Dagens soundtrack: Traveling Wilburys  – End of the Line

Straffrunda 6: Pakhtakor Central Stadium, Tasjkent, Uzbekistan

Straffrunda 7: Milley Stadium, Tasjkent, Uzbekistan

Arton timmar tåg och dessutom på en minst sagt obekväm sittplats. Jag föredrar tåg i alla möjliga sammanhang, men borde nog med facit i hand ha skjutit fram avresan från Kazakstan när damen i biljettluckan upplyste mig om att platserna i liggvagnarna var slutsålda. Men en natt på tåg, förr eller senare somnar man väl..? Jag köpte sittplatsen, men somnade aldrig.

Enda glädjeämnet på resan var den där lilla amnestin under tjugo minuter mitt i natten långt ute på landsbygden i södra Kazakstan. En chans för alla sargade kroppar att tillfälligt läka ihop innan det var dags att ta itu med natten. Dessutom en möjlighet att fylla på med piroger, dryck och allt möjligt som såldes av några ambulerande kvinnor som gjort jetlag till en del av sin affärsverksamhet.

Jag fastnade för två piroger och en påse chips, men insåg för sent att de tunt räfflade potatisskivorna hade en smak som för en evighet sedan för alltid hade skapat negativa avtryck på mina smaklökar: Kräfta.

För snart tio år sedan körde jag servicebil åt fem mer eller mindre galna människor som hade bestämt sig för att sätta världsrekord på cykel genom Europa och därigenom samla in pengar till Viggo Foundation. Deras plan var att starta från Ufa vid Uralbergen för att sedan njuta av en förväntad medvind i stort sett hela vägen fram till slutpunkten Cabo da Roca utanför Lissabon.

Dessvärre hade vindarna bestämt sig för att ta en helt annan riktning under de här 29 dagarna som gänget trampade från öst till väst. Och eftersom södra Ryssland och Belarus dessutom kan vara ganska vindpinat så utvecklades resan till någonting helt annat än en walk in the park.

I mitt jobb ingick att serva teamet med jämna mellanrum och fixa allt det praktiska så att grabbarna i princip bara skulle behöva cykla, svära, käka och sova. Dök det då upp någon restaurang eller mack utmed färdvägen så underlättades jobbet avsevärt både för min del och för teamet som tillfälligt kunde fly vinden och samtidigt gå all-in på allt som fanns i byggnaden.

I den lilla byn Lakhvenskiy, rakt söder om den vitryska huvudstaden Minsk, dök en bensinmack upp som på beställning. Det hade varit en mycket tuff dag för cyklisterna som hade fått bekämpa en närmast episk motvind hela förmiddagen och nu fanns äntligen chansen till en stunds vila och påfyllning av energi.

Snabbt fylldes bordet av det som fanns disponibelt, bland annat rökt kyckling och chips med, just det, kräftsmak. Kycklingen smakade överkokt gädda medan chipsen mycket riktigt smakade skaldjur. Trots att vi befann oss flera ljusår från närmaste kustremsa så hade vi alltså lyckats få tag i föda som i genomsnitt smakade kadaver från havets botten.

Obehagliga minnen som på nytt dök upp i mitt inre när jag sprättade påsen och lät de första chipsen landa på tungan. Det var då jag på allvar insåg att det skulle bli en lång natt på tåget till Uzbekistan…

Fler foton på Instagramkontot: straffrundan42

Straffrundan42: Dagliga löprundor runt fyrtiotvå straffområden/arenor över hela världen fram tills att fotbolls-VM startar 11 juni.

Soundtrack: Belinda Carlisle – Runaway horses

Straffrunda 3: Hippodrome, Cholpon-Ata, Kirgizistan, 4,2 km

Straffrunda 4: Almaty Central Stadium, Almaty, Kazakstan +

Straffrunda 5: Dynamo Stadium, Almaty, Kazakstan, 13,4 km

Instagram: straffrundan42

Dagens soundtrack: Magnus Uggla – Varning på stan

Straffrunda 1: Bishkek, Kirgizistan: Dolon Omurzakov Stadium, 4,2 km

Straffrunda 2: Bishkek, Kirgizistan: Azattyk Arena, 4,2 km

Centralasien, de där fem ”stan-länderna” som ligger typ lika otillgängligt som ett gäddrag i Marianergraven, i alla fall mentalt. Utan att ens ha kollat fakta har jag under alla år målat upp en bild av att det krävs en orgie av pappersarbete för att ta sig in i dessa nationer.

