Johan är en rutinerad EM löpare för trots att han fortfarande bara är 25 år har han varit med i 7 raka senior EM om vi räknar in inomhusmästerskapen. Johan slog igenom när han som första europé någonsin vann ungdoms VM på 800 meters distansen 2009. Därefter har han jobbat sig in i senioreliten och innehar bland annat det svenska rekordet på 1000 meter. 2017 fick Johan dock avbryta säsongen då en hälsena inte klarade belastningen, men nu är han tillbaks och ser fram mot EM på löpningens blå band, 1500 meter.

Grattis till en mycket fin säsong hittills, med snabba tider efter ett skadefyllt fjolår. Vad säger du om årets säsong fram till nu?
– Ja, det har gått bättre än vad jag vågat hoppas på med tanke på att jag missade ett helt år nästan på grund av skada. Så det är väldigt kul att det gått så bra. (Johan har gjort riktigt bra lopp på både 1500 och 800 meter)

Vad var det för skada som håll dig borta från tävlandet på elitnivå ifjol?
– Det är egentligen ett ganska mångårigt problem med framförallt vänster hälsena. Förra året hamnade jag på fel sida om skadegränsen som man måste balansera rätt på när man har hälseneproblem. Jag tror att inomhussäsongen slet lite för mycket, och sen när jag skulle börja springa fortare på sommaren gjorde det helt enkelt för ont. Så jag fick lägga ner säsongen och ta 1,5 månader helt löpfritt och bara jobba med alternativträning. Det var en tuff period, så det är verkligen skönt att vara tillbaks på bra nivå nu.

Var sitter ditt problem med hälsenan, och vad gjorde du för träning för att stärka upp så du nu kan springa på högsta elitnivå igen?
– Problemet sitter ganska högt upp på hälsenan, ungefär i höjd med fotknölen. Två saker fokuserade jag på i träningen, dels det jag hade kört innan med tåhävningar med tung vikt dels att stärka upp sätet.
– Jag hade tåhävningarna i min träning redan när jag hade ont, men den klarade inte ta till sig den träningen samtidigt som jag sprang. Det hade helt enkelt gått för långt med hälseneproblemet. Så att bryta av löpningen var nödvändigt för att träningen med tåhävningarna skulle ge effekt. Så tåhävningarna med vikt körde jag 3-4 gånger i veckan. Samtidigt hade jag ett rehabprogram med fokus på att jag skulle undvika snedbelastning i min löpning eller mer specifikt pronation där jag sjunker in. Genom att stärka upp sätet och bålen med bra övningar kunde jag minska belastningen som löpningen ger på hälsenan.

Nu är du tillbaks, det här blir ditt fjärde EM, vad har du för målsättning?
– Ja, det blir nog till och med mitt 7:e raka senior EM om jag räknar in inomhusstarterna. Förra gången på EM gick jag till final, men blev diskad efter mitt försöksheat efter en protest om knuff. Det var väldigt surt givetvis, så nu är målsättningen att ta mig till final och få springa den. Det är oerhört tuff konkurrens på 1500 meter i Europa i år, 12 stycken går till final, och med sju man på 3:34 eller bättre (Johans personbästa är 3:36.58, 9 hundradelar från svenska rekordet) så jag måste gå in i försöken med att jag ska prestera på mitt absoluta max och göra årets bästa lopp redan där. Sen får man ladda om mot finalen förhoppningsvis.

Ja, den är diskningen var lite märklig, hur tog du det då?
– Det var väldigt tufft då, för jag var i väldigt bra form med personbästa på 1500 meter med 3.36 strax innan EM. Så jag kände att jag var i väldigt bra form, och sen när finalloppet dessutom utvecklade sig till ett lopp som jag tror hade passat mig bra var det givetvis tufft. Men det var bara att gå vidare, och jag satte ju svenskt rekord på 1000 meter någon vecka senare. – Så det jag fick ta med mig, med distans till loppet, är att man måste ha marginaler i mästerskap. Diskningar och knuffar uppstår, så det gäller att inte göra väsen av sig annat än att gå vidare.

Du sticker ut lite som löpare med din längd, påverkar det något i loppen att du just är så pass lång?
– Ja, det är inte så många löpare som är över 190, och jag är 196-197 cm. Just när det blir stökiga lopp kan det vara lite svårare för mig att justera fart och riktning än för kortare löpare eftersom jag inte har fötterna i marken lika ofta som de som springer med högre frekvens. Därför blir det logiskt så att jag antingen springer först eller sist så jag får springa rent. Sen när jag väl gör ”moves” måste det göras resolut. Det är svårt för mig att smyga fram.

