OS i Sydney 2000 – Intervju med Patrik Klüft

Det spelade ingen roll att klockan skruvades tillbaka en timme natten före New York Marathon. Inte det minsta. Tiden flög nämligen iväg under de intensiva dagarna i New York City.

Här följer en kort sammanfattning av Springtime Travels resa till världens största maratonlopp.

För oss reseledare brukar det börja pirra på allvar ungefär två veckor före New York Marathon, något som bland annat yppar sig i att man tvångsmässigt kikar på väderappen flera gånger om dagen för att se om det ska snöa under loppet. I det här skedet ser man nämligen bara det sämsta tänkbara scenariot framför sig trots att verkligheten oftast ser betydligt ljusare ut. Förutom ett år med duggregn, så har jag bara upplevt bra väder sedan jag sprang min första mara i New York 2010.

Det här är den tidpunkt då många löpare även kollektivt drabbas av hypokondri. En lätt kittling i halsen är naturligtvis ett tecken på influensa, medan en diskret liten fis är symptom på antingen magsjuka eller hemorrojder stora som Mamma Scans köttbullar. Det finns alltså inga gränser för inbillningar dagarna innan årets stora löparhändelse.

När det gäller Springtime Travels årliga maratonresa till New York så är det uppskattningsvis hälften av resenärerna som ställer sig på startlinjen för allra första gången i ett maratonlopp. Löpare som har avgett det heliga löftet att ”ska jag någon gång springa en mara så är det i New York”. Ett klokt beslut, NYCM är oöverträffad.

Förutom alla nykomlingar på maratonsträckan brukar det även dyka upp några ”återfallsförbrytare” varje år, löpare som vill återuppleva den magiska stämningen som alltid utspelas under hela marathonhelgen. Det här är nämligen en tävling som är så mycket mer än 42,195 meter asfalt. Det är en buffé av smårätter, en långdistanslöpningens thanksgiving med mängder av andra event. Dit hör exempelvis den populära öppningsceremonin som inleder veckoslutet i New York, en häftig inmarsch av samtliga deltagande nationer som påminner om en pampig OS-invigning.

Vänster: Torsdag morgon och årets första morgonjogg i Central Park. De första löparna som reser med Springtime Travel till New York brukar anlända under onsdagen. Majoriteten av löparna kommer emellertid på torsdag och fredag. Höger: Anna Jonsson och Thomas Björnemark på Springtime. Thomas har under flera år haft huvudansvaret för resan till New York, men tänker ta ett steg tillbaka nästa år då Anna tar över stafettpinnen.

När flygplanen med skandinaviska löpare börjar styra in över Manhattan för att landa på Newark Airport i New Jersey så är det dags för nästa app att göra sin årsdebut: Flightradar24. Eftersom de är tre flygplan från SAS (Stockholm, Oslo och Köpenhamn) som landar varje dag måste allt fungera med transferbussarna. Med hjälp av Flightradar24 kan vi reseledare långt i förväg se när flygen beräknas landa.

Via en väl inarbetad SMS-kedja mellan guiderna som finns på varje transferbuss och ledarna på respektive hotell så vet alla inblandande på ett ungefär när bussarna kommer fram till Manhattan. Ledarna kan alltså stå redo med nycklarna när transferbussarna släpper av resenärerna framför hotellen, allt för att göra incheckningsproceduren så kort som möjlig.

Eftersom de flesta har haft några hektiska dagar redan innan flygen lämnade Skandinavien så brukar det vara lättvaggade löpare som anländer i New York. Och med gravt jetlaggade löpare är det därmed alltid ett stort intresse för morgonjoggarna, ett perfekt sätt för de morgonpigga löparna att bekanta sig med upploppet och det som händer direkt efter mållinjen. Samtidigt är det även ett avslappnat sätt för oss ledare att bekanta oss med de som reser med oss för första gången eller återuppliva kontakten med tidigare resenärer.

Man lär sig ganska snabbt att känna igen ansikten på löparna som åker med Springtime. År efter år är det dessutom alltid någon profil som sticker ut lite extra. I år var det utan tvekan den småländske Bajen-supportern Andreas ”Gepan” Gustavsson. En löpare som är för det lilla samhället Torsås vad Frank Sinatra är för New York!

