End of the World Marathon i Belize, en mara som verkligen gör skäl för namnet. Med sitt läge i Placencia, allra längst ner på halvön med samma namn, så känns det verkligen som att man är på planetens mest avlägsna plats. Men en förtjusande sådan.

Centralamerika bjuder på många häftiga utmaningar för maratonlöpare. Vackra miljöer med en rik historia, men samtidigt en komplicerad del av världen där det verkar råda kronisk politisk instabilitet. Det finns lättare områden på världskartan att besöka, men knappast lika spännande.

Det var för ganska precis ett år sedan som jag bestämde mig för att äntligen springa maraton i Mexiko, det tredje största landet i Nordamerika. Och.. samtidigt besöka klassiska Olympiastadion i Mexico City, platsen där en viss längdhoppare trotsade tyngdlagarna och satte ett långlivat världsrekord 1968. Mer om detta senare.

Flygbiljetten bokades därmed som en resa Stockholm–Oslo–Miami–Panama City och med en hemresa Mexiko City–Chicago–Stockholm. En resa som krävde egna transporter mellan maratonloppen, men det var även tanken med upplägget, att återigen få njuta av att färdas landvägen mellan destinationerna i Centralamerika. En resa som jag gjorde 1999 med start i San Francisco och slutpunkt i Panama City.

Mitt flygbolag från Panama var emellertid av en annan uppfattning när jag visade upp min biljett i gaten i Miami. Jag hade nämligen ingen biljett ut ur Panama, ett färdbevis jag saknade eftersom jag planerade att köpa bussbiljett på plats i Panama City.

I all hast tvingades jag därmed att med dålig wifi försöka hitta ett bussbolag som sålde biljetter online, alltmedan kön i gaten blev allt kortare och jag till sist såg hur dörren stängdes. Jag var rökt. Jag hade missat flighten.

Lyckligtvis kunde flygbolaget boka om mig på nästa flight till Panama City och i det läget var det bara att glömma den romantiska idén om att återigen få återuppliva Centralamerika med buss.

Jag köpte istället billigaste möjliga flygbiljett ut ur Panama, vilket i det här fallet blev en enkelbiljett till San Jose i Costa Rica. Och eftersom samma inreseregler gäller i Costa Rica så tvingades jag några dagar senare köpa även en biljett ut ur landet för att på så vis hamna i södra Mexico, så nära gränsen till Belize det gick att komma.

Panama City Marathon var en olidlig kamp mot värmen där det krävdes två långa uppehåll på luftkonditionerade snabbmatsställen för att överhuvudtaget ta sig runt banan. Och det skulle bli än tuffare veckan senare när End of The World Marathon avgjordes i Belize.

Namnet till trots så har den inte att göra med det geografiska läget på världskartan, utan om Majafolkets spekulationer om att jorden skulle gå under 2012. Så här skriver arrangören själva om namnet:

The first Placencia Marathon & Half Marathon was held in December of 2012, days before the end of the Mayan Calendar on December 21, 2012. That date, often referred to as the “End of the World” was especially significant in Belize where the Mayans have lived for hundreds, if not thousands, of years. Although the world did not end in 2012, we retained the name “End of the World Marathon” in honor of the distinguished writer Aldous Huxley, who wrote in 1934 about Belize ’If the world had any ends, British Honduras would certainly be one of them.

Alla startavgifter i maratonloppet går till skolstipendier för elever boendes i området så det finns alltså ädla motiv till att ställa upp i tävlingen. Det är dessutom, sina  enkla förutsättningar till trots, ett bra arrangemang med allt som man behöver för att skutta runt 42 kilometer. Man bör dock vara acklimatiserad till temperaturen när man ställer sig på startlinjen i loppet.

Trots den tidiga starten i Belize så blev nämligen värmen övermäktig och redan efter 26 kilometer insåg jag  att hade nått vägs ände i End of The World Marathon.

Världen gick trots detta inte under för egen del och med ett års betänketid så är jag ganska säker på att jag återkommer till tävlingen. Och då acklimatiserad till tropisk värme.

För mer information: End of the World Marathon.

 

Det är många stora idrottsevenemang på gång nästa år. Störst av alla är naturligtvis OS i Paris i slutet av juli, men det finns även intressanta mästerskap på veteransidan. Olympiaden avslutas 11 augusti och bara två dagar senare inleds veteran-VM i friidrott i Göteborg.

Månaden senare är det dags för maratonlöparna att göra upp i veteran-VM, men då i gamla OS-staden Sydney. I nästa nummer av Runner’s World Sweden finns ett reportage om Sydney Marathon, en tävling som för övrigt finns med på Springtime Travels reseprogram 2024.

En friidrottare som vet hur det känns att tävla i Sydney är stavhopparen Patrik Klüft som deltog i OS för första gången 2000. Runner’s World Sweden har fått ett snack med honom om hur det är att tävla i en olympiad.

Vänster: OS-arenan i Sydney. Höger: Upploppet av Sydney Maraton med ikoniska operahuset bakom mållinjen.

Blir man extra hispig inför ett OS eftersom tävlingarna bara hålls vart fjärde år?

– Nej, generellt så blir man istället väldigt inspirerad. Det beror ju också på vilken fas man är i som idrottare. OS i Sydney var min första olympiad och jag hade precis etablerat mig bland de 15 bästa i världen, men var för instabil som hoppare. Är du i en fas som idrottare att du slåss för placeringar bland topp-6 så blir tävlingen på ett annat sätt.

Rent praktiskt, hur bökigt är det att tvingas resa med stavar till andra sidan av planeten? 

– Ingen fara alls, hopparnas agenter och nationella förbund sköter det kanonbra. Gäller ju bara att ha lite koll på vilket flyg man kan frakta stavar med och inte. Långresor är sällan ett problem då flygplanen är stora.

Vad är den stora skillnaden med att delta i ett VM jämfört med OS?