Det fanns därmed inte minsta lilla tanke på att ta ut en östlig kompassriktning när jag började fundera på hur jag skulle förvalta våren. Ursprungstanken var istället att luffa runt i den egna tidszonen med antingen cykel eller löpardojjor/tåg. Men var skulle resan starta? Palermo och Gibraltar låg bra till innan atlasen så småningom stretchades ut allt längre österut och till sist landade i stan-länderna. En snabb googling avslöjade att fyra av de fem centralasiatiska länderna faktiskt var visumfria och mitt huvudspår tog därmed en helt annan riktning. En annan viktig poäng var att det inte verkade finnas krav på uppvisande av returbiljett vid inresa i länderna, en extra bonus för alla besökare som inte vill planera ihjäl sig utan ta dagen som den kommer.

Jag hade bestämt mig för att lämna Sverige onsdagen den 29 april, men det var inte förrän på måndagskvällen som jag fick upp ögonen för Centralasien. Nu gällde det att handla snabbt, bokstavlig talat.

Glädjande nog visade sig resor till stan-länderna vara oförskämt billiga. Den ”flygande spikmattan” Pegasus Airlines (turkiskt lågprisbolag) är kanske inte den allra bekvämaste transportören, men brukar ändå leverera trots att det ingår en mellanlandning på Sabiha Gökçen i Istanbul. En överbefolkad flygplats som påminner om en korsbefruktning av ett food court och Kiviks marknad, och vars ”gratis wifi” kräver minst 800 högskolepoäng för att förstå.

Jag kvistade snabbt iväg den summa som krävdes för biljetten och ordnade därefter första natten i Bishkek, ett centralt beläget vandrarhem för sketna hundralappen. För att slippa stresspåslaget vid ankomst bokade jag dessutom, för allra första gången, en flygplatstransfer för ungefär samma summa. Samt shoppade ett e-sim som täcker hela Centralasien (Yesim) och som skulle sparka igång så fort piloten fällde ut noshjulen.

Ankomstdagen i den kirgiziska huvudstaden Bishkek var därmed som en bal på slottet och kunde dessutom avslutas i stor stil med en joggingtur/sightseeing på 4.2 km runt nationalarenan i fotboll, Dolon Omurzakov Stadium. Den första av 42 arenor/straffområden som ska utforskas under de kommande sex veckorna.

Redan nästa morgon väntade en ny joggingtur runt en fotbollsarena i Bishkek, denna gång den framtida nationalstadion Azattyk Arena. En vacker skapelse som när den står klar i augusti ska innehålla 51 000 sittplatser och därmed bli den allra största i Centralasien.

Bollen är alltså i rullning, stay tuned!

Den 11 juni blåser domaren igång årets fotbolls-VM då det vankas Mexiko-Sydafrika på menyn. Premiärmatchen spelas på klassiska Aztekastadion i Mexiko City (numera Estadio Banorte), en skönhet som vid två tillfällen levererat VM-finaler och där både Pelé (1970) och Maradona (1986) har fått höja bucklan.

Men nu är det alltså invigningsmatch som gäller och eftersom den gregorianska kalendern avslöjar att det är valborgsmässoafton så har vi enligt kulramen 42 dagar kvar tills fotbollsfesten startar. Låter siffran obehagligt bekant..? Ja, i maratonkretsar är den naturligtvis det, såvida man nu inte väljer att mäta maratonlopp med obskyra brittiska måttenheter.

Och eftersom det här är en löparblogg så är det därmed en utmärkt ursäkt för att blanda in en skvätt fotboll i texterna. Eller rättare sagt en anledning att kombinera löpning med groundhopping och springa runt fotbollsarenor i olika delar av planeten.

Resan startas i Centralasien med en runda förbi den kirgiziska nationalarenan, Dolen Omurzakovstadion. Vilka de andra 41 arenorna/straffområdena blir? Ingen aning, kom gärna med förslag. Annars gör vi som Ralf Edström i den klassiska matchen mot Västtyskland 1974 och tar det på volley.

Och vill ni beställa en löprunda förbi just er favoritarena så går det alldeles utmärkt. Kravet är att den ligger inom en någorlunda tillgänglig del av solsystemet och att ni har en bra motivering. Det kostar dessutom ett valfritt bidrag på minst en hundralapp till barncancerfonden.

(OBS! Detta erbjudande gäller inte arenorna tillhörande Manchester City och Chelsea. Jag äter hellre en burk daggmask än besudlar mina löparskor utanför dessa domäner.)

Instagram: straffrundan42 (foton från de olika arenorna)