St. Louis, Missouri – Lenzburg, Illinois. 67 kilometer

Lenzburg, Illinois – Murphysboro, Illinois. 85 kilometer

Cykelresan mellan OS-städerna St. Louis (1904) och Atlanta (1996) har precis startat. Två etapper som inkluderat tuff motvind och kortare skyfall, men framförallt högsommarvärme med närmare 30 grader på termometern.

Mitt kära tält kommer endast fram om det är extrema värmeböljor, vilket är en tyst överenskommelse jag har med det ”mobila hotellrummet”. Och i brist på värdfamiljer i den här delen av Illinois så kom faktiskt tältet väl till användning när solen bestämde sig för att gå ner strax före halv sju på torsdagskvällen.

En mycket sympatisk familj utanför Lenzburg i Illinois med stora sädesfält erbjöd mig en fin gräsmatta (välklippt som en green i British Open), dusch, en påse med godsaker och inte minst nylagad pasta med köttfärsås. All inclusive!

Samtidigt som jag själv njöt av middagen arbetade familjen för fullt med skörden trots den sena kvällen. En skörd som för deras del kommer att ta ungefär 2-3 veckor att bärga beroende på vädret och om inga missöden uppstår med maskinparken.

När jag nästa dag rullade iväg strax före sju på morgonen så var arbetet återigen i full gång. Jag lovar därmed dyrt och heligt att hädanefter ej beklaga mig över att det tar en och en halv minut att skörda squashplantan på min kolonilott. Jag har nämligen fått perspektiv på farmarlivet under min korta tid i Illinois.

Dag två i cykelsadeln följde alltså samma mönster som dagen innan. Sydöstlig monstervind som följde exakt min värdväg, fast åt andra hållet alltså. Redan strax före lunchstoppet i Coulterville hade jag förbrukat alla mina svordomar.

Och apropå monster… Det finns faktiskt ett träskvidunder som smyger omkring i södra Illinois i närheten av Big Muddy River. Den första rapporten om Big Muddy Monster kom redan på fyrtiotalet och sedan har det med jämna mellanrum strömmat in rapporter till polisen i Murhysboro.

Jessica, min tillfälliga värd i staden, har till och med ett bevis på att monstret existerar.

– Min farmor såg monstret springa över en av vägarna i området i början av 1975.

Jessicas pappa och några scouter gick till kärret dagen efter och då gjorde de gipsavtryck av monstrets fötter som numera alltså finns i hennes ägo. Det har dessutom gjorts teveprogram om träskvidundret och numera finns det även en populär festival i staden tillägnad stadens stora profil.

Eftersom Murphysboro även är BBQ Capital of Illinois så råder det väl knappast något tvivel om varför träskmonstret håller till i stadens utkanter. Big Muddy Monster gillar grillat.

Få internationella deltagare och inga svenskar på plats. Dessutom åkte ”segraren” i maratonloppet bil under en stor del av loppet.

De olympiska spelen i St. Louis 1904 lämnade knappast några större avtryck förutom att det för första gången nu delades ut medaljer även till tvåorna och treorna i tävlingarna.

Det var Chicago som i själva verket hade tilldelats de olympiska spelen 1904, men eftersom St. Louis skulle ha världsutställningen samma år så skedde det märkliga att spelen flyttades söderut på den amerikanska kartan.

St. Louis är inte ens en av de tio största städerna i USA och faktiskt bara näst störst i delstaten Missouri efter Kansas City som är dubbelt så stor som St. Louis. Med tanke på logistiken i början av nittonhundratalet så förstår man att det var ett begränsat internationellt startfält som letat sig fram till Missouri. Inte ens IOK-presidenten Coubertin fanns på plats under spelen.

Det krävdes därmed ett visst detektivarbete för att hitta fram till arenan som ligger på Washington Universitys område. Med hjälp av min maratonkompis Denis Mccarthy boendes i staden så lyckades vi ändå navigera fram till Francis Olympic Field och dessutom få en guidning av en av tränarna på universitetet.

Det finns gamla foton bevarade från spelen och dessa pryder några av väggarna i den intilliggande byggnaden. På grund av universitetets regler rådde ett visst fotoförbud, men på en av bilderna syntes två sydafrikanska deltagare (Len Taunyane och Jan Mashiani) som spontant beslutade sig för att delta i maratonloppet denna dag. Hur ofta händer det..?

