Arton timmar tåg och dessutom på en minst sagt obekväm sittplats. Jag föredrar tåg i alla möjliga sammanhang, men borde nog med facit i hand ha skjutit fram avresan från Kazakstan när damen i biljettluckan upplyste mig om att platserna i liggvagnarna var slutsålda. Men en natt på tåg, förr eller senare somnar man väl..? Jag köpte sittplatsen, men somnade aldrig.
Enda glädjeämnet på resan var den där lilla amnestin under tjugo minuter mitt i natten långt ute på landsbygden i södra Kazakstan. En chans för alla sargade kroppar att tillfälligt läka ihop innan det var dags att ta itu med natten. Dessutom en möjlighet att fylla på med piroger, dryck och allt möjligt som såldes av några ambulerande kvinnor som gjort jetlag till en del av sin affärsverksamhet.
Jag fastnade för två piroger och en påse chips, men insåg för sent att de tunt räfflade potatisskivorna hade en smak som för en evighet sedan för alltid hade skapat negativa avtryck på mina smaklökar: Kräfta.
Världsrekordgänget som för snart tio år sedan trotsade vindar, suspekta chips och rökta kycklingspett som smakade gädda. Ändå behövde teamet endast 29 dagar på sig för att cykla från Uralbergen i öst till Atlantkusten i väst.Fyra femtedelar av världsrekordgänget med sammanbitna blickar och plågade smaklökar efter att ha gått i klinch med kräftchips och rökta kycklingspett. Chipspåsarna är i det närmaste orörda…
För snart tio år sedan körde jag servicebil åt fem mer eller mindre galna människor som hade bestämt sig för att sätta världsrekord på cykel genom Europa och därigenom samla in pengar till Viggo Foundation. Deras plan var att starta från Ufa vid Uralbergen för att sedan njuta av en förväntad medvind i stort sett hela vägen fram till slutpunkten Cabo da Roca utanför Lissabon.
Dessvärre hade vindarna bestämt sig för att ta en helt annan riktning under de här 29 dagarna som gänget trampade från öst till väst. Och eftersom södra Ryssland och Belarus dessutom kan vara ganska vindpinat så utvecklades resan till någonting helt annat än en walk in the park.
I mitt jobb ingick att serva teamet med jämna mellanrum och fixa allt det praktiska så att grabbarna i princip bara skulle behöva cykla, svära, käka och sova. Dök det då upp någon restaurang eller mack utmed färdvägen så underlättades jobbet avsevärt både för min del och för teamet som tillfälligt kunde fly vinden och samtidigt gå all-in på allt som fanns i byggnaden.
I den lilla byn Lakhvenskiy, rakt söder om den vitryska huvudstaden Minsk, dök en bensinmack upp som på beställning. Det hade varit en mycket tuff dag för cyklisterna som hade fått bekämpa en närmast episk motvind hela förmiddagen och nu fanns äntligen chansen till en stunds vila och påfyllning av energi.
Snabbt fylldes bordet av det som fanns disponibelt, bland annat rökt kyckling och chips med, just det, kräftsmak. Kycklingen smakade överkokt gädda medan chipsen mycket riktigt smakade skaldjur. Trots att vi befann oss flera ljusår från närmaste kustremsa så hade vi alltså lyckats få tag i föda som i genomsnitt smakade kadaver från havets botten.
Obehagliga minnen som på nytt dök upp i mitt inre när jag sprättade påsen och lät de första chipsen landa på tungan. Det var då jag på allvar insåg att det skulle bli en lång natt på tåget till Uzbekistan…
Fler foton på Instagramkontot: straffrundan42
Straffrundan42: Dagliga löprundor runt fyrtiotvå straffområden/arenor över hela världen fram tills att fotbolls-VM startar 11 juni.
