Born to run-hypotesen handlar om att den moderna människan utvecklats på den afrikanska savannen – genom att utnyttja en ledig nisch i naturen som dagaktiv uthållighetslöpare.
För 40 år sedan lanserade David Carrier en hypotes: den moderna människan utvecklades på den afrikanska savannen genom att utnyttja en ledig nisch i naturen som dagaktiv uthållighetslöpare. Daniel Lieberman och Dennis Bramble stärkte denna hypotes 20 år senare, när de publicerade sin gedigna studie i Nature. Den kom att kallas Born to run-hypotesen. Fem år senare skrev Christopher McDougall boken Born to run som dramatiserade och populariserade de vetenskapliga upptäckterna – och lockade många nya löpare.
Bevisen för denna hypotes är många. Några av de viktigaste är att vi har uthålliga, långsamma muskelfibrer, att vi kan kyla av vår pälsfria kropp genom att svettas och att vi kan andas flexibelt. Vi kan också hålla huvudet stilla och blicken fokuserad när vi springer efter byten i timmar på den heta savannen.
En rad anatomiska och fysiologiska förändringar de senaste två miljoner åren – som välvda fotvalv, en kraftig gluteus maximus och långa ben – tyder även på att våra kroppar har formats av evolutionen för att vara bra på att just springa långt.
Born to run-hypotesen har ett starkt stöd i dag, men sedan den publicerades har kritiker fokuserat på två svaga punkter. Den ena handlar om varför det finns så få historiska källor när det gäller uthållighetslöpning – förutom på några platser i Afrika och Nordamerika saknas sådana berättelser. Den andra invändningen är fysiologisk. Varför springa och slösa kalorier när det är effektivare att gå?
Ny studie bekräftar hypotesen
I enny studie, som publicerats i Nature Human Behaviour,bemöter Eugène Morin från Trent University och Bruce Winterhalder från UC Davis dessa invändningar. De går igenom en stor mängd etnografiska data som visar att uthållighetsjakt faktiskt var ett världsomspännande fenomen. De hittade nästan 400 etnografiska källor som beskriver uthållighetsjakt, från 1500-talet till 1900-talet på 292 olika platser som täcker alla bebodda kontinenter i en rad olika miljöer och samhällen.
”Förr i tiden brukade vi jaga med båge och spjut”, berättar en Gwich’in-äldste i nordvästra Nordamerika i källa 39 från 1850-talet. ”Våra unga män var starka på den tiden. Vi jagade älgen genom att trötta ut honom, och vi kunde springa på snöskor hela dagen, som vargar. Nu har våra unga män blivit lata och svaga. De föredrar att jaga älgen på hösten, då han är lätt att döda. De åker på sina hundspann och är rädda för att springa hela dagen.”
Morin och Winterhalder beräknar också det antal kalorier per timme som jakt via gång respektive löpning ger och kostar. Det visade sig att ju snabbare man rör sig, desto större blir kalorivinsten. Tidsbesparingen uppväger den extra energikostnaden för löpningen. Det är mer effektivt att springa även om du måste springa dubbelt så lång sträcka som en gående jägare.
Så blir du en uthållig löpare
Som ny löpare bör du börja med att gå promenader och gradvis öka tempot på delar av sträckan. När du går fortare än 7 km/h känns det – såvida du inte ägnar dig åt gångsport – mer naturligt att springa delar av din promenad. Det inte bara känns bra, det är även det mest energieffektiva sättet att ta sig fram på två ben. Cellens kraftverk mitokondrierna jobbar effektivt i läge C1max.
Efter ett tag kan du springa långsamt med korta avbrott för promenader och kanske avsluta med några korta rusher. Och just det är kanske vårt inbyggda tempo – att växla mellan att gå och springa och sedan avsluta jakten med några korta spurter. Som belöning får du njuta av en ”runners high” innan du går hem.
Visst är du långsam jämfört med andra djur. Men du är uthållig – om du tränar upp din uthållighet. Vill du dessutom kunna springa ikapp en hjort måste du också träna upp din kunskap om naturen, hjortar och hur man spårar ett byte.
Pulsmätare med bröstband är generellt mer exakta än pulsmätare med avläsning mot handleden. Men om pulsen förändras snabbt kan det vara svårt även för pulsmätare med bröstband att hänga med i svängarna. Det visar en ny studie från Kungliga Tekniska Högskolan, KTH.
Alla mätare visade korrekta värden vid längre perioder med en stabil puls – vilket förstås är mest relevant för oss långdistanslöpare. Däremot var det ganska stora differenser under korta och intensiva intervaller. Då hade alla mätare svårt att hänga med i pulsförändringarna.
Mätarna underskattade generellt de högsta pulsvärdena under intervallerna och överskattade pulsen under vilan. Fördröjningen var så mycket som upp till 40 sekunder.
Forskarna bakom studien menar att detta beror på att tillverkarna jämnar ut pulsdatan för att minska brus. Pulsmätarna från Movesense och Garmin svarade snabbare på pulsvariationerna, medan Polar och Wahoo hade mer fördröjning.
Det kanske inte finns en löparsko som funkar för allt – men det finns absolut skor som täcker in många olika typer av löpning. Skor med avancerad dämpning, innovativ teknologi och utmärkt komfort – till ett pris som fortfarande känns rimligt. Här är två allsidiga och prisvärda favoriter från adidas: Boston 13 och Adizero EVO SL.
[ANNONS FRÅN ADIDAS]
adidas Adizero Boston 13 – populär modell som har blivit ännu bättre
Den senaste versionen av träningsskon Boston har fått flera uppdateringar. Dels i form av en mjukare mellansula, dels har den fått en mer bekväm ovandel och en ny yttersula. Detta gör att Boston 13 nu är en ännu mer allsidig modell – ett perfekt val för både långpass, intervaller och till och med tävling.
Den unika kombinationen av mer Lightstrike Pro-skum och styva EnergyRods i mellansulan ger både bättre dämpning, extra studs i steget och stabilitet.
Ovandelens ventilerande mesh, vadderade plös och hälkappa innebär att du får såväl bra passform som gott stöd – även på längre lopp. Återvunnet material gör att du springer både snabbt och hållbart. Tack vare Continentals gummi i den nya och lättare Lighttraxion-yttersulan har du dessutom optimalt grepp. Detta oavsett om du springer på asfalt, grus eller vått underlag.