I startfältet fanns framförallt amerikanen Fred Lorz som kom i mål allra först. Men eftersom det då som nu inte är tillåtet att åka bil under maratonlopp så ströks han från resultatlistan.

Segrare blev istället Thomas Hicks som med hjälp av en forntida sportdryck (ej Gatorade) bestående av cognac, råa ägg och stryknin (!) så småningom stapplade in först över mållinjen.

Jag gillar cognac, men jag tror inte det är en dryck jag vill ta med en nummerlapp fastnålad på bröstet. Allt var inte bättre förr. Inte ens i St. Louis 1904.

Världens dyraste sprängda baseboll och ett lag som inte vunnit World Series på 108 år.

Lägg därtill matcher som varar tre-fyra timmar istället för fem dagar. Förlåt Australien, men baseboll är faktiskt så mycket roligare än cricket.

Nio timmar österut och sju timmar västerut. Det är lite smårörigt i den norra delen av kroppen just nu, men det fina är att jag har hamnat i ett konstant extremt-morgonpigg-läge.

Australien visade sig återigen vara en riktig höjdare trots att jag samma dag som hemresan upptäckte att någon stulit en av mina inlåsta väskor på mitt vandrarhem. En väska med ett nästintill oanvänt nytt lättviktstält, lättviktssovsäck använd endast vid två tillfällen (mer eller mindre fisfri) plus några andra prylar. Dessutom, det viktigaste, ett cykelöverdrag som skulle användas på flygresan hem.

Min vattentäta plan med att ta cykeln i det lätta fodralet ombord på flygplanet förvandlades därmed i all hast till några timmar av stress.

Kunde jag hitta en stor cykelkartong på flygplatsen i Melbourne? Efter en timmes förfrågningar fick jag till slut nys om att Virgin Australia minsann hade cykelkartonger att sälja för sketna 25 australiensiska dollar. (Jag var i det läget redo att byta till mig kartongen mot min gamla svärmor och två kameler.) Problemet var att flygbolaget endast sålde dessa till sina egna kunder och jag färdades med ett annat bolag. Tillbaka på ruta ett.

På flygplatsen i Melbourne kryllar det av äldre värdar som patrullerar flygplatsen och är allmänt behjälpliga för resenärerna. En av dessa såg min bekymrade min och kom genast fram för att stämma av läget. En halvtimme senare rullade en annan äldre herre in en vagn med en kartong från nyss nämnda bolag och det var heller inget snack om att ta betalt för tjänsten.

– Jag drog i några trådar, förklarade den vänlige gentlemannen.

Australien är för god för att kolsyras, vilka härliga människor!

En dygns flygning senare med en nästan fem timmars layover i Bangkok + ett antal timmars tågresa fram och tillbaka till Hälsingland var jag åter tillbaka på Arlanda. Denna gång med ett reseledaruppdrag på agendan i form av Springtime Travels resa till Chicago Marathon. En grupp bestående av drygt femtio skandinaver inklusive de övriga tre reseledarna Anna Jonsson, Ingrid Eriksson och Anders Szalkai.

Chicago Marathon är i stenhård konkurrens med främst Boston och New York min absoluta favoritmara. Logistiken är som en bal på slottet med kort morgonpromenad till start och mål, väldigt rolig bana i en av världens vackraste städer samt inte minst en publik som enligt min mening faktiskt är strået vassare än i både Boston och New York.

Det här loppet får ni bara inte missa. Det är helt ok om ni missar bröllopsdagar etc, men glöm inte att rita in Chicago Marathon 2024 i agendan redan nu!

Programmet i samband med Springtimes resa i Chicago ser ungefär likadant ut som under våra andra resor till exempelvis Boston och New York. En av punkterna på agendan är alltid morgonjoggarna, ett utmärkt sätt att bekanta sig med både start- och målområdet samt andra resenärer. Ett utomordentligt sätt även för oss reseledare att bekanta oss med våra löpare. Man får ett enormt stort energitillskott av att hänga med alla förväntansfulla löpare under resorna.