När alla busstransfers, morgonjoggar, utflykter och banbesiktningar är klara så återstår det bara en sak: New York City Matathon. Dagen M som i marathon har infallit och tack vare den lyckliga omständigheten att loppet alltid infaller i samband med övergången till vintertid så får vi alltså en extra välbehövlig timme på oss att umgås med snuttefilten.

Den extra timmen är också viktig för att lyckas övertyga magen om att den behöver gröt redan kvart i fem på morgonen. Tekniskt sett är klockan då kvart i sex vilket gör att det är aningen lättare att skyffla ner havregrynen genom matsmältningssystemet. Genom att även addera en kopp svart kaffe så har man på ett enkelt sätt skapat en extraordinär lavemangmissil som sällan behöver mer än två minuter på sig för att brisera. I det läget bör man alltså befinna sig max en järnsjua från toaletten…

Eftersom nummerlappen redan är fastnålad på tröjan så återstår nu bara att gå en närkamp med tandborsten innan det är dags att med hjälp av kollektiva transporter ta sig till startområdet på Staten Island.

En sista check på väderappen avslöjade att metrologerna varit klockrena i sina analyser eftersom vädret var helt idealiskt. Det här var min elfte start i New York Marathon och jag hade aldrig upplevt ett väder som har varit så perfekt för både löpare och publik.

Det var alltså inte bara Frank Sinatra som levererade denna dag, även SMHI hade gjort sitt för att bjuda på det häftigaste maratonloppet någonsin. En åsikt som jag är ganska säker på delades av både ”Gepan” och de övriga 52,000 på startlinjen…

Vänster/höger: Strawberry Fields, den vackra oasen i Central Park som ligger bara några kvarter från Springtime Travels ”högkvarter” på Manhattan, Hotel Beacon.

Vänster: Morgonjogg i Central Park. Höger: Odd Blakkisrud, Patrik Yderberg, Thomas Björnemark, Anders Forselius och Anna Jonsson, en knapp tredjedel av Springtimes ledarstab i årets New York City Marathon.

Vänster: Dakota Building, platsen där John Lennon blev skjuten 8 december 1980. Höger: Entrén till Central Park vid Columbus Circle, därifrån återstår bara 800 meter till målsnöret.

Förutom löpning ordnas även andra aktiviteter under resan till New York. Citysightseeing och en guidad tur till Brooklyn står bland annat på programmet, men även en shoppingresa för de som hade energi nog att även köra intevaller mellan märkesbutikerna.

Vänster: Statyn av slädhunden Togo i Seward Park, plus en fotobombare… Höger: Charging Bull, Wall Street.

Vänster: Dagen innan maratonloppet körs alltid en banbesiktning runt större delen av banan (minus den korta svängen i Bronx). En möjlighet för löparna att få en föraning om vad som väntar påföljande dag. Douglas Ljungqvist, en fantastisk guide boendes i Brooklyn, samt Lasse Jörbrink som har fullföljt NYCM 25 gånger. Douglas och Lasse har stenkoll på både banan och omgivningarna.

Höger: Svenska valutan i USA är lika eftertraktad som en blodblåsa efter tre mil av en mara, men det finns möjligheter att ändå leva billigt i New York. På Hotel Beacon och några andra hotell finns kök i hotellrummen. På bilden avnjuter två av ledarna en smaksensation deluxe i form av nudlar & chili + baguette för den sketna totalsumman 6 dollar!

Vänster: Avgång 05:20 från Hotel Beacon med det gäng som tänker åka med färjan över till Staten Island 06:30. Höger: Färjan från South Ferry till Staten Island. Nästan 52,000 löpare ska ta sig till startområdet på Staten Island.

Vänster: För många är New York City Marathon ett upplevelselopp, men det finns vissa som har lite mer bråttom till mållinjen som exempelvis damsegraren Hellen Obiri och herrsegraren Tamirat Tola. Höger: Segrarna i rullstolsklassen, de som för övrigt har dominerat sporten i år, Catherine Debrunner och Marcel Hug från Schweiz.

Vänster: Odd Geir Blakkisrud, mångårig och populär reseledare för Springtime har precis promenerat in i mål. Odd slutade i själva verket att springa maraton för ett antal år sedan, men blev ombedd att promenera loppet som en del i gruppen ”Walk New York”. Det här var tionde gången Odd fullföljde tävlingen.