– Tävlingsmässigt så är båda mästerskapen de största och såklart klickar OS lite högre i folkmun, men som aktiv är det samma prio.

Hur såg träningsförutsättningarna ut inför OS? Tvingades ni leta upp stavställningar i halva Australien med tanke på konkurrensen från så många andra nationer som ville träna inför tävlingarna?

– Det är i alla fall för oss svenskar väldigt uppstyrt inför alla mästerskap och för att ta Sydney-OS som ett exempel så hade friidrottarna sitt precamp och sin bas i Brisbane. Sedan flög man in inför sina tävlingar.

Gick du själv med i invigningen under OS i Sydney? I så fall, hur är känslan att tåga in med världsstjärnor från alla möjliga idrotter?

– Nej tyvärr inte, jag tävlade sent i Sydney så vi satt i Brisbane och kollade på invigningen. Häftigaste där var ju när jag skulle in till min kvaltävling och då värmde vi upp på en annan mindre arena som för övrigt var den arena jag vann JVM-silver på fyra år tidigare. När vi kom upp för trapporna och in på huvudarenan satt det 110,000 personer på läktaren redan halv nio på morgonen. En helt galet häftig känsla!

Ni var två svenska deltagare i stavhoppstävlingen, gav det en trygghet eller är det inget som påverkar ens förberedelser?

– Ja så klart. Martin Eriksson är äldre och mer rutinerad samt en otroligt prestigelös person så han tog hand om mig.

Åkte du hem direkt efter tävlingen eller hade du möjlighet att stanna kvar och vara med på avslutningen? I så fall, hur var det att gå in på avslutningsceremonin?

– När vi väl hade kommit till OS-byn så bodde man kvar där tills din sport var avslutad och eftersom friidrotten allt som oftast ligger sent i programmet så var vi kvar på avslutningen. Det var en häftig upplevelse med fulla läkare och coola effekter. Jag minns så väl två saker eftersom jag gillar musik ganska mycket. Plötsligt hörde jag ett känt intro från en av musikscenerna och då var det Midnight Oil med låten ”Beds are burning” som drog igång. Jag sprang dit och ställde mig längs fram och head-bangade med mitt korta hår. Efter det så kom Kylie Minogue in på scenen, inte en superfavorit, men väldigt kul att se live eftersom man kände igen hennes låtar.

Hann du se några andra idrotter förutom friidrotten i Sydney?

– Ja, jag hann kolla på lite K1 och K2 paddling samt handbollsmatcher med ”Bengan Boys”, både semifinalen och OS-finalen.

Vilka är dina bästa minnen från Sydney? Hann du exempelvis se Cathy Freeman springa 400 meter?

– Jag såg inte loppet loppet med Freeman, men hon var som en symbol för hela OS. En fantastiskt idrottare och person. Jag var i OS-byn tillsammans med några av mina lagkompisar och kollade på TV. Detta är ändå ett av mina bästa minnen. Starten på loppet går, vi öppnar upp till vår veranda för att ha öppet och lyssna om vi skulle höra något ljud från arenan. OS-byn som låg ca,1,5 km från OS-arenan fick vänta en stund innan ljudvolymen på arenan nådde fram, men då blev det hysteriskt. Vilket tryck när ljudet nådde OS-byn. Helt fantastiskt! Ett annat minne är såklart handbollsmatcherna även fast Sverige förlorade mot Ryssland i finalen. Enorm stämning i hallen.

Är du den förste svensk som hoppat på 6 meter i tävlingssammanhang?

– Oj, det vet jag inte, men jag sticker ut hakan och säger ja ändå.

Vad säger du om Duplantis senaste världsrekord?

– Ja, den mannen är ju otrolig och det är en ynnest att få uppleva hans primetime från sidan. En otroligt ödmjuk, trevlig och avslappnad person. Han är en väldigt stor idrottare och person och dessutom med den svenska tävlingsdräkten på sig. Känns så kul för svensk idrott och friidrott.

Det spelade ingen roll att klockan skruvades tillbaka en timme natten före New York Marathon. Inte det minsta. Tiden flög nämligen iväg under de intensiva dagarna i New York City.

Här följer en kort sammanfattning av Springtime Travels resa till världens största maratonlopp.

För oss reseledare brukar det börja pirra på allvar ungefär två veckor före New York Marathon, något som bland annat yppar sig i att man tvångsmässigt kikar på väderappen flera gånger om dagen för att se om det ska snöa under loppet. I det här skedet ser man nämligen bara det sämsta tänkbara scenariot framför sig trots att verkligheten oftast ser betydligt ljusare ut. Förutom ett år med duggregn, så har jag bara upplevt bra väder sedan jag sprang min första mara i New York 2010.

Det här är den tidpunkt då många löpare även kollektivt drabbas av hypokondri. En lätt kittling i halsen är naturligtvis ett tecken på influensa, medan en diskret liten fis är symptom på antingen magsjuka eller hemorrojder stora som Mamma Scans köttbullar. Det finns alltså inga gränser för inbillningar dagarna innan årets stora löparhändelse.

När det gäller Springtime Travels årliga maratonresa till New York så är det uppskattningsvis hälften av resenärerna som ställer sig på startlinjen för allra första gången i ett maratonlopp. Löpare som har avgett det heliga löftet att ”ska jag någon gång springa en mara så är det i New York”. Ett klokt beslut, NYCM är oöverträffad.

Förutom alla nykomlingar på maratonsträckan brukar det även dyka upp några ”återfallsförbrytare” varje år, löpare som vill återuppleva den magiska stämningen som alltid utspelas under hela marathonhelgen. Det här är nämligen en tävling som är så mycket mer än 42,195 meter asfalt. Det är en buffé av smårätter, en långdistanslöpningens thanksgiving med mängder av andra event. Dit hör exempelvis den populära öppningsceremonin som inleder veckoslutet i New York, en häftig inmarsch av samtliga deltagande nationer som påminner om en pampig OS-invigning.