Av de drygt femtio löparna på resan till Chicago finns endast en löpare som gör sin första major i Chicago. Så här ser det ut i princip alla år i Chicago. Maran i the Windy City är ofta den mara som oftast kommer som nummer tre eller fyra för de löpare som jagar alla sex marathon majors.

Det vanliga är att löparna börjar med New York för att det är den mara de vill springa en gång i livet. Efter att ha blivit beroende av energin i New York City Marathon faller valet därefter oftast på London eller Berlin. Chicago brukar i regel komma som lopp nummer fyra i jakten på World Marathon Majors innan projektet så småningom avslutas med Boston som den femte tävlingen och Tokyo som nummer sex.

Det brukar därmed ofta dyka upp kända ansikten i Chicago Marathon, löpare som man redan har träffat i New York. Typ en familjesammankomst i löparskor.

I dag lördag väntar ytterligare en morgonjogg för Springtimes löpare och därefter vacker båtsightseeing på Lake Michigan och i Chicago River.

Väldigt nära Chicago River ligger den berömda restaurangen Billy Goat Tavern. En restaurang som blivit jättekänd genom teveshowen Saturday Night Live och skådespelarna John Belushi, Dan Aykroyd, Bill Murray och Loraine Newman.

Restaurangen är även känd för att dess förre ägare Bill Sianis utdelade en förbannelse över Chicago Cubs i samband med World Series (basebollfinalen) 1945. En incident som uppkom eftersom Bill Sianis inte fick ta med sig sin get Murphy in på arenan. Enligt legenden ska han ha uttryckt sig så här:

“You are going to lose this World Series and you are never going to win another World Series again. You are never going to win a World Series again because you insulted my goat.”

Brorsonen Sam Sianis har flera gånger besökt arenan med avkommor till geten Murphy för att försöka bryta förbannelsen, men de har ändå alltid halkat på målsnöret. Den mest kända incidenten var i samband med att en ung anhängare fångade en boll på läktaren som annars hade plockats ner som lyra av hemmalaget. En incident som fick Cubs helt ur balans och skapade ytterligare en i raden av besvikelser.

Den unge anhängaren, Steve Bartman, fick poliseskort från arenan eftersom stämningen var upprörd. Senare sålde han sin baseboll till en restaurang för 113,824 dollar (2004) vars ägare beslutade sig för att spränga ”the ball from hell”. Bollen förvaras numera i en glasmonter på restaurangen Harry Caray’s Italian Steakhouse.

Jag har själv, ofta med stor frustration, följt Chicago Cubs sedan jag såg laget spela för första gången på Wrigley Field 1996. Tjugo år senare hade jag även förmånen att vara i Chicago i samband med den dramatiska finalserien mot Cleveland Indians. Cubs seger 2016 är fortfarande det absolut största idrottsögonblicket i mitt liv när laget efter 108 års torka äntligen fick lyfta bucklan på nytt.

Billy Goat Tavern är alltså den perfekta restaurangen att ladda upp på inför Chicago Marathon. Tycker man att 42 kilometer är lång så kan man alltså ställa det i relation till 108 år…

Rallarslagsmålet i samband med vattenpolomatchen mellan Ungern och Sovjetunionen, ett av de få undantag från tävlingarna som kom att benämnas ”the friendly games” .

Melbourne höll alltså fanan högt redan 1956 när olympiska spelen för första gången gick söder om ekvatorn. Tävlingar som bland mycket annat innehöll fejkade släggkast och brännskador på fackelbäraren.

Min guide/husbonde i Melbourne, maratonlöparen Jane Sturzaker, träffade i sin ungdom en av de stora huvudrollsinnehavarna under OS i Melbourne 1956, fackelbäraren Ron Clarke. Den australiensiske medel- och långdistansaren som satte sjutton världsrekord på sextiotalet och blev den förste löparen under 28 minuter på 10,000 meter.

– Jag gick i skolan när han besökte vår klass och då berättade han bland annat att han fick en brännskada när han skulle tända elden, säger Jane.

Inhyst i Melbourne Cricket Ground, den gigantiska idrottsanläggning som var huvudarena under de olympiska spelen 1956, finns numera Australian Sports Museum. Där inklämd bland de utrymmen som hyllar de sporter som i normala fall spelas på arenan, cricket och australiensisk fotboll, så finns även en sektion som handlar om de två olympiska spel som har arrangerats i Australien.

