Fomula-1-löpning i Melbourne

AFL-Final mellan Brisbane Lions – Collingwood Magpies
Lejon, Kiss och skator, det perfekta receptet för att sälja ut en av världens största idrottsarenor.
Totalt samlades 100,024 på läktaren och det hade antagligen gått att sälja dubbelt så många biljetter till finalen i Australian Football League.
– Nämner du Magpies en gång till så får du sova med hundarna i natt!
Robert Struzaker, min husbonde i Melbourne, gav mig ett ultimatum. Om jag tänkte hålla på Collingwood så var det bara att lämna mitt sköna gästrum för att istället rulla ut liggunderlaget i trädgården och sova med deras fågelhundar. Inget ont om jyckarna, men eftersom Jane och Robert Sturzaker har en magiskt skön heltäckningsmatta i gästrummet så var saken klar. Jag tänkte heja på Brisbane Lions i finalen.
Jane Sturzaker från Melbourne, klubbkamrat i Marathon Globetrotters, erbjöd husrum och guidning i hennes hemstad när jag hade trampat klart genom provinsen New South Wales och tagit mig till huvudstaden i Victoria. Och eftersom hon, till skillnad från undertecknad, tar seriöst på träningen inför sina maratonlopp fick jag därmed även några kilometer i benen inför kommande höstmaror.
Två dagar i rad tog vi därmed oss an den vackra Albert Park mitt i Melbourne. En plats som en gång varje år förvandlas till formula-1-bana när Australiens Gran Prix ska genomföras.
De fem kilometrarna runt Albert Park Lake är en fullständig orgie i skönhet med historiska vibbar från formula-1-tävlingar, skönt grusunderlag (man kan välja mellan att springa på formula-1-banan eller ta den mjukare vandringsleden runt sjön), rikt fågelliv (kakaduor, svarta svanor och typ sex miljoner andra fågelarter) och ständigt vyn över den fashionabla metropolen Melbourne i bakgrunden. Typ ungefär som att springa i Central Park i New York, fast.. bättre!
Jane Sturzaker har under de senaste trettio åren alltid tränat med en klubb varje lördag morgon i Albert Park. En social aktivitet som innebär ett varv runt sjön (eller så mycket man önskar) och därefter frukost på en närliggande restaurang mitt i Melbourne med planetens kanske allra godaste smörgåsar.
Det var inne på denna restaurang jag höll på att bli stoppad när jag beställde in kaffekopp nummer två. Omgiven av ett tiotal nya träningskamrater samma morgon som den stora finalen i australiensisk fotboll (Aussie rules) skulle genomföras på Melbourne Cricket Ground, så handlade naturligtvis diskussionen uteslutande om en sak. Vilka skulle vinna finalen, Brisbane Lions eller Collingwood Magpies?
Det senare laget är ett av de framgångsrikaste i australiensisk fotboll och är ett lag som man antingen älskar eller hatar. Enligt min husbonde i Melbourne, Robert Sturzaker, tillhörde jag numera alltså den kategori som inte älskar detta lag.
När Jane Sturzaker berättade för löparna runt frukostbordet att jag faktiskt hade fått den stora äran att lyfta bucklan utanför arenan dagen innan så berättade jag att jag dagligen blivit attackerad av skator under min cykelturné genom New South Wales och förklarade var mina sympatier låg: ”I hate Magpies, Go Lions!”
Servitrisen som precis skulle leverera mitt kaffe hade emellertid helt andra sympatier och drog blixtsnabbt tillbaka min kaffekopp precis när jag var klar med mitt tal.
– No coffee for you mister!
Lyckligtvis var det glimten i ögat hon drog tillbaka kaffekoppen, men det var en nyttig läxa att lära sig. Australiensisk fotboll är så mycket mer än fotboll, det är i det närmste en identitet.
Finalen i Australiensisk fotboll är alltid utsåld med 100,024 personer på läktaren och förmodligen lika många på väntelistan. Nyblivna föräldrar sätter till och med sina nykläckta barn på väntelistan för att bli medlemmar i Melbourne Cricket Club redan innan de hunnit bli döpta, allt för att de 40–45 år senare ska ha möjlighet att bli fullvärdiga medlemmar i klubben och därmed vara garanterade matchbiljetter till fotbollsfinalerna.
Hur det gick i matchen?
Collingwood Magpies vann till sist den otroligt spännande finalen med 90–86. Det var alltså det svartvita laget som med minsta möjliga marginal fick kyssa trofén, något som knappast var överraskande med tanke på att svartvit-sminkade Kiss värmde upp publiken innan finalen.
Skatorna fortsätter alltså att gäcka mig…


























































































