Blågula funderingar i Nashville

Clarksville – Nashville, Tennessee: 92 kilometer

Höjdkurvor, bibelcitat och skelett. Hösten har kommit till Appalacherna, en bergskedja som lämpar sig allra bäst med en kopp kaffe framför Discovery i soffan.

Att cykla genom Appalacherna är både en psykisk och fysisk utmaning.

Bergskedjor är i normala fall roliga avbrott i cykelsadeln, höjdpunkter i dubbla bemärkelser som uteslutande bjuder på vackra vyer. Men det ska vara en riktig bergskedja som exempelvis Anderna, Klippiga bergen eller Alperna. Där går det dessutom oftast att cykla en stor del av vägen eftersom lutningen brukar vara någorlunda human.

I Colorado finns exempelvis Loveland Pass (3655 meter) och Vail Pass (3250 meter). Och när man når den berömda tunneln Tunel Cristo Redentor i Anderna på gränsen mellan Chile och Argentina så är man 3200 meter upp i skyn.

Det går lätt att förbereda sig mentalt för dessa uppgifter, man vet exakt var toppen är och att man har ett antal tuffa timmar framför sig. Med jämna mellanrum kastar man några blickar på sin GPS och inser att varje pedaltag för en närmare toppen.

De tuffaste bergskedjorna för cykling är istället de som är lägre och som i avsaknad av en riktig topp ser ut som en sågkedja. Lodräta utmaningar som ofta innebär att man måste kliva av cykeln halvvägs uppför backarna. Hit hör bland annat Ardennerna (Belgien, Luxemburg och Frankrike) vars högst punkt inte ens når 700 meter över havet, men framförallt Appalacherna i östra USA.

Det finns emellertid ett utmärkt sätt att tråckla sig igenom Appalacherna via ett gammalt nedlagt järnvägsspår utan knappt någon som helst lutning. Det handlar om den oförskämt vackra cykelleden Great Allegheny Passage, en av planetens vackraste cykelleder. En sträcka som löper mellan Pittsburg och Cumberland och som har en fortsättning i form av C&O Canal Towpath som löper hela vägen till den amerikanska huvudstaden. Det går alltså att trampa på ett skonsamt sätt hela vägen från Pittsburgh till Washington DC.

När det gäller den sträcka jag befinner mig på just nu mellan St. Louis och Atlanta så finns inga riktigt bra sätt att undvika alla irriterande uppförsbackar. Man får helt enkelt hålla tillgodo med de cykelleder som dyker upp helt apropå i geografin som exempelvis Cumberland River Bicentennial Trail. Tacksamma sträckor utan vare sig trafik eller höjdkurvor. Bara höstlöv.

Nu väntar en vilodag hos en härlig värdfamilj i Nashville som har en hel lägenhet till låns under ett par dagar. Det blir ingen musikalisk djupdykning i Nashville, men eftersom däcken sjunger på sista versen så hoppas jag ändå på viss skönsång efter det att cykelhandlaren har bytt ut mina däck.

Princeton, Kentucky – Clarksville, Tennessee: 87 kilometer

Tårar, köttbullar och mennoniter (amish),

Ökända Trail of Tears passerar genom Kentucky och numera är det bara vägskyltar som upplyser om den tvångsförflyttning av ursprungsbefolkning till reservaten i och runtom Oklahoma som skedde under första hälften av artonhundratalet.

Totalt förflyttades drygt 60,000 ur ursprungsbefolkningen (bland annat Cherokeser) från sin mark runt Appalacherna i östra USA till reservat i Oklahoma och Arkansas. En grym strapats på cirka tvåhundra mil som startade på 1830-talet och krävde tusentals dödsoffer.

De olika rutterna är numera utmärkta med vägskyltar och ser minst sagt annorlunda ut än när det här skedde för nästan tvåhundra år sedan. Utmed Cherokee Trail of Tears genom Kentucky kan man numera bland annat hitta Dollar General. Lågpriskedjan som bland mycket annat säljer konserver med köttbullar för drygt en dollar.

Utmed färdvägen dyker det även upp varningsskyltar för hästdragna vagnar. Här finns nämligen både mennoniter och amish, två grupperingar inom anabaptismen. Religösa anhängare som främst finns i Ohio, Indiana och Pennsylvania, men även i angränsande stater och andra länder som exempelvis Kanada, Belize och Paraguay.

Eftersom amishanhängarna tar avstånd från modern teknologi så gissar jag att de inte skulle bli så värst imponerade av den utrustning jag tvingas ladda upp var och varannan kväll för att göra cyklingen lättare.

Mennoniterna däremot drar sig varken för att köra bil eller använda moderna hjälpmedel. De skulle nog till och med kunna tänka sig att använda elcykel för det projekt jag håller på med just nu.

En elcykel skulle jag nog själv behöva de närmaste dagarna. Trails of Tears genom Appalacherna kan nämligen fortfarande framkalla tårar, i alla fall om man guppar runt på en cykel fullastad med konservburkar från Dollar General.

Metropolis, Illinois – Princeton, Kentucky: 90 kilometer

Blått vatten, blå bro och… blinkande blåljus från en av sheriffens bilar.

Det blev en onödigt spännande gränsövergång mellan Illinois och Kentucky när Ohiofloden skulle korsas under söndagen.

