när jag promenerade hem från Djurgården längs Strandvägen i en fantastisk sommarkväll kom minnena från ASM tillbaka. Stannade till i höjd med Norrmalmstorg och tänkte att det var här skiten började, exakt där högg det till för första gången på utsidan av knät under första varvet och nu över en månad senare dras jag fortfarande med skiten. Borde jag inte ha klivit av ändå? Var det verkligen så smart att pina sig igenom 4mil med ett ont knä? Det blev ju inte ens PB.

Igår testade jag att springa på asfalt. Det gick över förväntan. Ett varv runt Lötsjön i Solna i 30 gradig värme. Kände mig extremt ringrostig, det kändes konstigt att springa. Men skönt såklart. Hade bestämt mig för 20min, inte en sekund längre. Kom ganska exakt 3,83km och direkt efter kändes det barakonstigt att vara klar. 20min är ju inte ens uppvärmning. Under våren låg snittlängden på mina pass på 20km, det är en viss skillnad. Men knät höll och framförallt fick jag inte ont efter som jag alltid fått tidigare, även fast det gått hyggligt att springa tidigare har smärtan alltid kommit som ett brev på posten några timmar senare. Det gjorde den inte igår. Det känns så jävla gött, som ett riktigt stort framsteg.

Idag ska jag ta igen för alla öl som slunkit ner i helgen genom att stå på crosstrainern tills jag ramlar av och imorn ska jag testa att springa igen och hoppas att det fortfarande känns lika bra. Om jag kan få komma igång och springa korta rundor nu i juli så tror jag fortfarande på att Ultravasan ska kunna vara genomförbar. Den mängd och kontinuitet jag haft de senaste åren måste ju ha byggt upp nånting tycket jag.

/Hörs