Montreal halvmarathon – löpning på Gärderuds bakgård
Stade Olympique, Montreal
Det har hunnit gå 48 år sedan Anders Gärderud lämnade polacken Malinowski och östtysken Baumgartl bakom sig och sprintade hem OS-guldet på 3000 meter hinder under OS i Montreal. På något vis känns det ändå som i går eftersom det här var mitt allra första olympiska minne.
OS 1976 handlade annars först och främst om Nadia Comăneci, den rumänska gymnasten som så småningom, och mycket välförtjänt, förärades ett litet torg framför huvudarenan Stade Olympique. Runt denna cirkelformade plats finns skyltar uppsatta med alla guldmedaljörer från sommarolympiaden.
Sverige skyfflade som bekant hem fem medaljer under tävlingarna och förutom Ulrika Knapes silver i simhopp blev det fyra medaljer av den allra ädlaste valören (precis som i årets olympiad i Paris). Cyklisten Bernt Johansson och hinderikonen Anders Gärderud naturligtvis, men även seglarna John Albrechtson och Ingvar Hansson samt laget i fäktning bestående av Rolf Edling, Göran Flodström, Leif Högström, Hans Jacobson och Carl von Essen.
Place Nadia Comaneci
Ett annat starkt minne från Montreal är avslutningen av spelen. Är det någon som kommer ihåg streakaren som dök upp på avslutningsceremonin? Den där skäggige nudisten som började spontandansa mitt bland de olympiska ringarna som hade bildats av flera hundra unga kvinnor? Det krävdes antagligen många terapisamtal efter den händelsen.
Herrarnas maratonlopp vanns av östtysken Waldemar Cierpinski nästan minuten före amerikanen Frank Shorter, med Lasse Virén på femte plats och svensken Göran Bengtsson på 18:e plats. Lasse Virén laddade för övrigt upp inför maran med att försvara sina OS-guld från München på 5000 och 10 000 meter. På den tiden var det roligare att vara finne under OS…
När det gäller kvinnorna och maratondistansen så skulle de däremot få vänta i ytterligare åtta år på att jämlikheten skulle hitta hem till den allra ädlaste av löpgrenarna.
Katt bland hermelinerna, typ. Avslutningsceremonin i Montreal fick en objuden gäst…
Maratonloppet 1976 startades och avslutades då inne på Stade Olympique, men när det gäller den nutida versionen av Montreal Marathon så ligger målgången istället i Olympiaparken, typ en toppad järnsjua från huvudarenan. Starten är däremot förlagd till den vackra ön Île Sainte-Hélène mitt i Saint Lawrencefloden, en plats där man bjuds på en härlig vy över Montreal.
Det finns flera sträckor att välja på, bland annat 10, 21 och 42 km. Maratonloppet hade i år 3700 deltagare medan det var 9300 som lockades till halva sträckan precis som undertecknad.
Logistiken är väldigt enkel både när det gäller Montreal och dess maratonlopp. Det går extremt fort att ta sig ur immigrationen på flygplatsen. Och har man bara fixat sitt ETA (kostar 7 dollar och går blixtsnabbt att ansöka på nätet) så går man fram till en maskin (finns många, ingen kö) och knappar in sin info och får ett kvitto som man sedan visar upp för en halvsömnig tulltjänsteman som pliktskyldigast och vänligt frågor om syftet med resan. Sedan är man inne i landet. Det är dessutom smidigt och billigt att hugga en buss till centrum. Det känns faktiskt som att bussarna avgår typ precis bakom bagagebanden.
Själv bodde jag på det hotelliknande vandrarhemmet Hotel M (rekommenderas) i närheten av metrostationen Berri-UQAM, vilket innebar att jag hade fem metrostopp på gröna linjen till Olympiastadion och ett ynka stopp på den gula linjen till startområdet på Île Sainte-Hélène.
Place Nadia Comaneci
Och hur är då arrangemanget? Jodå, en mestadels trevlig tävling på en mjuk asfalt, men med några skönhetsfläckar innan man har tagit sig in i centrum. Fläckvis även ett hyfsat publiktryck i de centrala delarna av banan. Arrangören uppskattar siffran till 25 000 åskådare.
Ett stort plus för startområdet som är riktigt vasst. Där finns till och med en stor restaurang med uteservering om man vill klunka i sig en kubikmeter kaffe och en macka på morgonen. Från startområdet får man som tidigare nämnts en riktigt häftig vy över Montreal på andra sidan Saint Lawrencefloden. De första kilometrarna är behaglig löpning med fina vyer, men det tar abrupt slut efter ungefär fyra kilometer då det blir närkontakt med ett varvsområde (?) och mindre attraktiva omgivningar.
Efter ungefär 7-8 km är man inne i centrum av staden och där passerar man bland annat landmärket Basilique Notre-Dame de Montréal. Därefter handlar det om att ta sig upp för ett par brutala backar innan man hamnar i lummiga områden som följer banan i princip ända fram till målsnöret i Olympiaparken.
Loppet går alltså inte att jämföra med de maror som går i amerikanska storstäder räknat till publiktryck, men den har sin charm och som nämnts tidigare är logistiken väldigt enkel i Montreal. Och.. gillar man munkar så finns den berömda kedjan Tim Hortons mest överallt. Bara en sån sak.
Om två år är det 50 år sedan Anders Gärderud och Bernt Johansson satte Montreal på kartan, då ska ni absolut besöka Montreal.
Île Sainte-Hélène, Montreal
Montreal Marathon och halvmarathon
Montreal Marathon och halvmarathon
Basilique Notre-Dame de Montréal
Kanske funkar..?
Centrala delarna av Montreal
En kilometer till målskynket, Olympiaparken till höger
Sannerligen!
Röda mattan för alla långdistansare, flott värre i Montreal!
Olympiaparken
Stade Olympique, Montreal
Olympiaparken, Montreal
Montreal
Tim Hortons!





Antal kommentarer: 2
Hannes Svensson
När jag blir stor vill jag bli som dig, åka världen runt, uppleva, springa, leva! 🙂 Till dess njuter jag till fullo av dina blogginlägg. Sluta aldrig!
Anders Forselius
Tusen tack Hannes! Planeten väntar på dig, ta för dig! 🙂 //Anders F