Nedtrappning
Förra veckan kändes det som om våren var på väg. Plusgrader, takdropp och slask. På ett par dagar försvann det mesta av snön så pass mycket att man på många ställen inne i stan fick en försmak av den underbara asfalten och jag började direkt drömma om snabba intervaller utomhus istället för på löpbandet. Sen slog vintern till igen med full styrka. Att man aldrig lär sig. Bor man i Norrland så vet man att det bara är inbillning, vädrets makter som gillar att retas. Vi ska vara glada om snön är borta till Valborg. Minsta lilla tecken på vår och hjärnan börjar genast tänka kortbrallor och tartan. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag istället meterhöga snödrivor och folk påpälsade i tjocka dunjackor, så långt ifrån splitshorts och tartan man kan komma. Det känns lite overkligt att jag ska vara i mitt livs form om drygt tre veckor när jag fortfarande kämpar mot vinterväglag och minusgrader med dubbade skor. De stående frågorna inför varje pass är alltid ”undrar om plogbilen har plogat gångvägarna så man slipper svära över alla modd” och ”klarar jag mig på bara underställ eller behöver jag ett extra lager på överkroppen och dubbla vantar?”. Med dom tankarna hängades över sig dagligen känns ett PB ganska avlägset.
Men så plötsligt händer det. Jag vet inte hur många gånger i vinter som jag verkligen försökt trycka på ute bara för att bli nedslagen av autlap som säger 4.22 när det ansträngningsmässigt känns som 3.22. Det om nånting är en fet smäll rätt i ansiktet. Men igår hände nåt, kroppen kändes lätt trots piskande motvind, dubbade skor och snömodd. Igår sa autlap 4.26, 4.24, 4.20, 4.19, 4.16 och så rullade det på i 15km utan större ansträngning innan jag bestämde mig för att testa trycka på ytterligare lite och fick till en sista femma på 19.33. Så fort har jag nog aldrig lyckats springa nån vinter överhuvudtaget i rådande vinterförhållanden. Kände mig otroligt nöjd efteråt och tänkte att om det går att springa så snabbt nu, hur snabbt ska det då inte kunna gå när asfalten väl visar sig. Det kommer vara som å trycka på en turboknapp. Så efter gårdagens pass känner jag mig lite lugnare. Jag har inte glömt bort hur man håller farten utomhus.
Har börjat trappa ner på mängden en aning nu. Förra veckan unnade jag mig två löpfria dagar och sprang bara ett endaste distanspass vilket måste vara historiskt för en distansjunkie som jag. Istället fokuserade jag på fart och fick till mer än 40km i överfart vilket nog heller aldrig hänt, åtminstone inte sen Dackefejden. Den här veckan blir dock riktigt lugn med betoning på riktigt. Idag är det vilodag, imorn smygstartar vi med Runacademy här i Sundsvall och till helgen ska jag till Stockholm så det kommer bli svårt att få till nån vettig träning överhuvudtaget men det kanske kan vara bra på ett sätt. Det finns andra värden här i livet mer än att springa, det är ju inte så att man är beroende av att det….eller?
Tror inte att jag hade kunnat lägga upp träningen så mycket mer annorlunda än vad jag gjort fram till dags datum. Jag hade en plan när jag satte igång i december och den har jag följt så på det stora hela är jag mer än nöjd med både mängd, fart, passens längd och antal vilodagar. Nu har jag i alla fall gett mig själv chansen att persa i Barcelona och så förberedd som jag känner mig just nu har jag nog aldrig vart. Och med så kort tid kvar finns det heller inte så mycket att fundera på mer än att börja trappa ner allt eftersom. Det är bara å gilla läget, det kommer inte å bli några pass på asfalt innan det är dags men så är det att bo i Norrland. That’s life! Jag får helt enkelt förlita mig på att fartpassen på band ändå gett nånting även om löpband och riktigt löpning utomhus är som att jämföra äpplen och päron. Det är ju inte direkt så att jag suttit hemma i soffan och tryckt i mig gräddbakelser hela vintern. I siffror har jag sen december sprungit 1348km, 11 långpass >30km och snittat 20km/pass strax under 4.40-fart. Största bekymret framöver blir att se till å inte dra på sig nån förkylning samt börja testa att tillföra energi under några av de hårdare passen som återstår. I Barcelona har jag lovat mig själv att inte bonka så hårt och brutalt som jag gjorde i Rotterdam förra året då jag var tvungen att bitvis gå på slutet och därför inte kunde njuta av det nya perset som det ändå blev. I Barcelona får huvudet gärna hänga på sned och munnen rinna av dreggel sista biten, men en sak är säker, jag tänker springa hela vägen utan att bonka.
/Hörs
Dagens låt: den här typen av musik är egentligen inte min påse men den fångade mitt intresse tack vare videon som bör tilltala alla löpare. Namnet Christoffer Hiding lät bekant, inte så mycket för hans deltagande i Idol utan snarare för att han också hänger på jogg.se precis som jag. Om jag skulle få för mig att springa med musik i öronen nu i vår så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att springa till tonerna av denna låt. Jag vet inte vad jag diggar mest; videon, hans graciösa löpsteg eller musiken.