Vänster/höger: Nöjda löpare som precis har genomfört New York City Marathon och andas ut på Hotel Beacon efter loppet. Paret till höger sprang för övrigt loppet på sin smekmånad!

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Höger: Oak Bridge, Central Park. Vänster: Statyn föreställande Alice i Underlandet.

---

Världens största maratonlopp, världens största maratonpublik och… världens kanske bästa maratonväder, både för löpare och publik. All inclusive!

New York City Marathon är rena smörgåsbordet av perfektionism. Om tävlingen hade varit en restaurang så hade den definitivt blivit först med att få fyra stjärnor i Guide Michelin.

Med 51,402 fullföljande passerade maratonloppet i New York Marathon den franska huvudstaden med några hundra löpare. Paris Marathon hade 50,787 fullföljande i år och får därmed finna sig i att vara världens näst största maratonlopp när löparåret ska summeras.

De första som korsade mållinjen var segrarna i rullstolsklassen Marcel Hug och Catherine Debrunner från Schweiz. Båda med otroliga år bakom sig. Cathrine har dominerat höstmarorna och vann både i Berlin och Chicago. Marcel Hug var strået vassare ändå och sopade hem alla sex majors under året. Silver Bullet som han även kallas, vann alltså i Tokyo, London, Boston, Berlin, Chicago och New York. Segern i New York var för övrigt hans sjätte titel i loppet, medan det för Catherine var hennes debut i loppet, något hon firade med ett prydligt banrekord.

Även på andra plats i damernas rullstolsklass fanns en representant från Schweiz, Manuela Schär. Så den stora frågan är naturligtvis vad de äter i alplandet som gör att de är så överlägsna?

– Choklad, svarar Marcel Hug

Det finns alltså ingen anledning att gå krokar runt Alladinaskarna i samband med årets julshopping. Det kan alltså vara chokladpraliner som är lösningen på det som intervallträningen inte kan åstadkomma på slutresultaten…

Det blev dessutom ännu ett banrekord i årets mara eftersom Tamirat Tola vann herrklassen på tiden 2:04:58. En smått fantastisk tid med tanke på den tuffa banan. Faktum är att löpningen över de fem tuffa broarna i New York är en större del av loppet än man kanske anar. Näst efter löpningen genom Brooklyn (12 miles) och Manhattan (9,2 miles) så är det faktisk mer närkontakt med broarna än genom Queens (2,2 miles), Bronx (1,4 miles) eller Staten Island (0.4 miles).

I damklassen vann Hellen Obiri på 2:27:23 och följde därmed upp sin seger i Boston Marathon tidigare i år. Hon blev i och med dessa segrar den första kvinna att vinna denna prestigefyllda dubbel sedan Ingrid Kristiansen lyckades med bedriften 1989.

Men framförallt är naturligtvis New York City Marathon upplevelseloppet nummer ett, den tävling som av tradition är många långdistansares premiärmara.

Väldigt många lyckas dessutom genomföra tävlingen. Hela 98,9 % av de startande tog sig i mål i årets upplaga. Hur jobbig broj-veln ändå är mellan Queens och Manhattan så är det alltså bara en liten fartbula på vägen till mållinjen i Central Park.

Intresserad av att spring New York City Marathon nästa år? Springtime Travel arrangerar resan, men vänta inte för länge med en intresseanmälan eftersom det är ett begränsat utbud.

Lite drygt 12 miles (nästan 20 km) av New York City Marathon går genom folkrika Brooklyn. Om stadsdelen hade varit en egen stad så hade den rankats som den femte största staden i USA.

Fjärde avenyn genom Brooklyn, en ganska lättsprungen sträcka med fanatiska supportrar utmed hela färdvägen. I hård konkurrens brukar många löpare vittna om att det nog ändå är i Brooklyn som de upplever den galnaste supporten under loppet.

Hemorrojder, öl och politik. Skyltarna som dyker upp under de amerikanska marorna innehåller allt!

För några år sedan dök alltid budskapet om att ”Chuck Norris never ran a marathon” upp överallt, nu är det Taylor Swift som har tagit över populariteten bland skyltmakarna.

Var skylten ”Almost there” dök upp för första gången i loppet? Typ efter fyra kilometer…

New York City Marathon 2023.