I den olympiska hörnan av museumet finns inte minst den ganska enkla kittel som användes för den olympiska elden 1956. Framför denna vackra pjäs kan man via en video följa den resa som elden gjorde från Olympia till Melbourne Cricket Ground. En resa som faktiskt innehöll en viss dramatik. I Sydney sprang bland annat en veterinärstudent runt med en egen fackla och lurade många, inte minst stadens borgmästare.

Inne på stadion var det alltså den unge löpartalangen Ron Clarke som skulle tända elden. På videon från invigningen kan man se hur det sprutar gnistor åt alla håll från facklan när han gör sitt varv inne på olympiastadion. Han tvingades dessutom stoppa ner armen i kitteln när han tände elden. Ron Clarke verkade dock ha bra läkkött med tanke på att han bara några år senare började producera världsrekord på löpande band.

OS i Melbourne innehöll många mäktiga idrottsprestationer, men den kanske allra märkligaste var det psykologiska drama som skedde inför herrarnas släggkastning. Amerikanen Harald Connolly ska nämligen ha smugit ut på nätterna för att göra nedslagsmärken med en slägga i gräset på ställen som indikerade på världsrekordkast.

Connollys störste konkurrent, Krivonosov från Sovjetunionen, ska påföljande dagar ha sett märkena och börjat grubbla på sin egen kapacitet och drabbats av dålig sömn. Listen lyckades och Connolly vann både guld och den tjeckiska diskusmästaren Fikotovas gunst. Dagens dubbel för amerikanen.

De olympiska spelen 1956 innehöll alltså både ett mått av idrott och politik samt idrott och romantik. All inclusive!

AFL-Final mellan Brisbane Lions – Collingwood Magpies

Lejon, Kiss och skator, det perfekta receptet för att sälja ut en av världens största idrottsarenor.

Totalt samlades 100,024 på läktaren och det hade antagligen gått att sälja dubbelt så många biljetter till finalen i Australian Football League.

– Nämner du Magpies en gång till så får du sova med hundarna i natt!

Robert Struzaker, min husbonde i Melbourne, gav mig ett ultimatum. Om jag tänkte hålla på Collingwood så var det bara att lämna mitt sköna gästrum för att istället rulla ut liggunderlaget i trädgården och sova med deras fågelhundar. Inget ont om jyckarna, men eftersom Jane och Robert Sturzaker har en magiskt skön heltäckningsmatta i gästrummet så var saken klar. Jag tänkte heja på Brisbane Lions i finalen.

Jane Sturzaker från Melbourne, klubbkamrat i Marathon Globetrotters, erbjöd husrum och guidning i hennes hemstad när jag hade trampat klart genom provinsen New South Wales och tagit mig till huvudstaden i Victoria. Och eftersom hon, till skillnad från undertecknad, tar seriöst på träningen inför sina maratonlopp fick jag därmed även några kilometer i benen inför kommande höstmaror.

Två dagar i rad tog vi därmed oss an den vackra Albert Park mitt i Melbourne. En plats som en gång varje år förvandlas till formula-1-bana när Australiens Gran Prix ska genomföras.

De fem kilometrarna runt Albert Park Lake är en fullständig orgie i skönhet med historiska vibbar från formula-1-tävlingar, skönt grusunderlag (man kan välja mellan att springa på formula-1-banan eller ta den mjukare vandringsleden runt sjön), rikt fågelliv (kakaduor, svarta svanor och typ sex miljoner andra fågelarter) och ständigt vyn över den fashionabla metropolen Melbourne i bakgrunden. Typ ungefär som att springa i Central Park i New York, fast.. bättre!

Jane Sturzaker har under de senaste trettio åren alltid tränat med en klubb varje lördag morgon i Albert Park. En social aktivitet som innebär ett varv runt sjön (eller så mycket man önskar) och därefter frukost på en närliggande restaurang mitt i Melbourne med planetens kanske allra godaste smörgåsar.