Du slog igenom på 800 meter, men nu är det 1500 meter som gäller, vad är tanken bakom valet av mästerskaps distans?
– Det har blivit att 1500 meters träningen passat lite bättre för hälsenan. På 800 meter behöver jag ännu fler pass på bana i hög fart vilket sliter på hälsenan. Så valet har blivit lite automatiskt, även om jag anser mig vara jämnbra kapacitetsmässigt på båda distanserna. Är man jämnbra på 800/1500 passar oftast 1500 meter bäst på mästerskap.
– Men jag hoppas få springa något riktigt snabbt lopp på 800 meter efter EM där jag förhoppningsvis kan utmana mitt personliga rekord även på den distansen. (Johan har gjort starka 1:45.89 som snabbast)

Ni är många riktigt bra svenska medeldistanslöpare på herrsidan nu från Sverige med Andreas Kramer på 800 meter, och du och Kalle Berglund på 1500 meter. Betyder det något att ni är flera löpare med från Sverige, och vad säger du om de norska bröderna Ingebrigtsen?
– Ja, vi är ett ”gött” gäng och jag tycker det är positivt. Vi har varit på flera läger tillsammans, och det är kul att vi är så många som kommer med på mästerskapen. Sen blir det givetvis att vi alla måste göra våra egna lopp. – Jag tror dom delar upp löpare från samma nation i olika heat i försöken, så jag och Kalle slipper säkert mötas där men lär då få möta varsin av bröderna Filip och Jakob Ingebrigtsen. – Ja, det är imponerade och oerhört häftigt att se de norska brödernas resultat. Filip springer på 3:30.01, det är verkligen coolt, och han är dessutom en pratglad och väldigt sympatisk person så det är klart att man inspireras.

Vad kan vi förvänta oss av dig på Runner´s Worlds Instagram under veckan?
– Jag kommer lägga upp bilder från måndag till söndag, och sedan går jag in i EM försöken på onsdagen efter det. Det gör ju att träningen jag ska köra skiljer sig väldigt mycket från andra perioder på året. Nu ska jag verkligen toppa formen, och det görs genom två till riktigt hårda pass och sedan lugnare återhämtande pass som mer är utfyllnad.
– Lite detaljer kommer jag ge, så det är bara att gå in och kolla på bilderna/texterna.

Här hittar du bilderna: @runnersworldswe och RW ser fram mot att följa Johan på EM och önskar stort lycka till!!

FOTO: Deca Text & Bild

På Instagram peppar han andra med sina inspirerande bilder och här får du i en intervju med Martin hans bästa tips för att hitta ut i skogen på långa välgörande äventyr.

Vem är Martin Wennerlund?
– Jag bor i Stockholm och jobbar sedan fem år tillbaks på deltid i en egen konsultfirma med inriktning på marknadsföring. – Det är väl inte helt naturligt att man får mer tid över när man startar eget, men så blev det för mig och jag fyllde den tiden ”extratiden” jag fick med att vara ute i naturen och träna mycket mer. Jag har ingen direkt idrottsbakgrund, men var nyfiken på att börja springa, hade läst boken ”Born to Run” och nån livfilosofibok om att vara ute i naturen. – Så jag började ha som grej att vara ute några timmar varje dag i skogen, och det blev mer och mer löpning.
Till saken hör att jag dessförinnan hade varit deprimerad, så det här kom som en liten frälsning för mig där allt annat stängdes av. Att kombinera två saker som är väldigt starka för mig, och säkert väldigt många andra, att vara ute i naturen länge och allt det för med sig med alla intryck och att springa i den miljön. Efter dom här timmarna i skogen är sinnestillståndet helt annorlunda än innan passet.