New York City Marathon 2023.

New York City Marathon 2023.

Queens, något av en milstolpe i loppet, till och med en dubbel milstolpe. När man passerar Pulaski Bridge för att ta sig över till stadsdelen så visar nämligen löparklockan att man har kommit halvvägs in i tävlingen.

Överraskande få politiska budskap utmed banan i år, men nästa år kommer det se helt annorlunda ut eftersom valdagen inträffar bara två dagar efter New York City Marathon. För er som funderar på att springa loppet nästa år så är en stark rekommendation att ni stannar ända till onsdag så att ni får uppleva stämningen under valdagen i USA. På Times Square samlas horder av människor för valvaka.

Jobbig bro för att komma över till Bronx och en något lättare för att ta sig därifrån. Madison Avenue Bridge kallas något helt annat i marathonsammanhang under första söndagen i november…

Trötta löpare hyllas som hjältar när de så småningom kommer ut ur Central Park med medaljen på bröstet. Några timmar senare har de fått tillbaka tillräckligt med energi för att börja fundera på att anmäla sig även till nästa år…

---

Trött på att träna med samma löparklubb år efter år? I Baltimore kan man i princip springa med en ny klubb alla dagar i veckan. Det finns nämligen ganska många mer eller mindre löst organiserade löparklubbar att välja bland i seglarmetropolen strax norr om den amerikanska huvudstaden. Det verkar dessutom finnas en förkärlek till att starta och avsluta träningarna framför en krog.

I Baltimore finns det som påstås vara Amerikas äldsta bar, ”The horse you came in on”. Det är för övrigt den bar där stadens stora affischnamn Edgar Allan Poe påstås ha druckit sin sista drink för att därefter ha dött knall fall på en kullerstensgata i närheten. Edgar Allan Poe skrev bland annat ”The Raven” och självklart har en av stadens stoltheter, Baltimores fotbollslag, tagit sitt namn efter korparna.

Mig veterligen har ingen löparklubb just denna bar som en samlingsplats, men det finns alltså många andra krogar som lockar till sig löpare runtom Baltimore. Perfekta platser att samlas på efteråt för en matbit och för att lösa världsproblem.

The Horse you came in on Saloon, legendarisk krog i Baltimore. Kanske den allra äldsta I hela Amerika!

Edgar Allan Poe är i allra högsta grad ”närvarande” på Baltimore Ravens hemmamatcher i NFL.

Marylands största stad har en rik historia. Ända fram till 1860 var Baltimore faktiskt den amerikanska hamn som lockade till sig allra flest immigranter innan Ellis Island i New York tog över som den största inkörsporten till USA. I Baltimore föddes även den amerikanska nationalsången 1814 när Francis Scott Key fick lite feeling av att den amerikanska flaggan fortfarande vajade över Fort McHenry trots en lång intensiv brittisk kanonad över det berömda fortet.

Men framförallt är Baltimore en otrolig idrottsstad. Segling, amerikansk fotboll och baseboll på högsta nivå mitt i centrum av staden. Och så lättillgänglig löpning förstås mitt i byn om man så önskar. I Marylands största stad har jag sedan ganska många år tillbaka ett antal vänner som är starkt beroende av just löpning och cykling, inte minst Christine Compton som jag har cyklat med i tre världsdelar. En ultralöpare, triatlet och långfärdscyklist som vägrar dega. Förutom när det ska bakas frukostbröd förstås.

– Vi måste ta med oss surdegen på träningen, den ska bearbetas var trettionde minut under de första två timmarna.

Jag har aldrig sprungit omkring med en deg på en träning och jag slapp göra det även denna gång. Surdegen fick nämligen snällt stanna i bilen under träningen, men den fick omsorg precis innan träningen och direkt efter. När alla andra löpare stannade sina pulsklockor så rusade Christine raka vägen direkt till bilen för att återigen bearbeta surdegen. Med gott resultat dessutom.

Det blev alltså inga sura miner alls när brödet inmundigades dagen efter. Jag tror till och med att Edgar Allan Poe gärna hade korpat en brödskiva om han fortfarande vore i livet.

Löpträning som startar och avslutas framför Peabody Height Brewery i Baltimore.