Den nya modellen adidas Adizero EVO SL kan ses som en mer allsidig version av rekordskon adidas Adizero Adios PRO EVO 1, som är adidas mest avancerade tävlingssko hittills. EVO SL:s avancerade teknologi och tävlingsinspirerade design ger en lätt och väldämpad löparsko – i en mycket prisvärd förpackning.
Det superlätta skummaterialet Lightstrike Pro används i hela mellansulan på EVO SL. Det ger både god komfort och rejält med dämpning, i kombination med optimal energiåtergivning. Anpassade zoner i ovandelens meshmaterial och den förstärkta hälkappan innebär att den neutrala EVO SL ger säkert stöd och god stabilitet. Dessutom ger den hållbara yttersulan från Continental ett överlägset grepp. Detta gör att varje frånskjut blir så säkert och effektivt som möjligt.
Så tog mästerskapet i Tokyo slut. Cole Hocker kickade hem guldet på 5000 meter och Lilian Odira vann 800 meter.
Till skillnad från de flest av herrarnas lopp under detta mästerskap gick det relativt fort på 5000 meter. Däremot gick det inte tillräckligt fort för att klungan skulle splittras, istället var farten lagom för en tid runt 13 minuter.
En fart som visade sig bli perfekt för Cole Hocker. Amerikanen, som missade finalen på 1500 meter på grund av en diskning, kom starkt på slutvarvet och rundade halva fältet.
När han korsade mållinjen som segrare stannade klockan på 12.58,30.
Silvret knep belgaren Isaac Kimeli och bronset fransosen Jimmy Gressier.
Inget guld för Keely Hodgkinson
Det hade gått snabbt redan i försöken på damernas 800 meter och tiderna för final hade varit nere på 1.58.
Snabbast av alla inför var Keely Hodgkinson. Den regerande olympiska mästaren som kommit tillbaka med besked efter den skada hon ådrog sig under säsongen.
Men Hodkingson fick det svårt. Den regerande mästaren Marry Mooraa satte upp ett knallhårt tempo från start och fick med sig hela fältet.
Kenyanskan tröttnade dock efter ett drygt varv och Hodkingson tog över. In på upploppet hade hon ledningen men bakom kom både kenyanskan Lilian Odira och hennes landsmaninna Georgia Hunter-Bell.
Några meter från mål kom de förbi. Odira vann guldet på det nya mästerskaprekordet 1.54,62. Hunter- Bell tog silvret och Hodkingson bronset.
Alla resultat från VM hittar ni här coh vill ni veta mer om alla andra resultat från mästerskapet gör ni det på våra sociala medier. Där har vi haft dagliga uppdateringar.
Det är sex veckor till tävling. Du har tränat bra under försäsongen. Vad gör du nu? Att träna som vanligt är inte optimalt, eftersom du redan är anpassad till din vanliga träning och ytterligare sex veckor av samma inte kommer att göra dig bättre.
Vila är bra att göra någon vecka innan loppet, om man med vila menar att dra ner på träningsvolymen. Det är däremot knappast bra att dra ner på träningen i sex veckor. Snarare tyder mycket på att intervaller är det mest effektiva om man vill bli bättre på sex veckor. Men vilken typ av intervaller är effektivast?
För 15 år sedan kom några studier som pekade på att norska intervaller enligt upplägget 4 x 4 minuter på 90–95 procent av maxpulsen och med 3 minuter aktiv vila är den bästa träningsmetoden för att snabbt förbättra syreupptagningsförmågan. Jag skrev själv ett antal blogginlägg om dessa studier, med tyngdpunkt på huvudstudien från 2007 av Trondheim-forskarna Jan Hoff och Jan Helgerud.
Ny studie – samma resultat
Nu bekräftar en ny studie att norska intervaller fortfarande verkar vara lite bättre än andra typer av intervaller. I studien körde de dock inte 4 x 4 minuter utan en variant med 5–6 x 4 minuter med 3 minuter vila mellan.
Forskarna kom fram till att längre och långsammare intervaller än så inte ger tillräckligt med stimulans. De såg också att effekten av kortare, snabbare intervaller inte stannar kvar i kroppen tillräckligt länge. Intensiva intervaller runt 4 minuter verkar alltså fortfarande vara bäst.
I studien ingick 84 kvinnor och män som fördelades slumpmässigt i sex olika grupper. Varje grupp körde intervaller på olika intensitet, från måttlig till hård. De körde tre pass i veckan i sex veckor. En kontrollgrupp tränade ingenting.
För gruppen som tränade måttligt såg man nästan ingen förändring av VO2max. Att springa ett antal hårda 30-sekunders sprintar var också suboptimalt för att förbättra VO2max och laktattröskel. Gruppen som körde 5–6 x 4 minuter i en fart som motsvarade 10 procent snabbare än deras tävlingstempo på tio kilometer med 3 minuter vila, förbättrade däremot VO2Max med hela 6,2 procent (± 2,8 procent).
Det är en rejäl ökning. Resultatet matchar också förbättringen på 7,2 procent av VO2max efter åtta veckors intervallträning som Hoff och Helgerud kom fram till i sin studie från 2007.
Nästan alla förbättrade sig
Nästan alla försökspersoner i gruppen som körde denna variant av norska intervaller förbättrade VO2max. Forskarna tycker därför att träningsformen även bör användas i program för hjärtrehabilitering, eftersom den träning på lägre intensitet som används i den typen av sjukvårdsprogram inte förbättrar konditionen lika bra.
Jag har kört många olika typer av intervaller genom åren, och brukar växla mellan dem lite på känn. Jag kör ganska ofta backintervaller eftersom jag bor mitt i Höga kusten. Det är dessutom bra styrketräning. Ibland rusar jag snabbt utför också. Då blir det en rejäl utmaning för hjärnan och kroppens proprioception – alltså förmågan att med varje kroppsdel avgöra position och avstånd.
När min motivation är låg passar 10-20-30-intervaller bra. Upplägget att springa 10-20-30 sekunder känns lättare på grund av man alltid har nära till lugna 30 sekunder och vilan på 2 minuter. De 10 hårda sekunderna river man av ganska snabbt.