Hur lägger du upp ett pass i skogen?
– Oftast har jag något projekt med väldigt lite prestationsfokus. Jag kollar ofta in någon karta med någon led som jag tycker skulle vara kul att prova. Det kan också vara en sjö, eller något i naturen som jag sett på en bild som jag tycker skulle vara kul att se i verkligheten. Oftast försöker jag springa envägs rutter, då blir det inte helt självklart hur det kommer bli. Oftast händer det något kul på vägen som berikar rundan. – Jag har alltid med mat och förstärkningsplagg som gör mig trygg, så att det inte blir något stressmoment om jag hittar något jag vill stanna för eller om vädret skulle växla fort. – Så det blir ofta mer som en utflykt, än att jag siktar på visst antal kilometer. Men det blir ju väldigt bra träning, men med en extra dimension jämför med den vanliga standardrundan. För min del blir dom här passen ofta också väldigt kreativa, där man utifrån omgivningen på infall kan göra kul grejer. Kommer jag till en stor sten som ser inbjudande ut till att klättra på, ja då ska jag tillåta mig stanna och klättra på stenen. Så det är ingen fokus på fart, utan bara på att ta del av naturen och vara ute länge.

Är det viktigt att man är ute länge tycker du?
– Ja, att vara ute lång tid tycker jag har ett egenvärde. Långsamt men säkert händer det något mentalt för varje timme du kan tillbringa ute i naturen. Det händer oavsett fart och oavsett vilka pauser man tar.

Vad är dina bästa tips till den som vill testa av ett ”runtobewild” pass ute i naturen?
– Vi har redan berört det, men våga planera för att vara ute riktigt länge. Avsätt tid så du verkligen inte känner stress utan kan och vågar vara ute lång tid. Planera nån spännande rutt, något som är nytt för dig, gärna där du ska ta dig från punkt A till punkt B. Äventyret blir roligare om du inte vet vad som kommer under din sträcka.
– Packa så du har med dig både matsäck och förstärkningskläder, mobil och småpengar. Du ska ha med dig det som du känner att du behöver för att vara trygg om något oväntat skulle hända. Du ska kunna klara dig själv om du kommer fel, eller om vädret växlar.
– Är man inte van att springa med det i en ryggsäck, behövs det bara något pass med ryggsäck, sen är du van. Så du kan testa av på någon kortare runda först, men sen tycker jag att man vänjer sig fort och det blir en naturlig del i löputrustningen.
– Matsäcken tycker jag är viktig, för det ger också en extra dimension att stanna och äta någonstans på vägen. Tiden ute blir längre, och en fin plats ger tid till att bara njuta.

Inspirerande! Slutligen, du är ”adidas TERREX ambassadör”, vad innebär det?
– – Det innebär att jag fått information och utbildning kring produktlinjen adidas TERREX som har en tydlig outdoor inriktning med miljötänk. Så jag har förmånen att få testa produkterna som passar väl in på den profil jag har som löpare eftersom jag gillar att trotsa alla väder och underlag och tilllbringa långa dagar ute i naturen. Jag gillar verkligen funktionaliteten och återvinningstänket där man bland annat skapar nya produkter från insamlat skräp samt att man i övrigt använder sig av nedbrytbara material så långt som möjligt.

Kolla in Martins bilder här och en inspirerande film på RW´s Instagram som lockar till att ta sig ut och utforska skogen.

TEXTEN PRESENTERAS I SAMARBETE MED adidas TERREX och är en del i deras kampanj ”Ups and Downs”.

Vad är det som gör St Moritz till så bra träningsställe?
– Bortsätt från att Schweiz tyvärr är ganska dyrt att leva i har jag enbart positiva saker att säga om St. Moritz. För det första är det så otroligt vackert, naturen och omgivningarna är helt fantastiska! Dessutom är träningsmöjligheterna perfekta med både platta grusvägar, bana, backar, samt närhet till Italien där pass kan köras på lägre höjd om så önskas.  

Har du något pass du speciellt ser fram mot under din höghöjdsvistelse?
– Jag brukar alltid köra en splittrad 800-ing som tävlingsförberedande pass för att stämma av formen. Det är ett sådant pass man ser fram emot med skräckblandad förtjusning; det gör så fruktansvärt ont men känslan efter ett bra sådant pass är oslagbar! (Splittrade 800-ingar kan köras i lite olika varianter, ofta 600+200 meter, 500+300 meter eller 400+400 meter, och då med en kort vila på 45-60 sekunder mellan loppen)

Gör ni något annat än träna-sova-äta under lägret?
– Vi brukar åka upp till bergstoppar (igen; utsikten och landskapet går inte att tröttna på) och även ett par vändor ner till Italien. Annars är det mest fokus på att förbereda sig inför kommande mästerskap. Det brukar bli en del kortspel och jag älskar att läsa böcker när jag ör på läger!

Med friidrotts EM i Berlin i fokus, vilka blir nyckelpassen?
– Mycket handlar om att få en bra känsla och självförtroende. För min del är de viktigaste passen de mer 800m-inriktade, dvs ganska snabba banpass. När de passen går bra kommer självförtroendet som ett brev på posten. 

