Blogg

Europamästerskap och löpband


Förra helgen gick Europamästerskapen i ski mountaineering i Marecottes, Schweiz. Emelie och jag hade fått förstärkning av ytterligare tre svenskar och det var trevligt att vara ett något större landslag på plats. Snöläget i Alperna har inte varit det bästa i år och under världscuptävlingen helgen innan i Italien var det så lite snö att vi var tvungna att starta och avsluta loppet springades på gräs och det var många skidor som förstördes på den sista nedförskörningen.

Två dagar innan EM kom det ett rejält snöfall och det blev en superfin bana med puder och solsken. Kroppen kändes pigg och jag var sugen på att tävla. Den här gången lyckades jag hålla i hela loppet och slutade tia vilket jag var supernöjd med. När jag på första världscupen placerade mig bra tänkte jag att det kanske bara var för att det var en lättare bana som de var tvugna att förlägga i pisten på grund av vädret. Så nu var det extra roligt att jag fick göra mitt bästa lopp med en tionde plats på en ”riktig bana”. Det tråkiga med EM var att under slutet av första nedförskörningen blev Emelie pååkt av en annan åkare och skadade knät och det var hemskt att möta henne haltandes vid första bytet. Riktigt tråkigt att loppet och resten av skidsäsongen var över.

Nästa dag var det dags för vertikalen som bara var en världscup och inte med på EM och där gick det bra igen med en åttonde plats, bara 12 sekunder upp till en femteplats. Helgen avslutades med en sprint. En skidalpin sprint fungerar ungefär som en längdskidsprint. Det är en prolog, kvartsfinal, semifinal och final och ett lopp tar ungefär 3-4 miunter med momenten springa uppför, skidorna på ryggsäckan och boota och sedan rycka av stighudarna och åka utför. Många moment som ska gå blixtsnabbt och kan strula. Jag har varken snabbheten i kroppen eller är supersnabb på bytena, men, till motsatt av vad jag trodde, tycker jag att det varit väldigt kul på de två sprintrarna jag varit med. Den här gången gick jag vidare till kvartsfinal och kom på en 15:e plats totalt.

Slutligen till något helt annat än ski mountaineering, nämligen löpband. Jag har testat att träna på löpband för första gången! Jag ligger alltid ett steg efter med det mesta som de flesta vanliga människor har gjort länge. Till exempel skaffa mobiltelefon, facebook, använda GPS klocka, använda pulsband, blogga, instagramma, dammsuga(för första gången i mitt liv äger jag en dammsugare och inte bara en sopborste) och springa löpband.  Jag har alltid dissat löpband tiigare i mitt liv. När jag springer vill jag vara ute. Men så insåg jag att jag faktiskt bara har provat att springa på ett band vid ett par tillfällen när jag har provat en löparsko i en butik. Det känns som väldigt dålig stil att såga något totalt som jag aldrig har provat så en dag på gymet ställde jag mig på det det där bandet. Först kändes det ganska vingligt, men snart när jag fått in känslan knappade jag upp farten, men när jag ville springa snabbare än 6 min/mile fart så började bandet plötsligt blinka, sakta ner och säga åt mig att ”You don’t keep target pace” Ja rätt svårt att göra det när du vägrar att gå snabbare dumma band svarade jag surt. Men allt och alla förtjänar en andra chans har jag hört, även löpband, så i veckan gav jag det ett nytt försök. Den här gången fick jag ett mer samarbetsvilligt band och jag kunde springa så snabbt jag ville. Jag tog tio minuter på mig att komma ner till 3,33 min/km fart och sedan höll jag det i en mil. Ingen nerjogg för det är tråkigt att jogga ner efter vanliga intervaller och efter löpband är det fruktansvärt tråkigt. Om jag vill springa en halvmara under 1,15 så måste jag hålla 3,33min/km fart. Jag kände att hålla det 10 km på ett löpband är en bit därifrån, men i alla fall en bra startpunkt. Jag kan inte direkt påstå att löpband steg så vädligt många grader i mina ögan, men jag kan se att det är enkelt på vintern. Ingen snö, fast underlag, knappa in en fart och håller du inte den trillar du av bandet, vilket jag tycker känns riktigt läskigt och passar mig noga för.

Snygga dräkter vi har va, riktigt retro!


Senaste numret av Runner’s World – i butik t.o.m 12 november!

  • Guide! 20 nya löparskor
  • Bygg dig stark! Styrketräningen som kan minska risken för skador
  • Fjällmaraton – den orubbliga löparfestivalen i Åre
  • Magiskt trailäventyr i Alperna
  • Var går gränsen för människans rekordjakt?
  • 5 superbra mellis för löpare – och mycket mer!
Bli prenumerant

Antal kommentarer: 1


Johan Renström

Bra gjort! Men tråkigt med Emelie:(



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Succé för Musse & Isabellah i Barcelona
Blogg

Succé för Musse & Isabellah i Barcelona


Starkt formbesked för Isabellah
Det blev en riktigt lovande stark säsongdebut för Isabellah Andersson! 1.10.50 och en andra plats i Barcelona Halvmarathon är hennes bästa halvmaratontid på fyra år och hennes bästa lopp sedan segern i ASICS Stockholm Marathon 2014.

Isabellah låg under hela loppet två efter Florence Kiplagat, Kenya som segrade på tiden 1.09.21.
 Det var just under Barcelona Halvmarathon förra året som Kiplagat satte rådande världsrekord med 1.05.09.

Länge låg hon också på mellantider som indikerade en sluttid under hennes svenska rekord 1.10.30 från 2012, men när blåsten ställde till det på riktigt under slutet av loppet tappade hon tempo.