Fartlek är de roligaste intervallerna. Jag springer på känsla och ökar farten när jag känner för det. Ibland springer jag ut på ett lugnt pass som blir en fartlek för att det känns bra just då.
Det händer också att jag kör riktigt långa intervaller. Det finns studier som visar att långa intervaller på hela 8 minuter förbättrar prestationen ännu mer än norska intervaller, men jag har inte följt upp de studierna. Förmodligen är de också bra.
Norska intervaller kör jag om jag av någon anledning vill träna strukturerat och snabbt bli bättre. Då brukar jag köra dem i en månad eller två – för jag vet att de fungerar.
Vi väntade, väntade och väntade. Till slut avgjordes duellen och Beatrice Chebet vann, all hail the queen.
Med varsitt VM- guld och varsitt världsrekord sprang de in på olympiastadion i Tokyo. Beatrice Chebet med 10 000 meter i benen, Faith Kipyegon med 1500 meter. Mitt emellan skulle de mötas idag, för första gången i år på 5000 meter.
Ni som kan er historia vet om att vi hade ett liknande upplägg inför förra året. Då vann Chebet. För att löparkronan inte skulle cementeras in på hennes huvud behövde därför Kipyegon slå tillbaka.
Starten var också sådär nervigt underbar. Ingen var särskilt intresserad av ordet “fart” och det visade sig vara en ordblindhet som höll i sig länge. Varv efter varv höll klungan ihop, likt en skolklass på väg till Gröna Lund joggade de runt medan vi andra tittade på.
Med en kilometer varv kvar väntade vi, med 800 meter kvar undrade vi och när 500 meter återstod log vi. Faith Kipyegon gick upp i tät och ryckte av plåstret för alla löparna bakom utom fyra.
Upploppet
Enligt kalkyl fick hon med sig sin huvudkombantant, Beatrice Chebet. Men också italienaren som börjar krypa närmare, Nadia Battocletti, och hon som man aldrig riktigt vet var man har, etiopiskan Gudaf Tsegay.
När 100 meter återstod tyckte dock de två sistnämnda att det var för jobbigt och tackade för sig. Battocletti höll näsan över vattenytan medan Tsegay drunkande i mjölksyra och föll tillbaka. Vi andra, vi fick den duellen vi längtat på.
Kipyegon mot Chebet, sida vid sida med guldet på andra sidan mållinjen. Löpning när det är som allra bäst.
Ett halvt upplopp från mål kom avgörandet. Chebet tryckte på, Kipyegon gjorde inte det.
Beatrice Chebet sprang mot tronen och satte sig där tryggt, igen. Kipyegon blev tvåa och Battocletti knep bronset.
Vad betyder det här?
För andra året i rad vinner Chebet duellen. Hon har världsrekord på sträckan, OS- guld och nu kom den sista pusselbiten, VM- guldet. Lägg till samma hattrick på den dubbla distansen och vi förstår att det här är kvinnan att slå.
Faith Kipyegon, som varit tryggheten själv på 1500 meter, kan trösta sig med en säsong med världsrekord och VM- guld. Men hennes tron, som hon satt så tryggt på, för två år sedan. Den tillhör någon annan nu. Kipyegon regerar visserligen över 1500 meter, men löparvärlden den styrs av Beatrice Chebet.
Att springa maratonloppen som ingår i World Marathon Majors är en dröm för många långdistanslöpare. Men det är både kostsamt och kräver långa resor. Ett mer närbeläget, prisvärt – och hälften så långt – alternativ är Superhalfs.
Superhalfs-serien startade 2022 som ett kortare, eurocentrerat alternativ till World Marathon Majors. Springer du alla sex halvmarorna i serien – Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn, Cardiff och Valencia – inom fem år belönas du med en särskild medalj som bevis. Här är allt du behöver veta om Superhalfs!
Här är de sex lopp som ingår i Superhalfs 2026 Lissabon, Portugal: Söndag 8 mars Prag, Tjeckien: Lördag 28 mars Berlin, Tyskland: Söndag 29 mars Köpenhamn, Danmark: Söndag 20 september Cardiff, Wales: Söndag 4 oktober (preliminärt) Valencia, Spanien: Söndag 25 oktober Läs mer: superhalfs.com
Lissabon halvmaraton, Portugal 8 mars 2026
Lissabon halvmaraton arrangeras för 35:e gången 2026. Det är en populär tävling bland eliten, inte minst på grund av att den platta banan är så snabb – här har världsrekord satts tidigare. Senast var 2021 då Jacob Kiplimo, Uganda, sprang i mål på 57.31.
Löparna kan bland annat njuta av vyerna när de kort efter starten korsar Tejo-floden på den spektakulära 25 april-hängbron, en av de längsta i Europa. Banan följer sedan Tejofloden innan målgången vid monumentet Mosteiro dos Jerónimos.
Chansen är också god att väderförhållandena för löpning är optimala i början på mars – Lissabon snittar ungefär 300 soldagar om året. Inte undra på att cirka 27 000 löpare vallfärdar hit för att springa halvmaran, eller milloppet som går samma dag.
Prag halvmaraton, Tjeckien 28 mars 2026
Idén till Superhalf-serien föddes faktiskt här i Prag. Initiativet togs av RunCzech som också arrangerar Prag maraton och halvmaraton (läs en intervju med tävlingsledaren Sašo Belovski längre ned). Även på hemmaplan är man mycket framgångsrika. Inte mindre än 60 procent av löparna har man lyckats locka till sig från andra länder än Tjeckien – efter ett kvartssekel är det här ett av Europas mest populära halvmaratonlopp.
En nyckel till framgångarna kanske beror på den svindlande vackra, platta och relativt snabba banan. Här springer man förbi flera slott, längs floden Moldau, över Karlsbron och genom många av Prags historiska platser. Starten går vid Bubenské Nábřeží, Holešovice med målgång på Jan Palach-torget i Prags gamla stad.
Berlin halvmaraton, Tyskland 29 mars 2026
Störst av de sex halvmarorna är föga förvånande Berlin. Här arrangeras ju även ett av de största maratonloppen i världen, räknat i antal fullföljande löpare (NYC Marathon är störst). Och liksom under maratonloppet springer löparna i halvmaran förbi några av de mest kända landmärkena i Tysklands huvudstad, från starten vid riksdagshuset, via Checkpoint Charlie i gamla Berlinmuren, förbi segerkolonnen i stadsparken Tier-garten till målet vid Brandenburger Tor.