Järnvägsstationen i Almaty, Kazakstan. Som tågälskare kändes 18 timmar i det läget som en krydda i tillvaron. En krydda som några timmar senare skulle smaka skaldjur.Tidig morgon någonstans i Kazakstan efter en lång natt på tåget. På sittplats.Häftiga Milliy Stadium i Tasjkent, fotbollens natinalarena i Uzbekistan.Gräset är grönt även i Uzbekistan. Landet har för första gången kvalat in till fotbolls-VM och har därmed en teoretisk chans att få möta Sverige under turneringen.Det som bara skulle bli en kortare mellanlandning/övernattning i Tasjkent slutade i förälskelse. Uzbekistans huvudstad är en riktig höjdare.Kommer någon av landslagsspelarna i Uzbekistan att föräras en staty efter VM-äventyret i Nordamerika..?Islom Sivilizatsiya markazi, TasjkentIslom Sivilizatsiya markazi, TasjkentHazrati Imam Mosque, TasjkentBarakhan Madrasah, TasjkentBarakhan Madrasah, TasjkentHazrati Imam Mosque, TasjkentIslom Sivilizatsiya markazi, TasjkentChorsu Bozor, den populära marknaden i Tasjkent.Chorsu Bozor, TasjkentChorsu Bozor, TasjkentUzbekistans statshistoriska museum, TasjkentMustakillik Fountain, TasjkentMetron i Tasjkent är formidabel och en sevärdhet i sig. Ingen station är den andra lik. En snabb googling satte till och med t-banan i Tasjkent på tredje plats när det gäller ”måsten” i staden!Järnvägsstationen i Tasjkent, en kliniskt ren byggnad modell extremt stor och.. med säkerhetskontroller mest överallt.Kräftchips…
Silk Road Marathon avgjordes nyligen i Kirgizistan, ett event som har sitt start- och målområdet på samma plats där det senare i år arrangeras World Nomad Games.
Soundtrack: Belinda Carlisle – Runaway horses
Straffrunda 3: Hippodrome, Cholpon-Ata, Kirgizistan, 4,2 km
Straffrunda 4: Almaty Central Stadium, Almaty, Kazakstan +
Straffrunda 5: Dynamo Stadium, Almaty, Kazakstan, 13,4 km
Instagram: straffrundan42
Det hade varit ett högst vältajmat besök i Kirgizistan om maratonformen hade pekat på glödhet, men eftersom jag har missat alla trösklar, intervaller, fartlekar och… typ alla träningspass de senaste två åren så fick Silk Road Marathon därmed klara sig utan min medverkan.
Istället stod jag på läktaren på mäktiga hästkapplöpningsbanan Hippodrome Cholpon-Ata i staden med samma namn och såg på när alla löpare travade iväg på den klassiska sträckan.
Hippodromen är en mäktig arena som senare i höst ska arrangera det återkommande World Nomad Games. En olympiad för etniska sporter vars syfte är att hålla liv i historiska aktiviteter som exempelvis bågskytte till häst, bältbrottning, hästkapplöpning och så mycket mer.
Hippodromen i Cholpon-Ata, skådeplats för det återkommande World Nomad Games.
Min vandrarhemsvärd i Cholpon-Ata tyckte ändå att av alla grenar under World Nomad Games så är Kok-Boru den allra häftigaste. Kok-Boru? När min husbonde bläddrade fram ett videoklipp på Youtube så visade det sig vara en sport som till och med får den udda finländska grenen ”kärringkånk” att helt plötsligt framstå som fullt normal. Kok-Boru är nämligen hästpolo med en död get. De två beridna lagen ska från sina hästryggar greppa tag i den döda geten och… näta genom att få ner kadavret i en gigantisk sockerkaksform. I mer internationella sammanhang används dock en gummiget som väl får anses vara något mer politiskt korrekt.
Hur som helst så var det i Cholpon-Ata som World Nomad Games startade 2014. Spelen hålls vartannat år och det här blir fjärde gången som hippodromen ska vara samlingsplats för ungefär 3000 tävlande från drygt 100 nationer. Dessutom kommer över 2 miljoner besökare för att beskåda spelen, så det innebär alltså ett enormt tryck på hotellnäringen i Kirgizistan.
Almaty Central Stadium, arenan där Mbappé nätade tre gånger om när Real Madrid kom på besök för att spela Champions League.
Från Cholpon-Ata är det typ bara en toppad järnfemma över till Kazakstan, men eftersom någon har planterat en bergskedja mellan länderna så tvingas man till en längre resa för att ta sig till Almaty, den allra största staden i Kazakstan. Närmare tio timmar i buss för att vara mer exakt.