Vänster: Torsdag morgon och årets första morgonjogg i Central Park. De första löparna som reser med Springtime Travel till New York brukar anlända under onsdagen. Majoriteten av löparna kommer emellertid på torsdag och fredag. Höger: Anna Jonsson och Thomas Björnemark på Springtime. Thomas har under flera år haft huvudansvaret för resan till New York, men tänker ta ett steg tillbaka nästa år då Anna tar över stafettpinnen.

När flygplanen med skandinaviska löpare börjar styra in över Manhattan för att landa på Newark Airport i New Jersey så är det dags för nästa app att göra sin årsdebut: Flightradar24. Eftersom de är tre flygplan från SAS (Stockholm, Oslo och Köpenhamn) som landar varje dag måste allt fungera med transferbussarna. Med hjälp av Flightradar24 kan vi reseledare långt i förväg se när flygen beräknas landa.

Via en väl inarbetad SMS-kedja mellan guiderna som finns på varje transferbuss och ledarna på respektive hotell så vet alla inblandande på ett ungefär när bussarna kommer fram till Manhattan. Ledarna kan alltså stå redo med nycklarna när transferbussarna släpper av resenärerna framför hotellen, allt för att göra incheckningsproceduren så kort som möjlig.

Eftersom de flesta har haft några hektiska dagar redan innan flygen lämnade Skandinavien så brukar det vara lättvaggade löpare som anländer i New York. Och med gravt jetlaggade löpare är det därmed alltid ett stort intresse för morgonjoggarna, ett perfekt sätt för de morgonpigga löparna att bekanta sig med upploppet och det som händer direkt efter mållinjen. Samtidigt är det även ett avslappnat sätt för oss ledare att bekanta oss med de som reser med oss för första gången eller återuppliva kontakten med tidigare resenärer.

Man lär sig ganska snabbt att känna igen ansikten på löparna som åker med Springtime. År efter år är det dessutom alltid någon profil som sticker ut lite extra. I år var det utan tvekan den småländske Bajen-supportern Andreas ”Gepan” Gustavsson. En löpare som är för det lilla samhället Torsås vad Frank Sinatra är för New York!

När alla busstransfers, morgonjoggar, utflykter och banbesiktningar är klara så återstår det bara en sak: New York City Matathon. Dagen M som i marathon har infallit och tack vare den lyckliga omständigheten att loppet alltid infaller i samband med övergången till vintertid så får vi alltså en extra välbehövlig timme på oss att umgås med snuttefilten.

Den extra timmen är också viktig för att lyckas övertyga magen om att den behöver gröt redan kvart i fem på morgonen. Tekniskt sett är klockan då kvart i sex vilket gör att det är aningen lättare att skyffla ner havregrynen genom matsmältningssystemet. Genom att även addera en kopp svart kaffe så har man på ett enkelt sätt skapat en extraordinär lavemangmissil som sällan behöver mer än två minuter på sig för att brisera. I det läget bör man alltså befinna sig max en järnsjua från toaletten…

Eftersom nummerlappen redan är fastnålad på tröjan så återstår nu bara att gå en närkamp med tandborsten innan det är dags att med hjälp av kollektiva transporter ta sig till startområdet på Staten Island.

En sista check på väderappen avslöjade att metrologerna varit klockrena i sina analyser eftersom vädret var helt idealiskt. Det här var min elfte start i New York Marathon och jag hade aldrig upplevt ett väder som har varit så perfekt för både löpare och publik.

Det var alltså inte bara Frank Sinatra som levererade denna dag, även SMHI hade gjort sitt för att bjuda på det häftigaste maratonloppet någonsin. En åsikt som jag är ganska säker på delades av både ”Gepan” och de övriga 52,000 på startlinjen…

Vänster/höger: Strawberry Fields, den vackra oasen i Central Park som ligger bara några kvarter från Springtime Travels ”högkvarter” på Manhattan, Hotel Beacon.

Vänster: Morgonjogg i Central Park. Höger: Odd Blakkisrud, Patrik Yderberg, Thomas Björnemark, Anders Forselius och Anna Jonsson, en knapp tredjedel av Springtimes ledarstab i årets New York City Marathon.

Vänster: Dakota Building, platsen där John Lennon blev skjuten 8 december 1980. Höger: Entrén till Central Park vid Columbus Circle, därifrån återstår bara 800 meter till målsnöret.

Förutom löpning ordnas även andra aktiviteter under resan till New York. Citysightseeing och en guidad tur till Brooklyn står bland annat på programmet, men även en shoppingresa för de som hade energi nog att även köra intevaller mellan märkesbutikerna.

Vänster: Statyn av slädhunden Togo i Seward Park, plus en fotobombare… Höger: Charging Bull, Wall Street.

Vänster: Dagen innan maratonloppet körs alltid en banbesiktning runt större delen av banan (minus den korta svängen i Bronx). En möjlighet för löparna att få en föraning om vad som väntar påföljande dag. Douglas Ljungqvist, en fantastisk guide boendes i Brooklyn, samt Lasse Jörbrink som har fullföljt NYCM 25 gånger. Douglas och Lasse har stenkoll på både banan och omgivningarna.

Höger: Svenska valutan i USA är lika eftertraktad som en blodblåsa efter tre mil av en mara, men det finns möjligheter att ändå leva billigt i New York. På Hotel Beacon och några andra hotell finns kök i hotellrummen. På bilden avnjuter två av ledarna en smaksensation deluxe i form av nudlar & chili + baguette för den sketna totalsumman 6 dollar!

Vänster: Avgång 05:20 från Hotel Beacon med det gäng som tänker åka med färjan över till Staten Island 06:30. Höger: Färjan från South Ferry till Staten Island. Nästan 52,000 löpare ska ta sig till startområdet på Staten Island.

Vänster: För många är New York City Marathon ett upplevelselopp, men det finns vissa som har lite mer bråttom till mållinjen som exempelvis damsegraren Hellen Obiri och herrsegraren Tamirat Tola. Höger: Segrarna i rullstolsklassen, de som för övrigt har dominerat sporten i år, Catherine Debrunner och Marcel Hug från Schweiz.