Till vänster: Soapstone Trail, ett Mecka för terränglöpning strax utanför Baltimore. Till höger: Fort McHenry, en populär plats för löpning, cykling och vandring centralt i Baltimore på historisk mark. Det var strax utanför fortet som den amerikanska nationalsången föddes.

Baltimore Bike Party, ett återkommande event en gång i månaden. Denna gång med Halloweentema.

Baltimore Bike Party, ett event med ungefär tusen utklädda cyklister.

Baltimore Bike Party.

Halloween på gång i Maryland.

Baltimore, en populär plats för segling med en rik sjöfartshistoria.

Till vänster: Seven Foot Knoll Lighthouse. Till höger: Spirit of Baltimore.

---

Olympiska spelen 1996, hundra år efter tävlingarna i Aten. Kunde verkligen någon annan stad utmana den grekiska huvudstaden om arrangemanget?

Atlanta kunde och i tur och ordning blev de övriga konkurrenterna Belgrad, Manchester, Melbourne, Toronto och Aten utslagna i omröstningen.

Under min promenad från livliga Peachtree Street i Atlanta till den plats där den forna OS-arenan är belägen blev jag ständigt påmind om var de olympiska spelen hölls 1996. De olympiska ringarna dyker upp lite varstans och typ en toppad järnfemma från själva OS-arenan finns även den konstruktion som användes för den olympiska elden.

Alla som var med på den här tiden kommer naturligtvis ihåg när Muhammad Ali tände den olympiska elden för de hundraårsjubilerande tävlingarna.

När det gäller själva olympiaarenan så finns det däremot ej längre några tydliga spår i den yttre exteriören om att det faktiskt har pågått ett olympiskt spel i Atlanta.

De hann nämligen knappt mer än kasta ut de sista friidrottarna från de olympiska och efterföljande paralympiska spelen förrän det lirades baseboll inne på olympiastadion. Redan när arenan byggdes förbereddes den för att stadens stolthet, basebollaget Atlanta Braves, skulle lira sina hemmamatcher där så fort den olympiska elden hade slocknat.

Arrendekontraktet som basebollaget hade på arenan löpte ut efter tjugo år och sedan byggde Braves en helt ny arena i en annan del av Atlanta. Nu har en annan hyresgäst flyttat in i olympiaarenan: Georgia State University. Efter tjugo år med baseboll spelas det alltså amerikansk fotboll på den plats som under sommaren 1996 befolkades av trestegshoppare och släggkastare. Tiderna förändras.

På bilderna ovan syns Olympiastadion till vänster med dess något udda form. Till höger syns anledningen till att den såg ut som den gjorde. Sju månader efter OS lirades det baseboll på arenan.

Det som framförallt påminner om vad som hände i Atlanta 1996 är Centennial Olympic Park, den vackra parken mitt i staden som är ett levande ”wikipedia” över vad som hände den där olympiska sommaren i Georgia.

I Centennial Olympic Park finns bland annat en sektion som är en tribut till alla olympiska medaljörer 1996. Ingraverade i stenar finnar man samtliga namn på de som plockade hem medaljer under OS. Kanottjejerna Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson, bågskytten Magnus Petterson och brottaren Mikael Ljungberg, bara för att nämna några av de svenska medaljörerna.

En vacker skulptur visar även hur de moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin blickar upp mot de olympiska ringarna. Eller om det är Coca-Cola byggnaden han kikar på. Svårt att säga.

I parken finns även en fontän med ett litet monument i mitten tillägnad de offer för den inhemska terrorattacken mitt under en konsert i parken. En attack som kunde ha blivit fullständigt förödande för spelen om inte väskan innehållandes kraftiga rörbomber hade upptäckts av säkerhetsvakten Richard Jewell. Denne vakt blev till en början själv misstänkt eftersom han stämde in på gärningsmannaprofilen, men avskrevs senare från misstankarna. Det skulle faktiskt dröja ända till 2003 innan polisen till slut lyckades gripa den riktiga gärningsmannen.

Totalt dog två människor till följd av attentatet och 111 skadades. Det finns även en film om händelsen producerad av Clint Eastwood med namnet Richard Jewell.

Centennial Olympic Park är en underbar skapelse mitt i Atlanta och ett absolut måste för alla besökare. Om man så önskar går det naturligtvis att även använda löparskor i parken eftersom det här är start- och målområdet för Atlanta Marathon.

