2013 – Sum of the parts

Det var en ledbruten man som kröp över mållinjen i New York. Som jag skrev innan så var det en kravlös tillställning att springa men ville ändå ge det en ärlig chans.
Finns inte så många med min profil som gjort något liknande tidigare så svårt veta hur kroppen skulle orka med. Svaret kom efter ca 16-17 kilometer. Märkte hur kranen ströps åt och farten slutade komma ”gratis”. Till en början låtsades jag som om ingenting och försökte motverka mina stumnande ben med en gel och kasta in några extra pulsslag i brasan. Den strategin funkade hyfsat i ytterliggare en mil förutom i uppförsbackarna när jag blev omsprungen av den ena klungan efter den andra. På platten hängde jag bra med men så fort det var uppför eller utför så blev jag hjälplöst avhängd. Hade redan vid halva distansen som jag gjorde på 1:27:44 insett att 2:53-2:55 var helkört och att jag fick nöja mig om jag ens fixade 3h.

Fokuserade för att behålla lugnet och inte bli för negativ. I denna situation har jag varit förut men det var länge sedan nu. Koncentrade mig på att bibehålla viss teknik och hålla frekvensen hög. Tyvärr kom de ifrånkomliga kramperna vid 30 kilometer och då vet man att det enda som återstår nu är smärta och frustration. Att ligga i fartintervallet 4:20-4:30 blev utmanande vilket kändes förödmjukande då det normalt är min återhämtningspace när jag kör intervaller med aktiv vila. Inte mycket att göra annat än göra det bästa av situationen tänkte jag men har glömt hur tråkigt det är att avsluta ett lopp i misär.

Bli passerad av hundratals löpare är inte stimulerande och gör hela situationen fruktansvärt demoraliserande. Mot slutet började jag t o m störa mig på allt oväsen längs banan och ville mest bli lämnad ifred. Kan inte riktigt göra något åt det men känner mig nästan lite skamsen under sista halvan. Försökte verkligen höja farten under de sista 4 kilometrarna men alla insatser resulterade bara i mer kramper och ytterliggare stumnad. Brydde mig inte ens om vad klockan stod på när jag gick i mål och tårarna var nära. Normalt brukar jag gråta i mål av kombinerad lättnad & glädje men denna gång så var det nära pga smärta & besvikelse.

Nu såhär i efterhand var det ofrånkomligt. Finns inga ursäkter annat än jag inte är bättre löptränad just nu. Det har sina förklarliga skäl, det inser jag men kan inte låta bli att bli besviken.
Fullkomligt avskyr att göra dåliga resultat och mitt självförtroende får försvara sig för det batteri av negativa slutsatser jag genomgår efteråt. Men precis som jag visste innan så skulle jag oavsett resultat bli en nyttig erfaranhet rikare.
Tyvärr verkar det så som om åldern börjar göra sig påmind, löpningen kommer inte lika gratis och jag har mycket svårare för att springa fort sliten eller med begränsad träningsmängd innan.
Den ovärderliga listan över ens begränsningar & styrkor växer sig längre och mer detaljerad. 2013 har verkligen varit ett lärorikt år. 2014 hoppas jag blir mindre volatilt och ännu snabbare…

Hade tänkt skriva några rader om loppet som sådant men struntar i det. Mitt minne från loppet är negativt och vill inte vara den som bara gnäller. Misstänker dessutom att detta var ett ganska mediokert år för arrangörerna med allt som har hänt.

Väldigt påtagligt hur säkerheten har skapat stora problem för dem och vädret i söndags var allt annat än perfekt både för löpare samt åskadare.
För er som siktar på en storstadsmara, göra en bra tid i kombination med upplevelse så tycker jag att Paris och framför allt London är två bra alternativ. Då slipper ni dessutom allt besvär med logistiken, lång restid & jetlag.

Ska testa en ny grej. Kommer inte träna som vanligt i November utan ha en välbehövlig paus. Egentligen inget fel på motivationen men inser att jag inte är odödlig längre och ska jag fortsätta utvecklas samt hålla mig skadefri måste jag låta kroppen få en chans att återhämta sig. Kommer sannolikt simma 2 gånger i veckan och köra lite MTB när tillfälle bjuds men all form av kvalitativ löpning ligger nere. Istället ska jag försöka ta mig till gymmet och styrketräna. Det är verkligen något jag kan bli bättre på. Inte besökt gymmet en enda gång under 2013, det är för dåligt. Kan verkligen förbättra hur jag behandlar min arma kropp. Den var INTE imponerad över att behöva släpa sig runt New Yorks gator i söndags och den ger tillbaka med full kraft i skrivande stund. Har svårt att gå fortfarande, ett par naglar är bortom all räddning och känner mig som en Zombie. Träning är bra för hälsan sägs det men för extrema doser kan fan inte vara nyttigt heller?! Vore intressant att veta var ens personliga brytpunkt ligger…

Detta var knappast munter läsning men såhär dyster blir jag av ett skitlopp.

Nelker