Du kommer från en lång skade och rehab period in i denna säsongen, men startade ändå direkt med att kvala till EM. Vad är det svåraste att gå från skada/rehab till att prestera på högsta nivå?
– Jag skulle säga att det är att man inte kan träna på själva tävlingsmomentet. Eller man kan ju försöka, och det har vi gjort. Men när man är skadad kan man köra på med träning och rehab och förbereda sig fysiskt och mentalt, men när man sen är tillbaka ute på banan igen är det en situation man inte riktigt är van vid. Helt plötsligt spelar nerver, taktik, fysisk form osv in och allt ska stämma på samma gång, och du har 2minuter på dig där inget får gå fel. Det kan vara lurigt när man springer med kanske 8 andra löpare runtomkring sig. 

Har du satt upp någon målsättning för EM?
– Nej, inte placeringsmässigt. Eller det klart att jag har drömmar, men jag kommer att åka till Berlin med inställningen att ta ett lopp och en dag i taget. Det brukar funka bäst för mig 🙂 

Häng med Lovisa när hon tar över Runner´s Worlds Instagram under en lägervecka i St Moritz (16-22 juli 2018).
(@runnersworldswe)

Efter Lovisa´s internationella genombrotts säsong 2016, med EM brons i Amsterdam och OS start med snudd på final gjorde Runners´s Worlds Claes Åkeson ett inspirerande reportage.
Vi bjuder dig som RW läsare på reportaget från Runner´s World nr 9 2016 här!

I häftet Training for Ultras, som gavs ut av IAU för 30 år sedan berättar Don Ritchie om sin träning i allmänhet och om hur han toppade formen inför sitt fantastiska 100-kilometerslopp. Han jobbade som lärare och sprang fram och tillbaka till skolan fem dagar i veckan. Under veckosluten brukade han köra ett rejält långpass på upp till fem mil, och när tillfälle bjöds blev det alltid en tävling på distanser mellan 10 och 20 kilometer. Tempot på träningsturerna låg oftast omkring 3:40/kilometer. Ibland sprang han fartlek. Intervaller i dess traditionella form ägnade han sig knappast åt, mera än att han ibland kunde lägga in serier av fartökningar med förutbestämda längder på drag och återhämtning i distanspassen.

Formtoppningen inför världsrekordloppet på 100 kilometer bestod av en 10-veckorsperiod med extra många mil i högt tempo. Under de veckorna deltog han i flera tävlingar på distanser mellan 10 och 86 kilometer. Det enskilt hårdaste träningspasset var en femmilare som gick på tre timmar blankt.

Under sina bästa år som ultradistanslöpare var Ritchie även hyfsat bra på maraton, med kapacitet för strax över 2:20. Efter att han gift sig och bildat familj drog han ner på distansen och ökade tempot på träningspassen. Det resulterade i att han inte presterade lika bra i ultraloppen, men att han i gengäld blev en bättre maratonlöpare. Som bäst gjorde han 2:19.34 i London Marathon 1983.

Sin bredd som ultradistanslöpare bevisade Ritchie genom att springa 267 kilometer på 24-timmar, och inte minst genom att slå rekordet på den klassiska utmaningen John O’ Groat to Land’s End, alltså från Storbritanniens nordligaste punkt till dess sydligaste. De 136 milen sprang han på 10 dygn och 15 timmar. Det motsvarar en genomsnittlig distans på 127 kilometer per dygn.

Under sin aktiva karriär som löpare, mellan 1962 och 2011, loggade Ritchie in 33 400 mil i sina träningsdagböcker. Det motsvarar en sträcka på drygt åtta varv runt jorden. För sina prestationer som idrottsman, samt för sin välgörenhetsfond till förmån för cancerforskning tilldelade Drottning Elisabeth honom år 1995 ordern Member of the Most Excellent Order of the British Empire (MBE).

När Don Ritchie dog den 16 juni var han 73 år och hade han varit världsrekordhållare på 100 kilometer i nästan 40 år, alltså mera än halva hans liv. En vecka senare slogs till slut detta fantastiska rekord av japanen Nao Kazami med knapp marginal. Det nya världsrekordet är 6:09.14. Men även om alla Don Ritchies rekord har blivit slagna anses han fortfarande av många vara den bäste ultradistanslöparen som någonsin levat.