Vänster: Odd Geir Blakkisrud, mångårig och populär reseledare för Springtime har precis promenerat in i mål. Odd slutade i själva verket att springa maraton för ett antal år sedan, men blev ombedd att promenera loppet som en del i gruppen ”Walk New York”. Det här var tionde gången Odd fullföljde tävlingen.

Vänster/höger: Nöjda löpare som precis har genomfört New York City Marathon och andas ut på Hotel Beacon efter loppet. Paret till höger sprang för övrigt loppet på sin smekmånad!

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Höger: Oak Bridge, Central Park. Vänster: Statyn föreställande Alice i Underlandet.

Världens största maratonlopp, världens största maratonpublik och… världens kanske bästa maratonväder, både för löpare och publik. All inclusive!

New York City Marathon är rena smörgåsbordet av perfektionism. Om tävlingen hade varit en restaurang så hade den definitivt blivit först med att få fyra stjärnor i Guide Michelin.

Med 51,402 fullföljande passerade maratonloppet i New York Marathon den franska huvudstaden med några hundra löpare. Paris Marathon hade 50,787 fullföljande i år och får därmed finna sig i att vara världens näst största maratonlopp när löparåret ska summeras.

De första som korsade mållinjen var segrarna i rullstolsklassen Marcel Hug och Catherine Debrunner från Schweiz. Båda med otroliga år bakom sig. Cathrine har dominerat höstmarorna och vann både i Berlin och Chicago. Marcel Hug var strået vassare ändå och sopade hem alla sex majors under året. Silver Bullet som han även kallas, vann alltså i Tokyo, London, Boston, Berlin, Chicago och New York. Segern i New York var för övrigt hans sjätte titel i loppet, medan det för Catherine var hennes debut i loppet, något hon firade med ett prydligt banrekord.

Även på andra plats i damernas rullstolsklass fanns en representant från Schweiz, Manuela Schär. Så den stora frågan är naturligtvis vad de äter i alplandet som gör att de är så överlägsna?

– Choklad, svarar Marcel Hug

Det finns alltså ingen anledning att gå krokar runt Alladinaskarna i samband med årets julshopping. Det kan alltså vara chokladpraliner som är lösningen på det som intervallträningen inte kan åstadkomma på slutresultaten…

Det blev dessutom ännu ett banrekord i årets mara eftersom Tamirat Tola vann herrklassen på tiden 2:04:58. En smått fantastisk tid med tanke på den tuffa banan. Faktum är att löpningen över de fem tuffa broarna i New York är en större del av loppet än man kanske anar. Näst efter löpningen genom Brooklyn (12 miles) och Manhattan (9,2 miles) så är det faktisk mer närkontakt med broarna än genom Queens (2,2 miles), Bronx (1,4 miles) eller Staten Island (0.4 miles).

I damklassen vann Hellen Obiri på 2:27:23 och följde därmed upp sin seger i Boston Marathon tidigare i år. Hon blev i och med dessa segrar den första kvinna att vinna denna prestigefyllda dubbel sedan Ingrid Kristiansen lyckades med bedriften 1989.

Men framförallt är naturligtvis New York City Marathon upplevelseloppet nummer ett, den tävling som av tradition är många långdistansares premiärmara.

Väldigt många lyckas dessutom genomföra tävlingen. Hela 98,9 % av de startande tog sig i mål i årets upplaga. Hur jobbig broj-veln ändå är mellan Queens och Manhattan så är det alltså bara en liten fartbula på vägen till mållinjen i Central Park.

Intresserad av att spring New York City Marathon nästa år? Springtime Travel arrangerar resan, men vänta inte för länge med en intresseanmälan eftersom det är ett begränsat utbud.

Lite drygt 12 miles (nästan 20 km) av New York City Marathon går genom folkrika Brooklyn. Om stadsdelen hade varit en egen stad så hade den rankats som den femte största staden i USA.

Fjärde avenyn genom Brooklyn, en ganska lättsprungen sträcka med fanatiska supportrar utmed hela färdvägen. I hård konkurrens brukar många löpare vittna om att det nog ändå är i Brooklyn som de upplever den galnaste supporten under loppet.

Hemorrojder, öl och politik. Skyltarna som dyker upp under de amerikanska marorna innehåller allt!

För några år sedan dök alltid budskapet om att ”Chuck Norris never ran a marathon” upp överallt, nu är det Taylor Swift som har tagit över populariteten bland skyltmakarna.

Var skylten ”Almost there” dök upp för första gången i loppet? Typ efter fyra kilometer…

New York City Marathon 2023.

New York City Marathon 2023.

New York City Marathon 2023.

Queens, något av en milstolpe i loppet, till och med en dubbel milstolpe. När man passerar Pulaski Bridge för att ta sig över till stadsdelen så visar nämligen löparklockan att man har kommit halvvägs in i tävlingen.

Överraskande få politiska budskap utmed banan i år, men nästa år kommer det se helt annorlunda ut eftersom valdagen inträffar bara två dagar efter New York City Marathon. För er som funderar på att springa loppet nästa år så är en stark rekommendation att ni stannar ända till onsdag så att ni får uppleva stämningen under valdagen i USA. På Times Square samlas horder av människor för valvaka.

Jobbig bro för att komma över till Bronx och en något lättare för att ta sig därifrån. Madison Avenue Bridge kallas något helt annat i marathonsammanhang under första söndagen i november…

Trötta löpare hyllas som hjältar när de så småningom kommer ut ur Central Park med medaljen på bröstet. Några timmar senare har de fått tillbaka tillräckligt med energi för att börja fundera på att anmäla sig även till nästa år…

Trött på att träna med samma löparklubb år efter år? I Baltimore kan man i princip springa med en ny klubb alla dagar i veckan. Det finns nämligen ganska många mer eller mindre löst organiserade löparklubbar att välja bland i seglarmetropolen strax norr om den amerikanska huvudstaden. Det verkar dessutom finnas en förkärlek till att starta och avsluta träningarna framför en krog.