Det är med andra ord ingen dålig sightseeingtur som löparna bjuds på – om man tar sig tid att titta vill säga. Många springer Berlin halvmaraton för att sätta nytt personbästa på den supersnabba, platta banan.
Som vi alla vet kan det vara svårt att hinna njuta av vyerna om man har sådana ambitioner. Då är det förmodligen bättre att spara på turistandet till efter målgången – samtidigt som du kanske unnar dig en kall öl?
Köpenhamn halvmaraton, Danmark 20 september 2026
Två veckor efter Stockholm halvmaraton och två veckor före Lidingöloppet ligger gemytliga Köpenhamn halvmaraton inklämt. Staden är förstås bekant för många svenskar, och den skönt uppsluppna stämning som många förknippar Köpenhamn med sipprar även in i det här loppet. Banan är kantad av DJ:, band och körer – samt inte minst de dedikerade hejazonerna ”Power Zones” där löparna kan få en extra boost av publiken.
Men loppet bjuder inte bara på tårta och ballonger. Såväl elitmotionärer som världselit reser hit för den snabba, breda och lättlöpta banans skull (att Köpenhamn är platt kommer kanske inte som en överraskning).
Givetvis har arrangörerna sett till att dra banan förbi några av stadens stora sevärdheter: det gamla börshuset, Folketinget i slottet Christiansborg, marmorkyrkan Frederiks kirke och det moderna Kungliga biblioteket som i folkmun har döpts till ”den sorte diamant”, den svarta diamanten. Målgången sker på Frederiksberg Allé, som brukar kantas av tusentals åskådare.
Cardiff halvmaraton, Wales 4 oktober 2026 (preliminärt datum)
Huvudstaden i Wales, Cardiff, är en av de minsta städerna i Superhalf-serien och ligger cirka 25 mil väster om London. Den mysiga kuststaden bjuder på många sevärdheter som även deltagarna i halvmaratonloppet får uppleva under sina 21,1 kilometer löpning: Cardiff Castle, Principality Stadium, Civic Centre och Cardiff Bay för att nämna några.
Men bara för att Cardiff är en liten stad i sammanhanget betyder inte det att publiken uteblir. Tvärtom så är walesarna kända för sin entusiasm, även om deras språk kymriska inte alltid är helt lätt att förstå …
Är du intresserad av att springa snabbt så har du säkert hört talas om Valencia. Stadens maratonlopp och halvmaraton röstas ofta fram till Spaniens bästa löplopp och de breda, rekordsnabba banorna lockar uppemot 35 000 löpare från hela världen. För snabbt brukar det gå – här har inte mindre än tre världsrekord på halvmaratondistansen satts sedan 2017.
Banan går bland annat förbi Torres de Serranos, en av de tolv stadsmursportarna från 1300-talet, genom stadskärnan och längs kusten med fria vyer ut över Medelhavet.
Tragiskt nog drabbades lokalborna hårt av de fruktansvärda översvämningarna under hösten 2024. Man bestämde sig ändå för att genomföra loppet samma år då banan inte gick genom det hårdast drabbade området. Arrangörerna försökte stötta återuppbyggnadsarbetet genom olika insamlingsinitiativ, där även de anmälda löparna hade chans att bidra.
Superhalfs – en tjeck idé!
Genom åren har det levererats många spännande idéer från den tjeckiska tävlingsarrangören RunCzech och dess president Carlo Capalbo. En arrangör som förutom flaggskeppet Prag maraton och halvmaraton även erbjuder många andra intressanta arrangemang, både inom och utom Tjeckien – och nu även Superhalfs. Vi fick en pratstund med tävlingsledaren Sašo Belovski.
Text och foto: Anders Forselius
Det råder ingen brist på idéer hos den tjeckiska tävlingsarrangören RunCzech. Mitt under pandemin anordnade man exempelvis en tävling i det berömda ölbryggeriet i Pilzen. Och en annan på … flygplatsen i Prag.
– Det var en galen idé, konstaterar Carlo Capalbo, den kreativa motorn på RunCzech och den som är ansvarig för att Superhalfs lanserades 2022.
Galen eller ej – uppenbarligen gick idén hem för det var ett betydligt större intresse för flygplatsloppet än vad arrangören hade vågat hoppats på. Naturligtvis tog de även tillvara på de unika möjligheter som finns på en flygplats – till och med incheckningsdiskarna användes.
Utanför Tjeckiens gränser arrangerar RunCzech en populär halvmara i Napoli och nu är blickarna även riktade mot den turkiska huvudstaden Ankara.
Men störst av allt är naturligtvis det koncept som går under namnet Superhalfs. Den populära utmaningen kan liknas vid ett World Marathon Majors i europeisk kostym (och på halva distansen förstås). Inom fem år (sextio månader) ska man sätta sina fotavtryck i halvmarorna i Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn, Cardiff och Valencia. Klarar man utmaningen belönas man med äran och en vacker plåtbit att hänga runt halsen.
Fröet såddes redan 2019
Tävlingsledaren för Superhalfs, Sašo Belovski, arbetar till vardags på RunCzech men har det här som sin huvudsakliga syssla. Sašo berättar att tävlingsidén tog sin form redan 2019 och att den skulle sättas i verket påföljande år. Men så kom den där pandemin emellan och försinkade projektet med ett par år tills de äntligen kunde förverkliga idén 2022.
Tävlingsledaren för Superhalfs, Sašo Belovski, arbetar på RunCzech.
– Men det finns egentligen inget kort svar på hur själva Superhalfs-idén föddes, för det var inget eureka-ögonblick direkt. Men du känner Carlo (presidenten), han är full av idéer. Hela det här kontoret är fullt av idéer, säger Sašo Belovski och skrattar.
Sašo förklarar att tanken på konceptet hade funnits ganska länge och att den redan testats med stor framgång i form av en inhemsk variant. Då som en tjeckisk löparserie där de fem halvmarorna i Karlovy Vary, Ústí nad Labem, Olomouc, České Budějovice och Prag ingår.
– RunCzech är ett Superhalfs, fast i Tjeckien.