I Almaty finns, som alla Celtic-supportrar väl känner till, fotbollslaget FC Kairat Almaty. Ett lagbygge som slog ut skottarna i playoff och därmed blev ett av de 36 lagen i årets Champions League. När de åtta matcherna i grundserien var färdigspelade så hamnade laget dock allra sist i tabellen efter att bland annat ha förlorat hemma mot Real Madrid med 0-5.
Bättre lycka hade den stackars jycken som för tio år sedan fastnade i en vattenreservoar i Almaty. Tack vare en smått dramatisk räddningsinsats så lyckades ändå fyra grabbar grabba tag i varandra och den fyrbenta huvudpersonen. Lyckligt slut deluxe. För en dryg månad sedan, tio år efter händelsen, invigdes ett vackert monument som hyllning till räddningsaktionen.
Att Mbappé gjorde hattrick mot hemmaklubben FC Kairat kommer antagligen snart vara glömt, det gäller däremot inte denna hjältebragd som för all framtid kommer att pryda vattenreservoaren i Almaty.
Omklädningsrum modell Kirgizistan under Silk Road Marathon i Cholpon-Ata.
Sockerkaksform? Nix, det är en målställning för Kok-Boru, det vill säga getpolo.
Entrén till Hippodrome Cholpon-Ata, snudd på lika mäktig som vändkorsen på Ljusdals IP där Ljusdals BK spelar sina hemmamatcher i bandy.
Kazakstan, det nordligaste av de fem centralasiastiska stan-länderna.
Räddningsaktionen där en stackars jycke till slut kom upp på land skedde för tio år sedan i Almaty. Nu är den förevigad på samma plats där händelsen skedde.
Helping hand.
Almaty Central Stadium, hemmaplan för FC Kairat Almaty som nyligen spelade i Champions League.
Dynamo Stadium i Almaty, en något mer rustik arena i Kazakstans största stad.
Memorial of Aliya Moldagulova and Manshuk Mametova, Almaty
Azattyk Arena i Bishkek, den nya kirgiziska nationalarenan som kommer bli Centralasiens allra största stadion när den är färdigbyggd i augusti.
Dagens soundtrack: Magnus Uggla – Varning på stan
Straffrunda 1: Bishkek, Kirgizistan: Dolon Omurzakov Stadium, 4,2 km
Straffrunda 2: Bishkek, Kirgizistan: Azattyk Arena, 4,2 km
Centralasien, de där fem ”stan-länderna” som ligger typ lika otillgängligt som ett gäddrag i Marianergraven, i alla fall mentalt. Utan att ens ha kollat fakta har jag under alla år målat upp en bild av att det krävs en orgie av pappersarbete för att ta sig in i dessa nationer.
Det fanns därmed inte minsta lilla tanke på att ta ut en östlig kompassriktning när jag började fundera på hur jag skulle förvalta våren. Ursprungstanken var istället att luffa runt i den egna tidszonen med antingen cykel eller löpardojjor/tåg. Men var skulle resan starta? Palermo och Gibraltar låg bra till innan atlasen så småningom stretchades ut allt längre österut och till sist landade i stan-länderna. En snabb googling avslöjade att fyra av de fem centralasiatiska länderna faktiskt var visumfria och mitt huvudspår tog därmed en helt annan riktning. En annan viktig poäng var att det inte verkade finnas krav på uppvisande av returbiljett vid inresa i länderna, en extra bonus för alla besökare som inte vill planera ihjäl sig utan ta dagen som den kommer.
Jag hade bestämt mig för att lämna Sverige onsdagen den 29 april, men det var inte förrän på måndagskvällen som jag fick upp ögonen för Centralasien. Nu gällde det att handla snabbt, bokstavlig talat.
Glädjande nog visade sig resor till stan-länderna vara oförskämt billiga. Den ”flygande spikmattan” Pegasus Airlines (turkiskt lågprisbolag) är kanske inte den allra bekvämaste transportören, men brukar ändå leverera trots att det ingår en mellanlandning på Sabiha Gökçen i Istanbul. En överbefolkad flygplats som påminner om en korsbefruktning av ett food court och Kiviks marknad, och vars ”gratis wifi” kräver minst 800 högskolepoäng för att förstå.
Jag kvistade snabbt iväg den summa som krävdes för biljetten och ordnade därefter första natten i Bishkek, ett centralt beläget vandrarhem för sketna hundralappen. För att slippa stresspåslaget vid ankomst bokade jag dessutom, för allra första gången, en flygplatstransfer för ungefär samma summa. Samt shoppade ett e-sim som täcker hela Centralasien (Yesim) och som skulle sparka igång så fort piloten fällde ut noshjulen.