I Baltimore finns det som påstås vara Amerikas äldsta bar, ”The horse you came in on”. Det är för övrigt den bar där stadens stora affischnamn Edgar Allan Poe påstås ha druckit sin sista drink för att därefter ha dött knall fall på en kullerstensgata i närheten. Edgar Allan Poe skrev bland annat ”The Raven” och självklart har en av stadens stoltheter, Baltimores fotbollslag, tagit sitt namn efter korparna.

Mig veterligen har ingen löparklubb just denna bar som en samlingsplats, men det finns alltså många andra krogar som lockar till sig löpare runtom Baltimore. Perfekta platser att samlas på efteråt för en matbit och för att lösa världsproblem.

The Horse you came in on Saloon, legendarisk krog i Baltimore. Kanske den allra äldsta I hela Amerika!

Edgar Allan Poe är i allra högsta grad ”närvarande” på Baltimore Ravens hemmamatcher i NFL.

Marylands största stad har en rik historia. Ända fram till 1860 var Baltimore faktiskt den amerikanska hamn som lockade till sig allra flest immigranter innan Ellis Island i New York tog över som den största inkörsporten till USA. I Baltimore föddes även den amerikanska nationalsången 1814 när Francis Scott Key fick lite feeling av att den amerikanska flaggan fortfarande vajade över Fort McHenry trots en lång intensiv brittisk kanonad över det berömda fortet.

Men framförallt är Baltimore en otrolig idrottsstad. Segling, amerikansk fotboll och baseboll på högsta nivå mitt i centrum av staden. Och så lättillgänglig löpning förstås mitt i byn om man så önskar. I Marylands största stad har jag sedan ganska många år tillbaka ett antal vänner som är starkt beroende av just löpning och cykling, inte minst Christine Compton som jag har cyklat med i tre världsdelar. En ultralöpare, triatlet och långfärdscyklist som vägrar dega. Förutom när det ska bakas frukostbröd förstås.

– Vi måste ta med oss surdegen på träningen, den ska bearbetas var trettionde minut under de första två timmarna.

Jag har aldrig sprungit omkring med en deg på en träning och jag slapp göra det även denna gång. Surdegen fick nämligen snällt stanna i bilen under träningen, men den fick omsorg precis innan träningen och direkt efter. När alla andra löpare stannade sina pulsklockor så rusade Christine raka vägen direkt till bilen för att återigen bearbeta surdegen. Med gott resultat dessutom.

Det blev alltså inga sura miner alls när brödet inmundigades dagen efter. Jag tror till och med att Edgar Allan Poe gärna hade korpat en brödskiva om han fortfarande vore i livet.

Löpträning som startar och avslutas framför Peabody Height Brewery i Baltimore.

Till vänster: Soapstone Trail, ett Mecka för terränglöpning strax utanför Baltimore. Till höger: Fort McHenry, en populär plats för löpning, cykling och vandring centralt i Baltimore på historisk mark. Det var strax utanför fortet som den amerikanska nationalsången föddes.

Baltimore Bike Party, ett återkommande event en gång i månaden. Denna gång med Halloweentema.

Baltimore Bike Party, ett event med ungefär tusen utklädda cyklister.

Baltimore Bike Party.

Halloween på gång i Maryland.

Baltimore, en populär plats för segling med en rik sjöfartshistoria.

Till vänster: Seven Foot Knoll Lighthouse. Till höger: Spirit of Baltimore.

Olympiska spelen 1996, hundra år efter tävlingarna i Aten. Kunde verkligen någon annan stad utmana den grekiska huvudstaden om arrangemanget?

Atlanta kunde och i tur och ordning blev de övriga konkurrenterna Belgrad, Manchester, Melbourne, Toronto och Aten utslagna i omröstningen.

Under min promenad från livliga Peachtree Street i Atlanta till den plats där den forna OS-arenan är belägen blev jag ständigt påmind om var de olympiska spelen hölls 1996. De olympiska ringarna dyker upp lite varstans och typ en toppad järnfemma från själva OS-arenan finns även den konstruktion som användes för den olympiska elden.

Alla som var med på den här tiden kommer naturligtvis ihåg när Muhammad Ali tände den olympiska elden för de hundraårsjubilerande tävlingarna.

När det gäller själva olympiaarenan så finns det däremot ej längre några tydliga spår i den yttre exteriören om att det faktiskt har pågått ett olympiskt spel i Atlanta.

De hann nämligen knappt mer än kasta ut de sista friidrottarna från de olympiska och efterföljande paralympiska spelen förrän det lirades baseboll inne på olympiastadion. Redan när arenan byggdes förbereddes den för att stadens stolthet, basebollaget Atlanta Braves, skulle lira sina hemmamatcher där så fort den olympiska elden hade slocknat.

Arrendekontraktet som basebollaget hade på arenan löpte ut efter tjugo år och sedan byggde Braves en helt ny arena i en annan del av Atlanta. Nu har en annan hyresgäst flyttat in i olympiaarenan: Georgia State University. Efter tjugo år med baseboll spelas det alltså amerikansk fotboll på den plats som under sommaren 1996 befolkades av trestegshoppare och släggkastare. Tiderna förändras.

På bilderna ovan syns Olympiastadion till vänster med dess något udda form. Till höger syns anledningen till att den såg ut som den gjorde. Sju månader efter OS lirades det baseboll på arenan.

Det som framförallt påminner om vad som hände i Atlanta 1996 är Centennial Olympic Park, den vackra parken mitt i staden som är ett levande ”wikipedia” över vad som hände den där olympiska sommaren i Georgia.

I Centennial Olympic Park finns bland annat en sektion som är en tribut till alla olympiska medaljörer 1996. Ingraverade i stenar finnar man samtliga namn på de som plockade hem medaljer under OS. Kanottjejerna Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson, bågskytten Magnus Petterson och brottaren Mikael Ljungberg, bara för att nämna några av de svenska medaljörerna.