Framgångarna med de tjeckiska halvmarorna gav dem därmed självförtroende att börja blicka ut i övriga Europa. De visste dessutom att löpare tycker om att resa till andra städer för att tävla.
– Rent intuitivt visste vi att halvmaror är mer populära än maraton. De är lättare att genomföra och mer tillgängliga för löpare.
Halvmaraton – snällare än maraton
En viktig komponent som Sašo också nämner är att en löpare kan genomföra betydligt fler halvmaror under ett år jämfört med den dubbla distansen, eftersom ett maraton är mer krävande både i träning och genomförande.
– Folk som springer Superhalfs vill njuta av loppen och inte bryta ner sina kroppar som i maraton.
Den första kontakten till konceptet togs med arrangören för halvmaran i Köpenhamn och därefter bestämde de sig tillsammans för att göra en löparserie med flera städer inblandade.
Nästa viktiga pusselbit var Paco Borao som är president för Valencias halvmaraton liksom AIMS (Association of International Marathons and Distance Races)
– Vi sa ”Paco, låt oss göra detta” – och han svarade ja.
Den spanska kuststaden blev därmed den tredje arrangören att ansluta sig till den nya löparserien.
Sašo Belovski betonar att det är av stor vikt att tävlingarna har fått höga betyg för sina arrangemang av IAAF (International Amateur Athletic Federation) när de väljer ut nya medlemmar i Superhalfs. Av den anledningen fick även Lissabon och Cardiff en förfrågan om att ingå i gruppen. Cardiff arrangerade för övrigt VM i halvmaraton 2016 och hade därmed bevisat att de hörde hemma i gruppen.
Det var alltså fem tävlingar som från början ingick i Superhalfs, men eftersom konceptet blev en omedelbar succé så började genast andra arrangörer höra av sig.
– Just nu är det 34 andra arrangörer som vill ingå i Superhalfs, berättar Sašo.
First we take Berlin … then we take the world?
En av de tävlingar som lyckades ta sig igenom nålsögat var Berlin halvmaraton. Ett lopp som för övrigt går dagen efter halvmaran i Prag. Men det är alltså många fler som knackar på dörren och vill in i det exklusiva sällskapet.
– I dagsläget är det en helt öppen fråga om ytterligare tävlingar ska adderas i Superhalfs eftersom det är många faktorer som spelar in, inte minst synpunkterna från alla löpare.
Det är emellertid inte aktuellt att använda sig av samma modell som World Marathon Majors gör, det vill säga att involvera lopp från andra världsdelar än Europa. Men stärkta av framgångarna med Superhalfs så öppnar han däremot en annan intressant dörr på glänt inför framtiden.
– Det kan bli egna Superhalf-serier både i Asien och Nordamerika, säger Sašo.
För de löpare som redan har gått i mål med att klara av Superhalfs-projektet kan det alltså kanske finnas andra utmaningar att se fram emot i framtiden.
Cardiff är en spännande överraskning knappt två timmars tågresa väster om London. Bland mycket annat erbjuder staden ett överflöd av pubar och en rik arkitektur. Och nu vet vi också att den walesiska huvudstaden är en utmärkt destination för alla som brinner för långdistanslöpning.
Pulsen är hög i Cardiff, något som inte minst gäller lördagskvällarna i den förtjusande kuststaden. Det är nämligen trångt på livliga St. Mary Street, den Guiness-stinna avenyn som löper hela vägen från järnvägsstationen till vackra Cardiff Castle.
När jag anländer med tåget på lördagskvällen så kryllar det av partyglada människor på nämnda gata. Stämningen är på kokpunkten och ingen verkar ha någon tanke på att det ska springas halvmaraton i staden påföljande dag.
Jag är inte ensam svensk på plats i södra Wales den här helgen. Redan på järnvägsstationen blir jag mött av Thomas Björnemark som guidar mig till en hotellobby precis i närheten där vi möter upp långdistansarna Lars Rosdahl, Clas-Eirik Slotte och Morten Evensen. Tre globetrotters som kan dyka upp precis överallt på världskartan bara de får vittring på något avlägset lopp.
De rutinerade löparna konsumerar långdistans till frukost som om det vore en buffé av pannkakor, löjrom och gravad lax. Rio, Sydney, New York, Honolulu eller Kapstaden – avståndet spelar ingen roll bara de får utöva sin favoritaktivitet.
Superhalfs – ett nytt intresse
Numera har de även fått upp ögonen för det här med halvmaraton, vilket är en anledning till att de har navigerat så här långt ut i den brittiska geografin. Cardiff halvmaraton ingår nämligen i Superhalf-serien – en perfekt anledning att utforska en stad som annars kanske inte får speciellt mycket spaltutrymme på våra breddgrader.
I serien med Superhalfs ingår även Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn och Valencia. Det är tävlingar som snabbt blir utsålda eftersom en speciell belöning lockar i form av en häftig medalj (och ära!) till alla som lyckas genomföra loppen inom fem år.
Som ett exempel kan nämnas att Cardiff halvmaraton 2025 redan är utsålt. Däremot finns det platser kvar via fundraising eller genom researrangörer. Det är med andra ord många som lockas av superhalvorna – vilket alltså inte minst gäller Cardiff halvmaraton.
Med över 29 000 deltagare är det aningen trångt i startfållorna, men det är ett pris väl värt att betala för den ”powerboost” man får av historiens vingslag när man lämnar Cardiff Castle bakom sig och ger sig ut på banan.
Hög puls från start till mål
Precis som på St. Mary Street kvällen innan så bjuds det på hög puls även under Cardiff halvmaraton. Det är täta åskådarled utmed större delen av banan. En publik som faktiskt har vissa likheter med den man stöter på i exempelvis Boston och New York maraton – med en signifikativ skillnad: språket.
Förutom walesiskan (kymriska) som talas av cirka 25 procent av walesarna talas förstås även samma språk i New York som i Cardiff, men engelskan kan som bekant variera runtom i världen. Lyckligtvis finns det i stället en och annan skylt att vila ögonen på i den walesiska metropolen. Den engelska stavningen brukar åtminstone mestadels vara densamma.
Löparna får alltså ett otroligt stöd under större delen av tävlingen och det är i princip bara på några få fläckar av banan som saknas publik saknas helt. Farhågorna om att alla invånare fortfarande skulle sitta kvar på pubarna när startskottet avlossades stämde alltså inte. Tvärtom – det är ett rejält tryck hela vägen.