Ankomstdagen i den kirgiziska huvudstaden Bishkek var därmed som en bal på slottet och kunde dessutom avslutas i stor stil med en joggingtur/sightseeing på 4.2 km runt nationalarenan i fotboll, Dolon Omurzakov Stadium. Den första av 42 arenor/straffområden som ska utforskas under de kommande sex veckorna.
Redan nästa morgon väntade en ny joggingtur runt en fotbollsarena i Bishkek, denna gång den framtida nationalstadion Azattyk Arena. En vacker skapelse som när den står klar i augusti ska innehålla 51 000 sittplatser och därmed bli den allra största i Centralasien.
Bollen är alltså i rullning, stay tuned!
Dolon Omurzakov Stadium, den kirgiziska nationalarenan. I alla fram till augusti då den nya arenan tas i bruk.Jogorku Kenesh, Kirgizistans parlament.Bishkek Central Mosque, en av de allra största moskéerna i Centralasien.Av de fem centralasiatiska länderna Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Turkmenistan och Tajikistan så är det endast Turkmenistan som har visumtvång för svenskar.Victory Square, Bishkek.Jogorku Kenesh, det Kirgiziska parlamentet.Aikol Manas Statue, Bishkek.Hinner Azattyk arena bli klar till i augusti? Om någon faxar över en skruvdragare är jag redo att hjälpa till med det gigantiska projektet!
Aztekastadion i Mexiko City, arenan som har bjudit på två VM-finlaler, 1970 och 1986. Den 11:e juni spelas invigningsmatchen där under kommande fotbolls-VM och det återstår därmed blott 42 dagar till världens största fotbollsfest.
Den 11 juni blåser domaren igång årets fotbolls-VM då det vankas Mexiko-Sydafrika på menyn. Premiärmatchen spelas på klassiska Aztekastadion i Mexiko City (numera Estadio Banorte), en skönhet som vid två tillfällen levererat VM-finaler och där både Pelé (1970) och Maradona (1986) har fått höja bucklan.
Men nu är det alltså invigningsmatch som gäller och eftersom den gregorianska kalendern avslöjar att det är valborgsmässoafton så har vi enligt kulramen 42 dagar kvar tills fotbollsfesten startar. Låter siffran obehagligt bekant..? Ja, i maratonkretsar är den naturligtvis det, såvida man nu inte väljer att mäta maratonlopp med obskyra brittiska måttenheter.
Och eftersom det här är en löparblogg så är det därmed en utmärkt ursäkt för att blanda in en skvätt fotboll i texterna. Eller rättare sagt en anledning att kombinera löpning med groundhopping och springa runt fotbollsarenor i olika delar av planeten.
Resan startas i Centralasien med en runda förbi den kirgiziska nationalarenan, Dolen Omurzakovstadion. Vilka de andra 41 arenorna/straffområdena blir? Ingen aning, kom gärna med förslag. Annars gör vi som Ralf Edström i den klassiska matchen mot Västtyskland 1974 och tar det på volley.
(OBS! Detta erbjudande gäller inte arenorna tillhörande Manchester City och Chelsea. Jag äter hellre en burk daggmask än besudlar mina löparskor utanför dessa domäner.)
Instagram: straffrundan42 (foton från de olika arenorna)
Mexikanska fotbollssupportrar utanför Arena Pernambuco i Recife, Brasilien, i samband med VM-matchen 2014 mot KroatienMonterrey Marathon i Mexiko 2022, staden där Sverige ska ta sig an Tunisien i sin öppningsmatch i kommande fotbolls-VM.Aztekastadion från ovan, en imponerande skapelse på hög höjd i Mexiko.Ser grusgropen bekant ut? Arenan heter Estadio Olímpico Universitario och det var alltså här som Bob Beamon skuttade iväg 8.90 under OS 1968.Kommer Maracanãstadion i Rio ingå i projektet? Nja, det blir nog en alltför tuff logistisk kullerbytta. (Foto: Linda Sembrant, en av de blågula hjältarna på Maracanã i OS-semifinalen 2016 då Sverige knuffade bort Brasilien.)