En vacker skulptur visar även hur de moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin blickar upp mot de olympiska ringarna. Eller om det är Coca-Cola byggnaden han kikar på. Svårt att säga.

I parken finns även en fontän med ett litet monument i mitten tillägnad de offer för den inhemska terrorattacken mitt under en konsert i parken. En attack som kunde ha blivit fullständigt förödande för spelen om inte väskan innehållandes kraftiga rörbomber hade upptäckts av säkerhetsvakten Richard Jewell. Denne vakt blev till en början själv misstänkt eftersom han stämde in på gärningsmannaprofilen, men avskrevs senare från misstankarna. Det skulle faktiskt dröja ända till 2003 innan polisen till slut lyckades gripa den riktiga gärningsmannen.

Totalt dog två människor till följd av attentatet och 111 skadades. Det finns även en film om händelsen producerad av Clint Eastwood med namnet Richard Jewell.

Centennial Olympic Park är en underbar skapelse mitt i Atlanta och ett absolut måste för alla besökare. Om man så önskar går det naturligtvis att även använda löparskor i parken eftersom det här är start- och målområdet för Atlanta Marathon.

Jag genomförde tävlingen själv i samband med att jag sprang maraton i alla amerikanska delstater 2011-2012. Den gången kom jag till tävlingen med cykel från Florida och hade därmed fått en ganska god uppfattning om att staden, trots att den ser platt ut från ovan, minsann är oerhört kuperad.

Jag var ändå smått chockad av alla backar i loppet och kände i det läget den allra djupaste sympati för de maratonlöpare som tävlade i Atlanta 1996. Trots att sportklättring inte fanns på det olympiska programmet förrän i Tokyo 2020 så fick dessa atleter testa sporten redan i Atlanta…

Vänster: Några medlemmar i 50 States Marathon Club. Mitten: Zola Budd, den legendariska sydafrikanska barfotalöparen som tävlade i ett annat OS: Los Angeles 1984. Zola Budd jobbade för ett skoföretag under maratonmässan i Atlanta 2012. Höger: Belöningen för 42,2 kuperade kilometrar genom Georgias huvudstad.

Gastronomiska ögonblick av modellen” julafton alla dagar i veckan”, sport och kalasväder deluxe.

Atlanta levererar, både plusgrader och delikatesser från grillen.

Det bör ha varit 15 år sedan som jag träffade Sjöquists för första gången, en familj bestående av makarna Hans och Ylva, samt sönerna Jonas, Mårten och Niklas. Ett svenskt par som flyttade till USA för att jobba inom läkemedelsindustrin och som blev kvar i landet med sina barn.

Jag polade vid den här tidpunkten med en sjuksyrra från din lilla pittoreska staden Clinton i New Jersey, en tjej vars löparkompis bodde grannar med familjen Sjöqvist. Via ett litet mingel en kväll träffades vi så småningom för första gången. Ett galet roligt möte som gav upphov till en livslång vänskap där vi bland annat har träffats i Brasilien, Spanien, Hälsingland och lite varstans på den amerikanska kartan.

Jonas, en av sönerna bor numera i Atlanta med frun Jamie, deras tre yngre grabbar och jyckarna Lily och Rayo (den senare döpt efter det spanska fotbollslaget Rayo Vallecano). Det slumpade sig att även föräldrarna befann sig i Atlanta för att hälsa på under mitt intåg i staden, så då blev det därmed ett extra roligt besök i den forna olympiska metropolen.

För snart tio år sedan åkte vi på fotbolls-VM tillsammans i Brasilien för att kika på gruppspelsmatcher i Recife (nordöstra Brasilien) mellan Italien – Costa Rica, Mexiko – Kroatien och Tyskland – USA. Tre mäktiga upplevelser med fantastisk inramning på läktaren.

Delar av familjen åkte även till påföljande VM 2018 för att följa Sveriges framfart i gruppspelet. Men eftersom det gick bättre än väntat för Sverige så uppstod ett litet problem. Jonas och hans gravida fru hade biljetter hem till USA efter sista gruppspelsmatchen, men självklart vill Jonas se mer. Lösningen? Jonas åka hem med sin fru till USA och kastade sig därefter på nästa flyg tillbaka till Ryssland. Allt för att kunna se Sveriges match mot England i kvartsfinalen. Jonas älskar fotboll…

År 2026 arrangerar USA, Mexiko och Kanada fotbolls-VM tillsammans. Ett VM utspritt över hela Nordamerika och där Atlanta självklart finns med på listan över arrangörsstäder. Det är ett stort tryck på matcherna i den inhemska ligan MLS och Atlanta United är faktiskt det lag som har störst publiksnitt på sina matcher trots hård konkurrens från de mer traditionella sporterna amerikansk fotboll och baseboll.

Spana in publiksnittet på årets topplista i MLS: 1) Atlanta United, 47 526 åskådare 2) Charlotte FC, 36 337. 3) Seattle Sounders, 32 161 4) Nashville SC, 28 257 5) FC Cincinnati, 25 367. Även på tionde plats hittar man ett publiksnitt på över 22 000 åskådare per match.

Det är därmed bäddat för publikfest när VM drar in över Nordamerika 2026. Atlanta ska förutom gruppspelsmatcher även arrangera en av semifinalerna hemma på Mercedes-Benz Statdium. Jodå, Jonas kommer definitivt att finnas på plats…

Nashville, Tennessee – Murfreesboro, Tennessee: 67 kilometer

Murfreesboro, Tennessee – Monteagle, Tennesse: 97 kilometer

Monteagle, Tennessee – Chattanooga, Tennesse: 80 kilometer

Uppförsbackar, rena underkläder och isoleringstejp.

En dagsetapp kan bli hur spännande som helst i Appalacherna.