Det var inne på denna restaurang jag höll på att bli stoppad när jag beställde in kaffekopp nummer två. Omgiven av ett tiotal nya träningskamrater samma morgon som den stora finalen i australiensisk fotboll (Aussie rules) skulle genomföras på Melbourne Cricket Ground, så handlade naturligtvis diskussionen uteslutande om en sak. Vilka skulle vinna finalen, Brisbane Lions eller Collingwood Magpies?

Det senare laget är ett av de framgångsrikaste i australiensisk fotboll och är ett lag som man antingen älskar eller hatar. Enligt min husbonde i Melbourne, Robert Sturzaker, tillhörde jag numera alltså den kategori som inte älskar detta lag.

När Jane Sturzaker berättade för löparna runt frukostbordet att jag faktiskt hade fått den stora äran att lyfta bucklan utanför arenan dagen innan så berättade jag att jag dagligen blivit attackerad av skator under min cykelturné genom New South Wales och förklarade var mina sympatier låg: ”I hate Magpies, Go Lions!”

Servitrisen som precis skulle leverera mitt kaffe hade emellertid helt andra sympatier och drog blixtsnabbt tillbaka min kaffekopp precis när jag var klar med mitt tal.

– No coffee for you mister!

Lyckligtvis var det glimten i ögat hon drog tillbaka kaffekoppen, men det var en nyttig läxa att lära sig. Australiensisk fotboll är så mycket mer än fotboll, det är i det närmste en identitet.

Finalen i Australiensisk fotboll är alltid utsåld med 100,024 personer på läktaren och förmodligen lika många på väntelistan. Nyblivna föräldrar sätter till och med sina nykläckta barn på väntelistan för att bli medlemmar i Melbourne Cricket Club redan innan de hunnit bli döpta, allt för att de 40–45 år senare ska ha möjlighet att bli fullvärdiga medlemmar i klubben och därmed vara garanterade matchbiljetter till fotbollsfinalerna.

Hur det gick i matchen?

Collingwood Magpies vann till sist den otroligt spännande finalen med 90–86. Det var alltså det svartvita laget som med minsta möjliga marginal fick kyssa trofén, något som knappast var överraskande med tanke på att svartvit-sminkade Kiss värmde upp publiken innan finalen.

Skatorna fortsätter alltså att gäcka mig…

Etapp 8: Eden, New South Wales – Genoa, Victoria, 65 km

Kakaduor, attackerande mördarskator och uppförsbackar. Massor av uppförsbackar.

New South Wales från cykelsadeln har varit en orgie i höjdkurvor, svordomar och enastående naturupplevelser. Och till slut även några kängurur.

Avslutningen på cykelturen genom New South Wales slutade på bästa möjliga sätt. Tre kängurur vinkade/hoppade adjö till mig på en campingplats i Eden.

– De är fredliga, du kan faktiskt hoppa över staketet och gå fram till dem, berättade vaktmästaren i parken.

Det var alltså inga jätte-karate-kängurur som gillar att kickboxas med skandinaviska turister som jag hade framför kameralinsen. Snarare ganska snälla förvånade långskuttare som undrade vad jag pratade om när jag på ren svenska (med viss norrländsk brytning) lugnt försökte övertyga dem om att ”stå stilla för i h-lvete!”

Efter att några timmar senare ha korsat den sista höjdkurvan i New South Wales och rullat in i delstaten Victoria var cykelresan utmed den australiensiska östkusten därmed över. Nu väntar storstadspuls i Melbourne, staden som arrangerade olympiska spel 1956.

På den olympiska huvudarenan, Melbourne Cricket Ground, händer det fortfarande grejer, stora grejer. I morgon lördag avgörs nämligen finalen i AFL (Australian Football League), en galet stor tillställning liknande amerikanska Super Bowl.

Arrangemanget är fullsatt med drygt 100.000 åskådare på läktaren och en majoritet av landets befolkning framför tv-apparaten. På planen får de se Brisbane Lions lira mot Collingwood Magpies.

Återstår att se om lejonen och skatorna, spelarna i Brisbane och Collingwood, är lika fredliga som jämfotahopparna i Eden?

Etapp 6: Ulladulla – Moruya, 77 km

Etapp 7: Moruya – Bermagui, 61 km

Etapp 8: Bermagui – Eden, 94 km

Extremt många höjdkurvor, men ingen känguru. Så har den bistra verkligheten varit när jag varje kväll sammanfattat min dag i cykelsadeln.