37,500 löpare från 40 länder kan väl ända inte ha fel..? Nej, det är i São Paulo man ska tillbringa nyårsaftonen, och helst med en nummerlapp på bröstet.
Klassiska São Silvestre gick i år in i sin 99:e upplaga och som vanligt är det en upplevelse som får allt annat att blekna. Spelar ingen roll om det är ett världsrekordförsök i stavhopp, bandyfinal på Studenternas eller en skål med Janssons frestelse på julbordet. Sylvesterloppet slår det mesta!
Ronaldo da Costa, segrare i Sylvesterloppet 1994, samma år som jag själv sprang loppet för allra första gången. Fyra år senare kunde Ronaldo även titulera sig världsrekordhållare på maratondistansen när han sprintade hem Berlin Marathon på tiden 2:06:05.
För en sjuttonåring som aldrig varit utanför Nordeuropa var annonsen i Springtime (tidningen som senare blev Runner’s World Sweden) minst sagt lockande. Vajande palmer och en temperatur som var exakt likadan som den i Hälsingland på nyårsaftonen, fast med den marginella skillnaden att det var ett plus istället för minus framför siffran 30.
Namnet på loppet lät också spännande, Sylvesterloppet. Året var 1984 men tiden var inte riktigt mogen än, och framförallt inte bankkontot. Studiebidraget på den tiden täckte knappt ens tågresan till Arlanda.
Det skulle dröja ytterligare tio år innan drömmen blev verklighet, det vill säga samma år som brassarna tog VM-guld på straffsparkar mot Italien, men även det år som nationalidolen Ayrton Senna omkom under San Marino Grand Prix på Imolabanan.
Mitt första möte med det klassiska Sylvesterloppet skedde alltså 1994 och alltsedan dess har det blivit ytterligare 13 nyårsbesök i São Paulo, inklusive den där gången loppet var utsålt och det istället blev läktarplats. Inte illa det heller, stämningen är helgalen på paradgatan Avenida Paulista.
50:e starten i Sylvesterloppet för denne nyårskung. Jag ligger därmed långt bakom denne ikon med mina 13 genomförda São Silvestre.
Mitt senaste nyårsbesök i São Paulo var i samband med 90-årsjubileet av tävlingen 2014 och det har naturligtvis hunnit flyta enorma mängder vatten under broarna sedan dess, men i grund och botten är det ändå samma tävling som tidigare. Då som nu är det klassiska Sylvesterloppet först och främst en enorm fest för att gå in i det nya året med bästa möjliga samvete.
Och naturligtvis vill alla löpare på startlinjen njuta så länge det går innan de tar klivet in i nästa kalenderblad, en anledning till att det här mer påminner om ett karnevalståg än en OS-final på hundratio meter häck.
Utstyrslarna är av det unika slaget och det finns ingen övre gräns för kreativiteten. The sky is the limit. Men precis som 1994 är det fortfarande vanligt med löpare som hedrar Ayrton Senna med att springa i overall och hjälm med nedfällt visir. Brassarna glömmer aldrig vad som hände den där dagen på Imolabanan.
Quem tem medo da Brigadeiro? (Vem är rädd för Brigadeiro?) Avenida Brigadeiro Luís Antônio är gatan som bjuder på tuffaste stigningen i loppet.
Femton kilometer kanske inte känns sådär avskräckande, men då ska läggas till ett tropiskt väder och en kuperad bana. Och trots att banprofilen visar en skön nedförsbacke under den första tredjedelen av loppet så kan även det avsnittet upplevas jobbigt om man inte är van vid att hantera höjdkurvor.
Den här tuffa backen får man senare tillbaka i loppet, fast då uppför i form av den sugande och mycket jobbiga Avenida Brigadeiro Luís Antônio. En sträcka som många brasilianska föräldrar antagligen skrämmer sina barn med om de inte har varit snälla.
Hur man vet när Avenida Brigadeiro Luís Antônio uppenbarar sig? Man hör det. Det finns nämligen alltid en klick i publiken som roar sig med (precis som vid Västerbron under Stockholm Marathon) att skandera ”Brigadeiro” när löparna viker in på den ökända gatan.