Bron över Ohiofloden var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Den var smal, rejält smal. Dessutom belagd med ett underlag bestående av järngaller så att man kunde se Ohiofloden långt där under. Kändes som att den flöt typ en hel tidzon under bron. Läskigt.

Eftersom jag har kikat på teveprogrammet Cops några gånger så kände jag direkt igen bilsignalen och det blåljus som reflekterades i välkomstskylten till Kentucky. Jag hade alltså sheriffen bakom mig och det var jag som hade fångat hans intresse.

– Kan jag få se ditt ID, frågade lagens väktare.

Nervöst letade jag fram mitt pass i midjeväskan och berättade redan i första meningen att jag är en långfärdscyklist och maratonlöpare från Sverige. Jag har lärt mig att folk sällan ser något hotfullt i orden maratonlöpare och Sverige, så jag räknade mycket riktigt med att den avväpnande manövern skulle få polismakten på gott humör.

– Det här är en farlig bro som inte är tillåten för gångare eller cyklister, förklarade sheriffen.

Jag kontrade med att min iPhone hade gett mig den här vägdirektionen och att det dessutom inte fanns någon skylt vid brofästet som upplyste om förbudet.

Den vänlige polismannen hade emellertid inga som helst planer på att dela ut några böter utan ville bara se till att jag tog mig oskadd över bron. Och att jag inte använde den igen. Det senare kunde jag på stående fot utlova eftersom jag hade fått tillräckligt med svindel denna dag. Ett handslag senare skildes vi åt.

Det här är min femtonde cykelresa i USA, men det är bara tredje gången under alla dessa år som jag har blivit stoppad av sheriffen. Då som nu har det handlat om att de bara ville se till att jag tog mig helskinnad genom någon farlig trafikpassage.

Det har hänt desto fler gånger att jag själv har stoppat polisen i USA. Polisen är en utmärkt källa av information i alla möjliga sammanhang, inte minst var man kan hitta exempelvis bra platser där man kan resa upp ett tält för natten. Det har faktiskt hänt att de till och med har regelbundet patrullerat en park på natten där jag har tältat. Flera gånger har de dessutom hjälpt mig att ordna boende innanför fyra väggar om vädret sett mindre trevligt ut.

Om allt går som planerat blir det ännu en gränsövergång i morgon i form av Tennessee. En gräns som kommer att korsas på fast mark. Blir förhoppningsvis därmed inga nya ”biljakter” i morgon.

Murphysboro, Illinois – Metropolis, Illinois. 119 kilometer.

Kryptonit, amerikanska pannkakor och PUDS (“pointless ups and downs). Och en vältajmad punktering förstås.

Illinois fortsätter leverera överraskningar.

– Det enda du kan vara säker på oavsett vilken riktning du väljer att cykla är att du får en massa PUDS, förklarade Jessica vid frukostbordet.

PUDS? Med halva munnen full av bacon och amerikanska pannkakor tvingades jag be Jessica förklara vad det var för något jag skulle påträffa under min färdväg. Föregående kväll hade hon berättat om Big Muddy Monster, ett träskmonster som håller till runt den förbipasserande floden Big Muddy River. Var även det här otäcka varelser jag var tvungen att hålla utkik efter?

– Pointless ups and downs!

Meningslösa backar alltså, eller som min polare Google uttrycker det: PUDS – Short for “pointless ups and downs,” meaning a series of climbs and descents without a view.

Jessica Van Pelt är medlem i ”Warmshowers”, en sammanslutning för långfärdscyklister som hjälper och tar hjälp av varandra i samband med långa cykelturer. Tanken från början är att långfärdscyklister ska finna en plats att ta en varm dusch på kvällen och slå upp sitt tält. I själva verket har det blivit en form av couchsurfing för långfärdscyklister.

Man välkomnas alltså in i hemmen och blir ofta bjuden på både middag och frukost innan man rullar vidare nästa morgon. Behöver man tvätta sina kläder brukar även den möjligheten finnas. Eftersom det oftast är långfärdscyklister själva som öppnar upp sina hem för natten så vet de alltså exakt vilka behov man har efter en lång dag i cykelsadeln.

Men framförallt är det ett fantastiskt sätt för cyklisterna att lära känna lokalbefolkningen och få fantastiska minnen med sig och nya goda vänner. Warmshowers.org är alltså det ultimata sättet att hålla eventuell hemlängtan borta.

Det är högst sällan jag själv väljer att bo på hotell, det är i princip enbart i nödfall. Dels är det en onödig kostnad, men framförallt alltså en missad möjlighet att lära känna en lokal familj på etappmålet.

Det är dessutom vansinnigt tråkigt att bo på hotell eller motell. Däremot trivs jag utmärkt på vandrarhem där det är lite mer liv och rörelse. Även brandstationer har varit ett utmärkt andra hem för mig, inte minst i USA. Jag har säkert tillbringat 200 nätter på olika brandstationer runtom USA.

Lördagskvällen i Metropolis slutade däremot på motell eftersom regnet låg i luften. Och tydligen var det meningen att jag skulle bo på just det motell som jag hittade i Metropolis, Stålmannens hemstad i Illinois. Precis framför receptionen åkte jag nämligen på en högst vältajmad punktering.

Mina däck är 100% motståndskraftiga mot kryptonit, men dessvärre pallar de inte stålvajrar som letar sig in i däcket. Rester efter Stålmannen..?