Nu kan ni andas ut – jag är tillbaka

Vad var det bästa med tävlingen? 
­- Platsen och vetskapen om vilken prestige den innehar. Man känner ett större ansvar gentemot sig själv och alla andra som hade gjort mycket för att vara i ens skor. 
Organisationen och de till antalet överdrivna volontärer skapar en känsla av att man är ett proffs. Fotografer, journalister och publik när man tränar är man inte bortskämd med.

Var det något du saknade? 
– Jag personligen saknade min familj som tyvärr inte kunde följa med. Det är svårt att förmedla och återberätta upplevelsen om man inte själv varit där. Saknade fungerande WiFi då dessa öar inte direkt leder världens IT-utveckling. 

Hur var det arrangerat? 
– Ironman organisationen satsar stenhårt på att fortsätta ha denna tävling som sin kronjuvel. Allt är amerikanskt överdrivet men det är rätt mäktigt faktiskt.
Många av de största märkena är här och försöker få ens uppmärksamhet genom give aways eller dylikt. Till exempel, hur många tävlingar erbjuder vätskestationer längs vägen 4-5 dagar innan tävlingsdagen, samt väskinlämning och liknande vid simningen?! Kalmar har rätt mycket att lära här om de vill vara mer attraktiva för dem som tar sig dit. 

Berätta mer om de tuffa förhållandena! 
– Konas cykling är relativt lätt om du är snabb och i absoluta tal kan trycka många watt. Är du lite långsammare, väger lite och på det en ovan cyklist är det nog en av världens tuffaste banor skulle jag säga.
Årets tävling hade starka vindar, och vindarna vänder beroende på när du är ute på banan. Det som kan tyckas vara mest orättvist är att den gynnar de snabbaste cyklisterna och missgynnar de som tar längst tid på sig. Den brutala medvind proffsen och jag till viss del fick, byts ut mot en motvind då det börjar blåsa från havet runt lunch. I samband med att vinden vänder skapas det dessutom krossvindar som får lättare cyklister bokstavligt talat att flyga av vägen. För en större cyklist som jag på 80 kilo är det en stadigare färd än för en tjej på 50 kilo. Tiderna på cykeln 2014 var 20-25 minuter långsammare i snitt än 2013. Något missvisande då det inte riktigt stämmer för dem som var ute tidigt medan det var nog ännu sämre tider för dem som normalt håller på i 6 timmar. Så många som 6% av startande i årets tävling bröt, vilket historiskt är en väldigt hög siffra.
Simningen var långsam men inte tuff. Motströmt på hemvägen vilket slog ca 6-9 minuter för en 60 minuters simmare på distansen. Löpningen var snabb eller snarare mindre långsam. Mulet och vindar gjorde partiet uppe på Queen K nästan löpbart. Löpningen innehåller några hundra meters höjdskillnad så hur proffsen lyckas med sub 2:50 är för mig helt sjukt.

Är du nöjd med din prestation? 
– Det gick över förväntan men nöjd är jag inte. Måste försöka hårdna mentalt och springa längre partier trots de smärtor och obehag det framkallar. Känns tråkigt att ha samma löphastighet som de som springer 3:05-3:10 men jag måste gå in i kontrollerna på grund av överhettning och kramper. Misstänker det är framförallt här det märks att jag tränar några hundra timmar mindre än de andra. Cyklingen är den del jag är mest nöjd över. Den fick jag till perfekt utifrån mina förutsättningar. 

Hade ni bra gemenskap i det svenska teamet?
– Många svenskar kände varandra sedan tidigare så vi höll självklart ihop bra. Alltid lugnande och roligt ha några bollplank som man kan överlägga sina tankar och idéer med.

Vill du tillbaka till Hawaii?
– Absolut, åker dit varje gång jag kvalar och känner att jag har chans att förbättra föregående års performance.

Läs mer om vistelsen i Hawaii på Mikael Nelkers blogg här.

Johan Kärner pausar i simningen och tar en espresso.

Målrakan på Alii Drive.

Lars Barekow och Laerke Lilleöre under ett tempopass vid vändpunkten Energy Lab.

Simbanan.

Utsikt från hotellet.

Fika med Marcus Hultgren.