Många väljer att promenera hela Brigadeiro. Eller hela banan, vilket också går alldeles utmärkt. Man har tre timmar på sig att fullfölja loppet innan det är dags för arrangören att plocka ihop målskynket för att ge plats åt det som på kvällen ska bli ett av Brasiliens allra största nyårsfiranden. Även det hålls på Avenida Paulista med en scenshow långt in på natten.
Men först ska naturligtvis alla löpare ges chansen att korsa mållinjen i loppet. En efterlängtad plats som möter löparna efter ett kort upplopp på São Paulos paradgata. Många är utpumpade när de välförtjänt tar emot sina medaljer, men det brukar snart gå över. Redan nästa år brukar de stå där på startlinjen igen.
Den bästa egenskapen hos en löpare är nämligen inte starka ben och stora lungor. Det finns en kvalitet som är än bättre: Dåligt minne…
Nästa år är det 100-årsjubileum av tävlingen. Ses vi där..?
Sergio Rocha, populär brasiliansk vloggare som jag lärde känna i samband med Prag Marathon 2017. Sergios hemsida: https://www.corridanoar.com.br/#google_vignetteAvenida Paulista 36 timmar innan start. När loppet går på nyårsaftonen ser det lite annorlunda ut…São Silvestre (Sylvesterloppet) startade nästan på stenåldern och firar 100 nästa år.São Silvestre (Sylvesterloppet) i São Paulo, Brasilien.São Silvestre (Sylvesterloppet) i São Paulo, Brasilien.Forrest Gump, ett självklart inslag i alla lopp!Papa Noel, den brasilianska varianten av den där farbrorn som är en fena på att glida ner genom skorstenar. Och springa långlopp.Christine Compton från Baltimore, cykel- och löparkompis som inte brukar vara svår att övertala när det handlar om udda aktiviteter runtom planeten. Närmast ska hon springa en 100-miler i Virginia.Ordning och framsteg, brasilianska flaggan får följa med på en löprunda runt São Paulo, världens fjärde största stad. Det är bara Tokyo, Delhi och Shanghai som ligger före i befolkningsstatistiken.Ivriga löpare som snart ska få studera höjdkurvor på nära håll.São Silvestre är Rock’n’roll!Klart för start. 37,500 löpare är redo att trycka gasen i botten och tjuvstarta nyårsfirandet i São Paulo.São Silvestre, styrkeprovet framför alla andra lopp!Snabbaste snabeln?São Silvestre, São Paulo.São Silvestre, São Paulo.São Silvestre, São Paulo.Red Bull ger dig vingar..?São Silvestre, São Paulo.Loppet har startat…São Silvestre, São Paulo.Brant nedförsbacke i inledningen av loppet, men en tuff sådan.São Silvestre, São Paulo.São Silvestre, São Paulo.Maria Bonita, en kvinnlig Robin Hood i nordöstra Brasilien under 1920- och 1930-talet. Maria Bonita har status som folkhjältinna i Brasilien. Så även i Sylvesterloppet.São Silvestre, São Paulo.Varför göra det lätt för sig..?Corinthians, en av de mest populära fotbollsklubbarna i São Paulo. Och i Brasilien.São Silvestre, São Paulo.São Silvestre, São Paulo.Viking..?Centrum av São Paulo.São Silvestre, São Paulo.São Silvestre, São Paulo.São Silvestre, São Paulo. Dags för Avenida Brigadeiro Luís Antônio…São Silvestre, São Paulo.Avenida Brigadero, den ökända sträckan i slutet av Sylvesterloppet.Trots femton kilometer löpning har han inte lyckats lösa kuben. Planetens dummaste löpare..?Vem är rädd för Brigadeiro..?Upploppet på väldiga Avenida Paulista.Målgång. Nästa år är det 100-årsjubileum, det vill ni absolut inte missa!Trötta, men mycket nöjda, löpare vandrar utmed Paulista för att hämta upp sina medaljer.Taxi..?Ahhh.. gamla bekanta! Sergio och Dani.Jag fick tag i taxin för sent…Sylvesterloppet är 15 km löpning med start och mål på gigantiska Avenida Paulista i São Paulo.
Almost there… Nja, det är fortfarande en bit kvar när man springer in på Queens…
52 bilder säger mer än tusen ord (om jag lyckades räkna rätt). Följ med från start till mål i New York City Marathon med hjälp av kameralinsen och se vyer från Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx, Manhattan, samt… Empire State Building.
