Attacken från Australiens farligaste djur

Etapp 1: Sydney Olympic Park – Yarrawarrah, New South Wales, 41 km 

Sommarolympiaden i OS 2000, de perfekta spelen.

Vem minns väl inte den överraskande invigningen där superstjärnan Cathy Freeman smög iväg från den australiensiska truppen på innerplanen för att en kort stund senare tända den olympiska elden? Magiskt.

Innan Cathy Freeman fick facklan så levererades den av några tjejer med skapliga olympiska meriter. Betty Cuthbert och Dawn Frazer, bara för att nämna några. Den senare tog bland annat tre raka OS-guld i frisim 100 meter: Melbourne 1956, Rom 1960 och Tokyo 1964.

Samma dag som mitt flyg landade i Sydney så befann sig nyss nämnda Cathy Freeman på OS-stadion av en speciell anledning. På dagen 23 år sedan invigningsceremonin hedrades hon nämligen med en läktarsektion; Cathy Freeman Stand.

Den forna friidrottsstjärnan lever numera ett ganska tillbakadraget liv utanför rampljuset, men av förklarliga skäl är hon naturligtivs inte glömd. Hennes finalvinst på 400 meter i Sydney är åtminstone för mig det största olympiska ögonblicket och många australiensare jag pratat med är inne på samma linje.

Lika het som Cathy Freeman var under dessa fantastisk spel, var även vädret i Sydney när jag lämnade olympiastadion. Högtrycket har fortsatt att punktmarkera den här delen av Australien. Den speed Cathy Freeman hade på löparbanan infann sig därmed inte under dagens inledande cykeltur.

---

Sydney Marathon, 42,2 km

Med ett kvicksilver som med marginal hade passerat 30 grader på termometern så handlade det mer om överlevnad än njutning när Sydney Marathon avgjordes.

Istället för att fokusera på alla vackra miljöer runt banan var ögonen istället upptagna med att spana efter någonting helt annat. Nästa vätskestation.

Det är vår i Australien och det ska normalt sett inte vara så förbenat varmt i mitten av september. De långa tights och löparvantar jag hade packat ner i bagaget kom därmed av förklarliga skäl inte alls till användning. Lyckligtvis var en stor del av banan förlagd mitt i centrum eller i parkområden med många träd (skugga), det gick därmed att parera en del av de värsta soltrålarna.

Sydney Marathon kommer med all säkerhet att bli en ny World Marathon Major inom mycket snar framtid. För att bli antagen som ny medlem i det fina sällskapet tillsammans med New York, Chicago, Boston, London, Berlin och Tokyo, så krävs att en lång checklista prickas av för att bli godkänd. Loppet ska bland annat ha en publik på minst 100 000 åskådare och dessutom ska det vara ett startfält på 15 000 deltagare.

Deltagarantalet ökade rejält inför detta år och av förklarliga skäl finns det en viss växtverk i maratonloppet. När arrangören har finslipat detaljerna så blir det ändå en häftig upplevelse för alla maratonlöpare att lägga till Sydney på att-göra-listan. Staden i sig är som en bal på slottet. I alla fall när temperaturen visar normala nivåer.

Nästa år arrangerar Springtime Travel en resa till Sydney Marathon. Missa inte chansen att springa i en av världens coolaste städer! Förlåt, jag menade i ett av världens hetaste resmål…

En längre rapport om Sydney Marathon, inklusive intervju med tävlingsledaren Wayne Larden, kommer i ett senare nummer av Runner’s World Sweden.

---

Enligt min nästan helt urladdade klocka stod det femtonde september i almanackan när jag landade i den australiska metropolen Sydney.

Det var därmed exakt på dagen 23 år sedan nationalikonen Cathy Freeman tände den olympiska elden i de tjugofjärde moderna olympiska spelen år 2000.

Någon eld lyste det därmed inte i mina ögon efter den maratonlånga resan från Hälsingland till Australien. Tvärtom. Jag hade det värsta kvar, att sömndrucken ta mig till vandrarhemmet tillsammans med alla de prylar som låg nedmonterade i en brun kartong i vagnen framför mig. Cykeln.

Resan hade det på det hela ändå gott utmärkt förutom debaclet med övervikten på cykelkartongen. Min egen dåligt kalibrerade våg visade 26 kilo, det vill säga en vikt som med marginal underskred tillåtna 30 kilo. Enligt Thai Airways incheckningsvåg visade den däremot siffran 33.

Den här gången var det alltså för stor differens för att göra den klassiska fulingen att oskyldigt stoppa en fot under kartongen i samband med invägningen.

Genom att fördela om alla tunga prylar till handbagaget (och gömma några saker i jackan) hamnade till slut både kartongen och handbagaget med minst möjliga marginal på rätt sida av viktgränsen. Därefter var det bara att luta sig tillbaka och låta piloten göra resten av jobbet. Och förbereda sig mentalt inför Sydney Marathon, en tävling som med stor sannolikhet snart blir nummer sju i World Marathon Majors.

Immigrationen i Australien hade dessutom inga synpunkter på min cykelkartong efter att jag sanningsenligt förklarat att den kommer direkt från service med nya rena däck. Ni slipper därmed se mig i ett framtida avsnitt av ”Gränsbevakarna Australien”…

---