Trettio kilometer före Chattanooga var den lilla olyckan framme. En av skruvarna till pakethållaren bestämde sig nämligen för att kasta in handduken och därmed fick jag ett akut problem på halsen.

Eftersom skruven har gått rakt av och sitter fast i fästet så krävs ett verkstadsbesök för att cykeln ska kunna framföras på ett säkert sätt. Det fanns emellertid en tillfällig nödlösning till hjälp för att kunna rulla vidare i ett lugnt tempo till Chattanooga, den närmaste staden på kartan: Isoleringstejp.

Med hjälp av typ fyrahundra lager isoleringstejp blev pakethållaren något mindre skakig och jag kunde därmed ta mig, via några kilometer i delstaten Georgia, till busstationen i Chattanooga för vidare transport till en cykelverkstad i Atlanta.

– Här har du en handduk, vill du även ha rena underkläder?

Det var i väntan på Greyhoundbussen i Chattanoga som två volontärer från en lokal kyrka kom fram till mig och erbjöd mig pizza och en dusch på ett mobilt härbärge typ tvåhundra meter från busstationen.

Efter två dagar i Appalacherna utan närkontakt med en duschstråle kändes erbjudandet som att vinna 487 miljoner på bilbingo i Svenstavik, så jag tackade naturligtvis ja till erbjudandet.

Innan jag klev in i den mobila duschenheten fick jag en handduk av en av volontärerna och blev dessutom erbjuden rena underkläder. Jag tackade artigt nej till det flotta erbjudandet, men däremot fanns det inga som helst tankar på att säga nej till en pizza. En bra kompensation för att delstaten Tennessees något undermåliga vägar hade skakat sönder en av skruvarna till min pakethållare. Rättvisa hade skipats.

Nu väntar alltså Atlanta, staden som arrangerade OS exakt 100 år efter det att de moderna olympiska spelen startade i Aten 1896. En arena som självklart kommer att besökas i rena underkläder…

Dagens soundtrack: Hålligång i skogen

Nashville, Tennessee – Murfreesboro, Tennesse: 67 kilometer.

Nytvättade kläder, det går aldrig att underskatta känslan av att pedala iväg i en cykelmundering som inte luktar kokt gädda.

Tack vare min värdfamilj i Nashville doftade jag alltså gott när jag efter en extra vilodag lämnade deras hem i Tennessees huvudstad.

Ett eget litet hus i dagarna två i populära Nashville, så blev fallet när mitt värdpar Mary-Beth och Mike inte väntade någon ny hyresgäst förrän på torsdagen. Förutom sitt hus har de nämligen även en fristående stuga på tomten med alla tänkbara faciliteter. En lägenhet de lånar ut till förbipasserande långfärdscyklister om det inte är någon som hyr stugan just då. Och eftersom den var ledig ända fram till torsdagen så erbjöd de mig att stanna en dag extra i Nashville.

Mary-Beth jobbar som lärare på ett high school i Nashville med 1400 elever. Skolskjutningar är vanliga i USA och även på hennes skola har det skett en incident där mängder av poliser fick kallas in. Ett mått på en bra undervisningsdag är alltså när inga skjutningar sker på någon skola runtom i USA.

Vapen finns det naturligtvis även i Mellanöstern och just nu domineras de amerikanska nyheterna nästan helt av vad som händer i den delen av världen. Attacken på de svenska fotbollssupportrarna i Bryssel har därmed hamnat något i skymundan på de stora nyhetskanalerna i USA.

Om lite drygt två veckor är det dags för New York City Marathon. En tävling där många svenskar av tradition alltid bär svenska tröjor för maximalt publikstöd utmed banan.

Jag har alltid känt mig säker i en svensk tröja oavsett i vilken internationell stad jag har sprungit en mara och inte minst i USA. Säkerheten är rigorös i de amerikanska marorna och jag känner mig alltid trygg i både Boston, Chicago och New York.

En svensk löparkompis tog däremot beslutet att springa i en neutral tröja redan i Chicago Marathon, det vill säga före attacken i Bryssel.

Det finns alltså anledning att tänka om den närmaste tiden. Det känns nämligen långt ifrån självklart att bära en blågul tröja i dagsläget och förmodligen landar mitt eget beslut i att kopiera kompisens val. Hur tänker ni andra?

Clarksville – Nashville, Tennessee: 92 kilometer

Höjdkurvor, bibelcitat och skelett. Hösten har kommit till Appalacherna, en bergskedja som lämpar sig allra bäst med en kopp kaffe framför Discovery i soffan.

Att cykla genom Appalacherna är både en psykisk och fysisk utmaning.

Bergskedjor är i normala fall roliga avbrott i cykelsadeln, höjdpunkter i dubbla bemärkelser som uteslutande bjuder på vackra vyer. Men det ska vara en riktig bergskedja som exempelvis Anderna, Klippiga bergen eller Alperna. Där går det dessutom oftast att cykla en stor del av vägen eftersom lutningen brukar vara någorlunda human.

I Colorado finns exempelvis Loveland Pass (3655 meter) och Vail Pass (3250 meter). Och när man når den berömda tunneln Tunel Cristo Redentor i Anderna på gränsen mellan Chile och Argentina så är man 3200 meter upp i skyn.

Det går lätt att förbereda sig mentalt för dessa uppgifter, man vet exakt var toppen är och att man har ett antal tuffa timmar framför sig. Med jämna mellanrum kastar man några blickar på sin GPS och inser att varje pedaltag för en närmare toppen.

De tuffaste bergskedjorna för cykling är istället de som är lägre och som i avsaknad av en riktig topp ser ut som en sågkedja. Lodräta utmaningar som ofta innebär att man måste kliva av cykeln halvvägs uppför backarna. Hit hör bland annat Ardennerna (Belgien, Luxemburg och Frankrike) vars högst punkt inte ens når 700 meter över havet, men framförallt Appalacherna i östra USA.