Enligt experterna så har det magra resultatet framförallt handlat om dåligt synkade arbetstider. Kängurudjuren gillar nämligen mest att hänga under eucalyptusträden och kika på Netflix (?) under dagarna för att därefter bli lite mer aktiva framåt kvällarna.

Enligt Simone, min nederländska värd i Bermagui, fanns det däremot hopp när jag inkvarterade mig i hennes gästrum på måndagskvällen.

– Lyssna efter stamp i natt, de brukar hoppa hit och lägga sig i min trädgård.

Spänt låg jag och lyssnade efter dessa ljud, men… somnade fem minuter senare. Det var bara att acceptera att vi ”jobbade” på olika tider.

Genombrottet kom påföljande dag. Någonting som rasslade inne i buskarna visade sig nämligen vara en vallaby.  En stund senare dök även två kängurur upp i olika delar av spenaten. Allt kändes genast bättre och jag var genast beredd att förlåta alla Aussies för de uppförsbackar de planterat rakt framför mina cykelhjul.

Ett djur jag däremot gärna undviker är skatorna. Eftersom ”swooing season” pågår för fullt blir jag dagligen attackerad bakifrån av skator. De har tydligen ett revir på ungefär hundra meter och därmed hinner man oftast bli attackerad tre gånger av samma skata innan man cyklat i säkerhet.

På lördag kommer det för övrigt att vara extremt många skator på Melbournes gamla olympiastadion från 1956, Melbourne Cricket Ground. Det är nämligen dags för den stora finalen i AFL (Australien Football Leauge), en match som spelas mellan Brisbane Lions och Collingwood Magpies.

Med tanke på hur ettriga skatorna har varit den senaste veckan bör det alltså vara klar fördel Magpies…

Etapp 3: Wollongong – Shellharbour, 33 km

Etapp 4: Shellharbour – Bomaderry, 58 km

Etapp 5: Bomaderry – Ulladulla, 76 km

Det var på hemvägen från det lilla microbryggeriet som Shannon Gernyi, min australiensiske värd i staden Bomaderry, förklarade att det faktiskt finns tre graders berusning i Australien.

I Sverige är det väl två; salongsberusad och drängfull..? Det finns alltså alltid en extra nivå i alla möjliga sammanhang down under.

Vi hade testat varsitt glas av en av de brygder som erbjöds i bryggeriet och Shannon förklarade att de australiensiska microbryggerierna attraherar en annan publik än de som går på vanliga barer.

– Priserna är ofta dyrare och hit går man för att njuta och småprata och inte för att bli shitfaced.

När Shannon såg min förundrade min så förklarade han lite mer ingående över hur de tre berusningsgraderna ser ut i Australien.

– Den lindrigaste graden är pissed, sedan kommer nästa fas då man blir shitfaced. Längst ner på skalan är om man blir fuckeyed, förklarade Shannon.

Man får lära sig något nytt varje dag när man bor hemma hos lokalbefolkningen. I snart tio år har jag varit medlem i organisationen ”Warmshowers”, något som kan jämföras med couchsurfing för långfärdscyklister.

Tanken från början är alltså att medlemmarna i det ständigt växande nätverket ska kunna hitta en värd någonstans på världskartan som kan erbjuda en varm dusch på kvällen. Men naturligtvis har det blivit mer än så och nu blir man nästan utesluten erbjuden middag, husrum, tvättmöjligheter, Internet, frukost och kanske även en kall öl på kvällen.

Eftersom det oftast är erfarna värdfamiljer som själva är ute och cyklar och tar del av gästfriheten från andra medlemmar så vet de exakt vad en trött cyklist önskar när de tar hand om sina gäster. Det blir dessutom alltid roliga diskussioner på kvällarna och allmänt nätverkande.

Att själv ta emot gäster på hemmaplan blir alltså en form av substitut till att resa. Man får färdas genom gästernas ögon och drömma sig bort från vardagen.

Under resan i Australien har jag redan hunnit avverka tre australiensiska värdfamiljer. Förutom Jamie och Nicola McMahon i Yarrawarrah och nyss nämnda Shannon & Sara i Bomaderry så har jag även fått förstklassig support av Ken Bernhard i Shellharbour.