En inte helt platt bana
Puls i ordets rätta bemärkelse får deltagarna även känna på vid ett par tillfällen under tävlingen eftersom arrangören har smugit in ett par kortare halvstygga backar, men de får mera ses som en utmärkt ursäkt för att smyga in några promenader under loppet. Annars bjuder banan på en ganska lättlöpt och inte minst rolig sightseeing genom Wales största stad.
Över lag är det här loppet en riktigt trevlig överraskning, något som förstärks av det stora internationella inslaget av löpare. Och eftersom vi är i Cardiff så går det naturligtvis alldeles utmärkt att återställa vätskebalansen så fort man har passerat mållinjen. Pubarna på St. Mary Street ligger inte långt därifrån …
Fakta: Cardiff halvmaraton, Wales Datum: 5 oktober 2025 (utsålt) – nästa chans är 4 oktober 2026 (preliminärt datum) Huvudstaden i Wales, Cardiff, är en av de minsta städerna i Superhalf-serien och ligger cirka 25 mil väster om London. Den mysiga kuststaden bjuder på många sevärdheter som även deltagarna i halvmaratonloppet får uppleva under sina 21,1 kilometer löpning: Cardiff Castle, Principality Stadium, Civic Centre och Cardiff Bay för att nämna några. Läs mer: Oysho Cardiff Half Marathon
Någonting har hänt i Tokyo. Vi vet inte exakt vad men ingen sitter säkert. Alla kan försvinna och idag fick vi i Sverige ett smärtsamt uppvaknande om att skallgångskedjan aldrig är mer än ett försöksheat bort.
Höga på livet såg vi på medan Sveriges just nu favorit till Sollentuna-bo återigen äntrade de röda banorna i Tokyo. Kameran stannade till på vår europarekordhållare och på arbetsplatser runt om i landet planerade folk in ett 14 minuter långt toabesök.
Starten gick och till en början var det inget att höja ögonbrynen för. Småsömningt och torrt, som ett försöksheat ska vara.
Men halvvägs in klev Andreas Almgren fram. Söndagens kyla smälte bort och han höjde farten. Likt en första termin på universitetet började de andra också droppa av, allt enligt plan.
Efter ett tag tog Nico Young över och farten höjdes ytterligare. Några till tyckte det var för tufft och gav upp men tyvärr inte tillräckligt många. För det var här Almgrens öde började förseglas.
Den reducerade 10 000 meterstanken sinade och när upploppet startade var det tomgång. Almgren föll tillbaka till nionde plats och världstvåan slogs ut. Chockade kunde vi bara se på och konstatera att det var en placering utanför finalen. Vad var det som hände?? Egentligen inget konstigt.
Inte unikt
Att det sker vårt svenska hopp är jobbigt men inget unikt. Vi har bara fått uppleva den trend som verkar satt sig hos de flesta topprankade löpare i år. På Tokyos banor regerar inte favoriterna. Redan i det andra försöksheatet rök Niels Laros, nederländaren haltade till och klev av. Borta snabbare än vad Jakob Ingebrigtsen kan säga hälsena på latin.
Det här är inte Laros första miss. I 1500 metersfinalen var hetare än temperaturen och brann bort på upploppet.
Även på 3000 meter hinder blev det skräll. Soufiane El Bakkali verkade vilja lära sig hur man förlorar och fick sig en jobbig läxa när Geordie Beamish sprang om. En av VM:s största favoriter fick se se guldet försvinna några meter från mål. Marrocko i chock, Nya Zeeland likaså.
Damerna måste blivit inspirerade. För i en final, som på grund av alla fall påminde mer om Risbergsbackarna än ett hinderlopp, knep Faith Cherotich guldet före favoriten Winfred Yavi.
Och nu har vi inte ens nämnt 1500 metersfinalen. Isac Nader från Portugal vann. En kille som inför “bara” hade ett brons från inomhus- EM på meritlistan. Det är en lång distansrunda därifrån till ett VM- guld.
När allt verkar storma finns det dock en person vi kan lita på. Löpningens stöttesten. Hur mycket det en blåser vet vi att hon kommer ställa upp, springa snabbt och lee. Faith Kipyegon. Hon faller inte för dessa nymodigheter, att förlora är inte för henne.
Kommer inte gå tillbaka
På söndagen går herrarnas final på 5000 meter. Vi kommer att återkomma till den, just nu kan vi konstatera att Norge fick en stolpe in när Jakob Ingebrigtsen snodde åt sig den sista finalplatsen i sitt heat.
Cole Hocker såg fin ut, Jimmy Gressier bekväm ut och Grant Fischer som att han kom från en föreläsning på KTH. Historien om Tokyo har ju dock lärt oss att namnet på nummerlappen lätt brinner bort efter några varv på löparbanan.
Men, tillbaka till Andreas Almgren. För er som är oroliga för att era barn kommer komma hem från skolan och tro att skadehelvete och oturen är tillbaka har jag lugnade besked. Inget kommer att vara som det en gång varit. Trots dagens miss (eller fiasko) kan Andreas Almgren sitta säkert i båten. Ett VM- brons på 10 000 meter har tagit honom till odödligheten, från den platsen finns ingen returbiljett.
Kaffe – eller rättare sagt koffein – har en så pass uppiggande effekt att det länge var dopingklassat. Men för att få en positiv effekt på prestationsförmågan gäller det att både ha rätt gener, tajma intaget – och att dosera rätt.
Enligt mig är den bästa koppen morgonkaffet – jag går upp tidigare för att kunna dricka en latte i lugn och ro innan dagen startar. Jag vet att många håller med mig om att morgonkaffet är en viktig (ibland livsnödvändig) del av dagen. Det är heller inte förvånande att Sverige och Finland är de länder där det dricks mest kaffe i världen – en förklaring kan vara den långa mörka vintern som vi kämpar med.
Men att kaffe är uppiggande är ingen nyhet. Att koffeinet som finns i kaffe kan leda till förbättrad prestation tror jag också att du som löpare har hört. Redan på 1960-talet började forskarna intressera sig för hur koffein kan påverka prestationsförmågan och än i dag kommer ny forskning i ämnet.