Det finns emellertid ett utmärkt sätt att tråckla sig igenom Appalacherna via ett gammalt nedlagt järnvägsspår utan knappt någon som helst lutning. Det handlar om den oförskämt vackra cykelleden Great Allegheny Passage, en av planetens vackraste cykelleder. En sträcka som löper mellan Pittsburg och Cumberland och som har en fortsättning i form av C&O Canal Towpath som löper hela vägen till den amerikanska huvudstaden. Det går alltså att trampa på ett skonsamt sätt hela vägen från Pittsburgh till Washington DC.

När det gäller den sträcka jag befinner mig på just nu mellan St. Louis och Atlanta så finns inga riktigt bra sätt att undvika alla irriterande uppförsbackar. Man får helt enkelt hålla tillgodo med de cykelleder som dyker upp helt apropå i geografin som exempelvis Cumberland River Bicentennial Trail. Tacksamma sträckor utan vare sig trafik eller höjdkurvor. Bara höstlöv.

Nu väntar en vilodag hos en härlig värdfamilj i Nashville som har en hel lägenhet till låns under ett par dagar. Det blir ingen musikalisk djupdykning i Nashville, men eftersom däcken sjunger på sista versen så hoppas jag ändå på viss skönsång efter det att cykelhandlaren har bytt ut mina däck.

Princeton, Kentucky – Clarksville, Tennessee: 87 kilometer

Tårar, köttbullar och mennoniter (amish),

Ökända Trail of Tears passerar genom Kentucky och numera är det bara vägskyltar som upplyser om den tvångsförflyttning av ursprungsbefolkning till reservaten i och runtom Oklahoma som skedde under första hälften av artonhundratalet.

Totalt förflyttades drygt 60,000 ur ursprungsbefolkningen (bland annat Cherokeser) från sin mark runt Appalacherna i östra USA till reservat i Oklahoma och Arkansas. En grym strapats på cirka tvåhundra mil som startade på 1830-talet och krävde tusentals dödsoffer.

De olika rutterna är numera utmärkta med vägskyltar och ser minst sagt annorlunda ut än när det här skedde för nästan tvåhundra år sedan. Utmed Cherokee Trail of Tears genom Kentucky kan man numera bland annat hitta Dollar General. Lågpriskedjan som bland mycket annat säljer konserver med köttbullar för drygt en dollar.

Utmed färdvägen dyker det även upp varningsskyltar för hästdragna vagnar. Här finns nämligen både mennoniter och amish, två grupperingar inom anabaptismen. Religösa anhängare som främst finns i Ohio, Indiana och Pennsylvania, men även i angränsande stater och andra länder som exempelvis Kanada, Belize och Paraguay.

Eftersom amishanhängarna tar avstånd från modern teknologi så gissar jag att de inte skulle bli så värst imponerade av den utrustning jag tvingas ladda upp var och varannan kväll för att göra cyklingen lättare.

Mennoniterna däremot drar sig varken för att köra bil eller använda moderna hjälpmedel. De skulle nog till och med kunna tänka sig att använda elcykel för det projekt jag håller på med just nu.

En elcykel skulle jag nog själv behöva de närmaste dagarna. Trails of Tears genom Appalacherna kan nämligen fortfarande framkalla tårar, i alla fall om man guppar runt på en cykel fullastad med konservburkar från Dollar General.

Metropolis, Illinois – Princeton, Kentucky: 90 kilometer

Blått vatten, blå bro och… blinkande blåljus från en av sheriffens bilar.

Det blev en onödigt spännande gränsövergång mellan Illinois och Kentucky när Ohiofloden skulle korsas under söndagen.

Bron över Ohiofloden var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Den var smal, rejält smal. Dessutom belagd med ett underlag bestående av järngaller så att man kunde se Ohiofloden långt där under. Kändes som att den flöt typ en hel tidzon under bron. Läskigt.

Eftersom jag har kikat på teveprogrammet Cops några gånger så kände jag direkt igen bilsignalen och det blåljus som reflekterades i välkomstskylten till Kentucky. Jag hade alltså sheriffen bakom mig och det var jag som hade fångat hans intresse.

– Kan jag få se ditt ID, frågade lagens väktare.

Nervöst letade jag fram mitt pass i midjeväskan och berättade redan i första meningen att jag är en långfärdscyklist och maratonlöpare från Sverige. Jag har lärt mig att folk sällan ser något hotfullt i orden maratonlöpare och Sverige, så jag räknade mycket riktigt med att den avväpnande manövern skulle få polismakten på gott humör.

– Det här är en farlig bro som inte är tillåten för gångare eller cyklister, förklarade sheriffen.

Jag kontrade med att min iPhone hade gett mig den här vägdirektionen och att det dessutom inte fanns någon skylt vid brofästet som upplyste om förbudet.

Den vänlige polismannen hade emellertid inga som helst planer på att dela ut några böter utan ville bara se till att jag tog mig oskadd över bron. Och att jag inte använde den igen. Det senare kunde jag på stående fot utlova eftersom jag hade fått tillräckligt med svindel denna dag. Ett handslag senare skildes vi åt.

Det här är min femtonde cykelresa i USA, men det är bara tredje gången under alla dessa år som jag har blivit stoppad av sheriffen. Då som nu har det handlat om att de bara ville se till att jag tog mig helskinnad genom någon farlig trafikpassage.

Det har hänt desto fler gånger att jag själv har stoppat polisen i USA. Polisen är en utmärkt källa av information i alla möjliga sammanhang, inte minst var man kan hitta exempelvis bra platser där man kan resa upp ett tält för natten. Det har faktiskt hänt att de till och med har regelbundet patrullerat en park på natten där jag har tältat. Flera gånger har de dessutom hjälpt mig att ordna boende innanför fyra väggar om vädret sett mindre trevligt ut.

Om allt går som planerat blir det ännu en gränsövergång i morgon i form av Tennessee. En gräns som kommer att korsas på fast mark. Blir förhoppningsvis därmed inga nya ”biljakter” i morgon.