Redan om två veckor är det dags för Isabellah igen, då väntar Tokyo Marathon, då hon hoppas kunna klara den tuffa svenska kvalgränsen 2.28 till OS.


Musses bästa lopp sedan 2012
En åttonde plats och tiden 1.04.19 i tufft motstånd visar på ett lovande 2016 för Musse som hade ett tungt år förra året. Läs mer: Musse satsar allt på OS -maran i Rio Loppet är Musses bästa sedan 2012, då han satte sitt personliga rekord på 2.12.28 i Hamburg.

Med tiden 1.04.19 var Musse 1 1/2 minut efter segraren Vincent Kipruto, som vunnit både Paris och Frankfurt Marathon.

Fler svenskar hade en bra dag i Spanien. Cecilia Norrbom, Spårvägen sänkte sitt personbästa med drygt fem minuter och slutade på en trettonde plats, med hjälp av farthållaren Fredrik Uhrbom. Charlotte Karlsson, Hässelby slutade på artonde plats med 1.17.18.

En mer detaljerad rapport om Isabellahs lopp hittar du här

En mer detaljerad rapport om Musses lopp hittar du här

Barcelona Halvmarathons hemsida



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Quiz: Vad kan du om löparskador?

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Och vinnarna är…


Jag fick så många fina svar på min tävling om en PT-timme med mig, så jag beslutade mig för att i generös och euforisk fredagsanda ge bort hela TRE PT-timmar! Wohoo!

Vinnarna är:

Anne Viklund

Jenny Maaruf

Katta på Move it mama!

Grattis grattis! Och tack till alla er andra som hörde av er och ville vinna. Jag vill förstås fortfarande träffa just er, men jag kan inte jobba gratis jämt. Ni är SÅ välkomna att kontakta mig och boka en tid ändå så ska jag lära er att göra chins, för det verkar vara det de flesta vill. Men lugna, ni får göra burpees också.

Ni som vann – dra iväg ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se så bokar vi in en tid.

Må så gott och ha värsta bästa helgen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Midde Hamrin äger (fortfarande) milen
Blogg

Midde Hamrin äger (fortfarande) milen


Jag har alltid beundrat Midde Hamrin. Det låter kanske som rena rama kärleksförklaringen och på sätt och vis är det väl det, även om kärleken inte ligger på det personliga planet. Den här kärleken handlar om något annat. Den handlar om löpning och framför allt den prestation som en svensk kvinna gjorde på de europeiska mästerskapen i Split 1990. Möt Midde Hamrin – en av Sveriges största löpare genom tiderna.

Vissa saker har en förmåga att etsa sig fast på näthinnan och en av dessa är hur det kunde bli som det blev och vad hon – ”tjejen från Sverige” – tänkte när hon plötsligt upptäckte att hon sprang helt solo i en mästerskapsfinal på 10 000 meter.

– Ja, det blev ju ett konstigt lopp, en minst sagt speciell upplevelse, säger Midde på sin breda göteborgska när vi har slagit oss ner i bekväma fåtöljer med varsin kaffe för att prata om hennes löparkarriär och EM-loppet i Split för drygt 25 år sedan.

Idrott på elitnivå skapar ofta många stora och njutningsfulla ögonblick. Men frågan är  om elitidrottaren själv hinner njuta av sina prestationer i rampljuset.

– Nej, när man står där mitt i karriären så känns den oändlig. Sedan går åren så fruktansvärt fort – och plötsligt är allt bara över. Helt klart skulle jag ha velat njuta mycket mer under min löparkarriär, men det är svårt eftersom fokuseringen på prestation är så total. Jag får leva på alla minnen jag har, där loppet i Split naturligtvis är ett av de största ögonblicken. Det blev ju en sådan hype efter loppet.

Midde Hamrin är en av de största löparna som Sverige har haft. Hennes karriär kantas av mängder med guldmedaljer i mästerskapsfinaler, finnkamper, halvmaraton och maraton. Dessutom har hon fortfarande det svenska rekordet på 10 000 meter, 31.57, som hon satte på Finnkampen några veckor före Europamästerskapet i Split 1990.

– Ja, det rekordet har stått sig i några år nu, men nog finns det potential bland de svenska elitlöparna att utmana det. Ska man vara ärlig så är det väl ingen som riktigt har satsat på 10 000 meter. Naturligtvis skulle en löpare som Meraf Bahta kunna slå rekordet om hon verkligen bestämde sig, säger Midde.

Hon tycker generellt att det just nu ser positivt ut för Sveriges damelit, och även bland herrarna ser hon ett uppsving.


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 2 2016.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ett lopp, ta mig tusan. Ett lopp!


Igår hände två saker: jag sprang backintervaller i hällregn och jag anmälde mig till ett lopp. Man skulle kunna tro att det har brunnit i huvudet på mig. Men ni kan vara lugna, min mentala hälsa är oförändrad. Löpningen beror mest på min spricka i bröstbenet – jag har svårt med mycket annan träning. Loppet är Arena Run den 20 februari – ett fem kilometer långt lopp på Friends arena med massor av hinder att ta sig förbi. Det låter ju jättekul! Jag har gillat idén om hinderlopp som Tough Viking och Toughest, men det finns alltid något som gör att jag backar, främst elhinder. På Arena Run är det inga elhinder, utan alla hinder ska gå att springa genom. Det är alltså inte flera meter höga väggar heller, man ska inte bli stoppad av något hinder. De är bara extra utmaningar. För mig är de också distraktion så att jag inte tänker på att jag springer. Jättepraktiskt!

Och vet ni – det är inte för sent att gå in och anmäla sig! Gå in här och anmäl dig idag! Det kommer att bli jättekul!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*