Eftersom regnet helt apropå började vräka ner under den tredje dagsetappen tvingades jag redan efter en dryg timme i cykelsadeln söka husrum för natten. Ett snabbt meddelande till Ken på Warmshowers app gav genast resultat. Jag var välkommen.

Ken är numera pensionär sedan företaget såldes för några år sedan. Ledig tid han fyller med cykling, segling, simning och barnbarn. Och att ta hand om förbipasserande långfärdscyklister förstås.

Som den perfekte värden han är så erbjöd han sig även att guida mig de knappa två milen till grannstaden Kiama påföljande morgon. Av den anledningen kunde jag avnjuta en superfin sightseeing utmed cykelbanor som jag aldrig själv hade hittat igen om jag navigerat för egen maskin.

Som långfärdscyklist är alltså hemlängtan sedan många år ett minne blott, man hittar nya familjer varje dag…

Etapp 2: Yarrawarrah – Wollongong, New South Wales, 56 km 

Det var i samband med middagen som min värdfamilj i Yarrawarrah gav mig dåliga odds för de kommande dagarna i cykelsadeln genom Australien.

– Du kommer att bli attackerad av Australiens farligaste djur, berättade Nicola McMahon.

Maken Jamie McMahon hade dessförinnan gått igenom de farligaste reptilerna i landet och berättat att fyra av de sex farligaste ormarna i världen hör hemma i Australien. Men det var varken brunormen, tigerormen eller taipanerna som de varnade mig för, det var något helt annat som kändes ganska oskyldigt med svenska ögon.

– Det är swooping season, du kommer att bli attackerad av skator!

Under sex veckor i augusti – oktober ska alltså nyblivna skatföräldrar skydda sina nyfödda kottar och då ses bland andra cyklister som ett stort hot. Skatorna blir som galna om cyklister inkräktar på deras revir och attackerar blixtsnabbt bakifrån. De skickar alltså inte ens ett litet mess med en förvarning innan attacken.

När jag lämnade familjen McMahon tidigt nästa morgon trodde jag nog ändå att det här var ett skämt. Jag var fortfarande främst uppmärksam på ringlande reptiler när jag rullade iväg i sydlig riktning.

Men naturligtvis visste makarna McMahon vad de talade om. Senare samma eftermiddag blev jag nämligen attackerad av en skata tre gånger. Den försökte ta en tugga av både hjälm och glasögon innan jag lyckats pedala ut ur skatreviret.

Det här var för övrigt enda gången på hela dagen som jag lyckades få fart på cykeln eftersom det går trögt i den tryckande värmen. Jag behöver nog fler närkontakter med Australiens argaste djur för att få upp genomsnittstempot.

Etapp 1: Sydney Olympic Park – Yarrawarrah, New South Wales, 41 km 

Sommarolympiaden i OS 2000, de perfekta spelen.

Vem minns väl inte den överraskande invigningen där superstjärnan Cathy Freeman smög iväg från den australiensiska truppen på innerplanen för att en kort stund senare tända den olympiska elden? Magiskt.

Innan Cathy Freeman fick facklan så levererades den av några tjejer med skapliga olympiska meriter. Betty Cuthbert och Dawn Frazer, bara för att nämna några. Den senare tog bland annat tre raka OS-guld i frisim 100 meter: Melbourne 1956, Rom 1960 och Tokyo 1964.

Samma dag som mitt flyg landade i Sydney så befann sig nyss nämnda Cathy Freeman på OS-stadion av en speciell anledning. På dagen 23 år sedan invigningsceremonin hedrades hon nämligen med en läktarsektion; Cathy Freeman Stand.

Den forna friidrottsstjärnan lever numera ett ganska tillbakadraget liv utanför rampljuset, men av förklarliga skäl är hon naturligtivs inte glömd. Hennes finalvinst på 400 meter i Sydney är åtminstone för mig det största olympiska ögonblicket och många australiensare jag pratat med är inne på samma linje.

Lika het som Cathy Freeman var under dessa fantastisk spel, var även vädret i Sydney när jag lämnade olympiastadion. Högtrycket har fortsatt att punktmarkera den här delen av Australien. Den speed Cathy Freeman hade på löparbanan infann sig därmed inte under dagens inledande cykeltur.