Hur mycket koffein ingår i en kopp kaffe? Se det beror på …
Koffein var dopingklassat fram till 2004 då det blev borttaget från WADA:s dopinglista, så det är fritt fram att använda koffein i samband med tävling. Men det är inte alldeles självklart att drycken kaffe kan förbättra din idrottsprestation.
En kopp kaffe – olika mycket koffein
Det är som sagt inte kaffet i sig som kan vara prestationshöjande – kaffe kan ju även vara koffeinfritt. Det är också svårt att bedöma exakt hur mycket koffein som finns i din kaffekopp. Det har bland annat några forskare visat i en studie. De bestämde sig för att kontrollera mängden koffein i en kopp kaffe från ett kafé. De beställde samma typ av kaffe med samma typ av kaffeböna från samma kafé vid flera tillfällen – men trots det varierade mängden koffein i varje kopp kaffe.
Om du vill ha exakt kontroll på hur mycket koffein du får i dig finns det alternativ till att dricka kaffe. Utöver koffeintabletter innehåller bland annat vissa energidrycker och olika sportmatsprodukter som gels och tuggummi koffein. På dessa produkter står det dessutom tydligt hur mycket koffein de innehåller, vilket alltså inte är lika självklart när det gäller en kopp kaffe.
Påverkar det centrala nervsystemet
En av de främsta anledningarna till att koffein kan förbättra prestationsförmågan – på de flesta distanserna – är att koffeinet påverkar det centrala nervsystemet. Det dämpar trötthetssignaler vilket gör att man upplever att man orkar mer och eventuellt kan få några procent prestationsförbättring.
Koffein kan även hjälpa de kognitiva funktionerna. Det kan däremot inte kompensera förlorad träning eller missade måltider.
Dina gener styr hur du påverkas av koffein.
Men alla påverkas inte av koffein, och när vissa får positiva effekter på bland annat prestationsförmågan så kan andra få negativa. Detta tror forskarna beror på din genuppsättning.
Negativa biverkningar inkluderar bland annat sömnsvårigheter, mag- och tarmproblem, hjärtklappning, huvudvärk och illamående. Koffein är också beroendeframkallande.
En vanlig missuppfattning är att koffein är urindrivande och kan leda till vätskebrist. Däremot påverkar koffeinet njurarna, vilket i sig leder till att man behöver kissa snabbare.
Så kan du använda koffein …
I många studier använder forskarna 3–6 mg koffein per kilo kroppsvikt. Förbättringar kan även ses med mindre doser än så – men man har inte sett förbättrad effekt med högre doser. Därför bör du alltid starta med en låg dos.
Har du känslig mage kan det också vara lämpligt att börja med en lägre dos (eller inte ta det alls). Man kan även ta lägre doser under lopp (100–300 mg var 60–120 minut) för att orka bibehålla farten.
Man bör ta koffeinet 30–60 minuter innan aktivitet eller innan det tuffa partiet i ett lopp. Kombinerar man koffeinet med kolhydrater får man ännu bättre effekt. Däremot behöver man inte undvika kaffe (eller koffein) dagarna eller timmarna innan användning.
… men testa först
Om du vill använda koffein vid en tävling bör du prova det på träning först så att du vet att du inte kommer uppleva några negativa biverkningar. Detta gäller även om du får i dig koffein i vardagen – till exempel från kaffe.
Med tanke på att koffeinets uppiggande effekt kan försämra din sömn så rekommenderar jag att du inte tar koffein på kvällslöpningen. Inte minst eftersom sömnen är oerhört viktig för din återhämtning. Tänk på att man kan påverkas av koffein ända upp till sju timmar efter intaget.
Kaffe med koffein kan alltså förbättra din löpning och prestationsförmåga – förutsatt att du inte upplever de negativa bieffekterna som koffein kan orsaka. Men om du vill säkerställa att du får i dig den rekommenderade mängden koffein så är inte kaffe ditt bästa val.
När det gällde som mest saknade lillgrabben intelligens, mästaren en fot och vår svensk en sekund. Isac Nader vann och Jake Wightman kom tillbaka. Vi andra, vi konstaterar att det råder fortsatt kaos på herrarnas 1 500 meter. Och jag älskar det.
Egentligen borde vi inte vara chockade. De senaste tre åren har inte bjudit på annat än ordningsstörningar. Ändå var vi många, inklusive jag själv, som trodde på förändring inför finalen på 1 500 meter. Att Niels Laros skulle plocka upp den där kronan nu och skapa ordning och lag, men vi (jag) fick fel.
Under hela säsongen har nederländaren Laros sprungit smart och behärskat men när det gällde som mest var det som att huvudet tömdes. Laros förvandlades till en brunstig guldkåt tjur som försökte spela schack med matematiker.
Han gick upp i täten och satte upp en relativt långsam fart, fick fram Cheruiyot och bestämde sig sedan för att ta ytterspåret. Den kyla han haft under resten av säsongen försvann i Tokyos hetta och sakta men säkert smälte han bort.
Med 500 meter kvar försvann också en annan. Josh Kerr haltade till och så var även han borta. Status på honom är lika oklar just nu efter loppet som Laros taktik inför det.
Allt är logiskt
Det är väl dock inte så konstigt att just Laros blir guldkåt och Josh Kerr skadar sig. Allt följer egentligen bara denna ologiskt logiska säsong där vi snart får gå skallgångskedja efter favoriterna. Alla verkar försvinna på något sätt.
Alla utom möjligen två. När klockan ringde fanns fortfarande Jake Wightman och Timothy Cheryout kvar, tillsammans med den snart helt stekta Laros.
Wightman gick på rutin. Attackerade med samma manual som i Eugene för tre år sedan. Kom förbi innan kurvan och stormade med ett ödmjukt långfinger mot mål. Vem hade trott på det här? Han var på väg att ta tillbaka sin titel.
Cheruiyot försökte stoppa honom, Laros väggade – men Nader vaknade.
För återigen blev vi chockade. Den här gången var det inte en skotte eller amerikan som kom på slutet utan en portugis. Isac Nader kastade sig förbi Wightman och vann med två hundradelar. Killen som inför säsongen hade ett EM-brons på meritlistan och som sprang i anonymiteten var nu bäst i världen.