Jag genomförde tävlingen själv i samband med att jag sprang maraton i alla amerikanska delstater 2011-2012. Den gången kom jag till tävlingen med cykel från Florida och hade därmed fått en ganska god uppfattning om att staden, trots att den ser platt ut från ovan, minsann är oerhört kuperad.

Jag var ändå smått chockad av alla backar i loppet och kände i det läget den allra djupaste sympati för de maratonlöpare som tävlade i Atlanta 1996. Trots att sportklättring inte fanns på det olympiska programmet förrän i Tokyo 2020 så fick dessa atleter testa sporten redan i Atlanta…

Vänster: Några medlemmar i 50 States Marathon Club. Mitten: Zola Budd, den legendariska sydafrikanska barfotalöparen som tävlade i ett annat OS: Los Angeles 1984. Zola Budd jobbade för ett skoföretag under maratonmässan i Atlanta 2012. Höger: Belöningen för 42,2 kuperade kilometrar genom Georgias huvudstad.

---

Gastronomiska ögonblick av modellen” julafton alla dagar i veckan”, sport och kalasväder deluxe.

Atlanta levererar, både plusgrader och delikatesser från grillen.

Det bör ha varit 15 år sedan som jag träffade Sjöquists för första gången, en familj bestående av makarna Hans och Ylva, samt sönerna Jonas, Mårten och Niklas. Ett svenskt par som flyttade till USA för att jobba inom läkemedelsindustrin och som blev kvar i landet med sina barn.

Jag polade vid den här tidpunkten med en sjuksyrra från din lilla pittoreska staden Clinton i New Jersey, en tjej vars löparkompis bodde grannar med familjen Sjöqvist. Via ett litet mingel en kväll träffades vi så småningom för första gången. Ett galet roligt möte som gav upphov till en livslång vänskap där vi bland annat har träffats i Brasilien, Spanien, Hälsingland och lite varstans på den amerikanska kartan.

Jonas, en av sönerna bor numera i Atlanta med frun Jamie, deras tre yngre grabbar och jyckarna Lily och Rayo (den senare döpt efter det spanska fotbollslaget Rayo Vallecano). Det slumpade sig att även föräldrarna befann sig i Atlanta för att hälsa på under mitt intåg i staden, så då blev det därmed ett extra roligt besök i den forna olympiska metropolen.

För snart tio år sedan åkte vi på fotbolls-VM tillsammans i Brasilien för att kika på gruppspelsmatcher i Recife (nordöstra Brasilien) mellan Italien – Costa Rica, Mexiko – Kroatien och Tyskland – USA. Tre mäktiga upplevelser med fantastisk inramning på läktaren.

 

Delar av familjen åkte även till påföljande VM 2018 för att följa Sveriges framfart i gruppspelet. Men eftersom det gick bättre än väntat för Sverige så uppstod ett litet problem. Jonas och hans gravida fru hade biljetter hem till USA efter sista gruppspelsmatchen, men självklart vill Jonas se mer. Lösningen? Jonas åka hem med sin fru till USA och kastade sig därefter på nästa flyg tillbaka till Ryssland. Allt för att kunna se Sveriges match mot England i kvartsfinalen. Jonas älskar fotboll…

År 2026 arrangerar USA, Mexiko och Kanada fotbolls-VM tillsammans. Ett VM utspritt över hela Nordamerika och där Atlanta självklart finns med på listan över arrangörsstäder. Det är ett stort tryck på matcherna i den inhemska ligan MLS och Atlanta United är faktiskt det lag som har störst publiksnitt på sina matcher trots hård konkurrens från de mer traditionella sporterna amerikansk fotboll och baseboll.

Spana in publiksnittet på årets topplista i MLS: 1) Atlanta United, 47 526 åskådare 2) Charlotte FC, 36 337. 3) Seattle Sounders, 32 161 4) Nashville SC, 28 257 5) FC Cincinnati, 25 367. Även på tionde plats hittar man ett publiksnitt på över 22 000 åskådare per match.

Det är därmed bäddat för publikfest när VM drar in över Nordamerika 2026. Atlanta ska förutom gruppspelsmatcher även arrangera en av semifinalerna hemma på Mercedes-Benz Statdium. Jodå, Jonas kommer definitivt att finnas på plats…

---