Och om det är möjligt tror jag att jag älskar den här distansen än mer nu. För återigen har vi fått det bekräftat, vi vet aldrig vad som kommer att ske när det är dags för final på 1 500 meter.
Svensken då?
Bakom dessa herrar, där för övrigt Reynold Cheruiyot tog brons, kom en svensk. Samuel Pihlström blev elva och vi kan konstatera att han är med. Till skillnad från tidigare år sprangs det långsamt denna gång. Naders segertid blev 3.34, en sekund efter honom kom “Pilen”.
En sekund upp till guld, lika mycket till medalj.
I dagens svenska löptillstånd känns allt möjligt för framtiden. I dagens tillstånd på 1 500 meter känns allt ännu mera möjligt. Efter ytterligare en kaotisk final känner jag därför bara en sak. Jag längtar redan till Peking 2027. För även om Nader är bäst i världen i år är det återigen bevisat att ingen äger denna distans.
Lillgrabben Niels Laros har blivit stor. Hur stor? Det återstår att se. Först måste han välta de gamla mästarna, neutralisera ett gäng jokrar – och besegra en svensk. Det här är ingen vanlig 1 500-metersfinal, det här är alla dårars dag. Vem ska ta över tronen?
För lite drygt ett år sedan såg vi på när kronan till slut föll från Jakob Ingebrigtsens huvud. Inför smockfulla Stade de France möttes han och antagonisten Josh Kerr i ett slag som båda förlorade. Cole Hocker var starkast och gav OS-finalen en underbart märklig eftersmak. Den där kronan som föll ned, den var till för alla nu.
I dag är det dags igen. VM-final på 1 500 meter och den där underbart märkliga eftersmaken sitter fortfarande i för det här är en final med stora hål.
Redan i de amerikanska uttagningarna försvann Yared Nguse och Hobbs Kessler. I vintras sprang de båda under världsrekordet på en engelsk mil och för ett år sedan var de båda topp fyra på OS.
Lägg därtill att Norges näst mest omskrivna löpare, Narve Gilje Nordås, rök i semin. Nederländernas dito, Stefan Nillesen gjorde det samma och redan i försöken försvann världsettan Azedine Habz och världstvåan Kipsang Koech. ”Big in Japan” var inte för dem.
Två olympiska hål
Men det där sex löparna får ändå ses som småkrut i förhållande till de två kanoner till OS-mästare som också försvunnit: Jakob Ingebrigtsen och Cole Hocker.
Ingebrigtsens år är allt annat än perfekt. Även om han i vintras satte världsrekord på en engelsk mil började problemen hopa sig rätt snart efter det. Först kom hälsenan, sen rättegången mot pappan. Nu tog han sig inte vidare från försöken.
Den hårfagre Cole Hocker tråcklade sig visserligen vidare från den första omgången men i semin gjorde han sämre beslut än vad Michael Johnson gjorde med Grand Slam Track. Amerikanen tvingades därför byta sport en stund för att brotta ned Tysklands Robert Farken. På grund av det diskades Hocker en liten stund efter målgång.
Så därför står vi nu här med en final med två stora olympiska hål och undrar vad vi fått ha kvar? Jo, en supertalang från Oosterhout, tre världsmästare – och så en svensk från Landvetter.
Kan ge alla mardrömmar
Efter förra årets OS-final röktes det fredspipa. Ingen har kastat någon skit på någon i media det här året och medan Jakob Ingebrigtsen ägnat sig åt rehab har den regerande mästaren, Josh Kerr, levt i skuggorna. Han hoppade på Grand Slam Track-tåget men som vi vet kom det ingenstans förutom till glömskan.
Visserligen är det inget nytt för honom. Han brukar hålla sig borta från arenornas rundbana, ligger ofta och tränar när de andra tävlar. Själv tyckte jag han såg fin ut i försöken men desto tyngre i semin. Alla får göra vad de vill med den informationen, men jag har inte räknat bort Josh Kerr. För mig var han aldrig bara ”the next guy”.
Jake Wightman då? Killen som chockade Norge för första gången har tagit sig till final igen. Hans avslutningar bör få alla i fältet att drömma mardrömmar. Får han till det igen vore det ett perfekt långfinger åt de som hävdar att hans karriär börjat springa ifrån honom.
Den tredje mästaren är Timothy Cheryout. Den framstupalöpande kenyanen som alltid verkar vara med. Under de senaste åtta åren har han i princip levt under 3.30.
Sen finns också de kreddigas val. Tysken Robert Farken som kan avsluta snabbt och portugisen Isac Naader som känns spännande. De anglofila vill också att vi nämner Neil Gourley så nu har vi gjort det. Något mer? Jo, det finns fler dårar!
Som den där svensken. Samuel Pihlström gjorde något vi för ett decennium sedan inte trodde på när han knep en finalplats. I och med att favoriterna fallit öppnar det också upp en möjlighet för “Pilen” att flyga fram i något av hålen.
Hur långt det kan räcka? Bara Gud och spelbolagen vet. Pihlströms kick är bra men inte unik i fältet. Hans taktiska hjärna är stor och med bra placering under loppet kan vi få drömma om en topp sex placering. Unikt hade det varit – kanske till och med enormt.
Favoriten
Men till sist måste vi ändå nämna killen vars tid verkar vara här. Niels Laros, den nederländska supertalangen. Han har knappt fyllt 20 år men är redan rutinerad. Var med i finalen i Paris-OS, var med i finalen i Budapest-VM och är den första – och hittills enda – junioren att springa 1 500 meter under 3.30.
Det som är Laros styrka är hans smarthet. Killen har IQ, i alla fall när det kommer till löpning. Han vet när han ska lägga in växel 5 och när han ska spela ut det sista kortet. I mer eller mindre varje lopp den här säsongen har han visat det och därför har han kunnat glida ifrån de övriga på upploppet.
Det är dock inga duvungar han möter, det är rutinerade vargar med ess i rockärmen. Tidsmässigt ger han dem inte några mardrömmar men intelligensmässigt är han på en annan nivå.
De andra vet också om att löparvärlden de senaste åren gått och väntat på att just Laros ska ta över. För 1 500 meter är fortfarande distansen D, till för de stora grabbarna. I dag kommer vi att få veta hur stor denna 20-åring är. I eftermiddag avgörs dårarnas final.
