Löpning är en ensamsport och det är en av grejerna jag älskar mest med att springa. Att bara få vara för mig själv. Gå in i min egen bubbla och stänga ute allt annat. Fundera, reflektera, analysera. Eller bara springa mig spyfärdig för den delen för att det är skönt (ja, efteråt alltså). Löpningen är också rättvis på så sätt att det du stoppar in i form av träning kommer du att kunna plocka ut antingen i form av hälsa eller prestation. Det finns liksom ingen eller inget att skylla på och heller inga genvägar. Är du för tjock? Börja träna! Har du inte tid att träna? Prioritera annorlunda! Vill du bli snabbare? Kliv utanför komfortzonen osv. Det är bara vi själva som kan göra jobbet och vi har också bara oss själva att skylla om vi är missnöjda med vikt, mått eller prestation. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer man att kunna omfamna det vackra i ensamheten och verkligen lära sig att uppskatta det. Inte bara för att dom flesta av oss mår bra av att spendera tid för oss själva, nedkopplade från alla digitala medier utan stress, ljud eller annat som stör men framförallt för vårt eget välbefinnandes skull med tanke på den tid vi lever i.

Jag tillhör kategorin som inte tilltalas av att springa med andra eller i grupp. Jag vill helst springa själv. Långpass, distans och intervaller. Jag vill kunna bestämma själv vad och var jag ska springa, inte behöva anpassa mig eller förlita mig på någon annan och jag vill kunna improvisera utan att vara låst. Jag förstår varför många tilltalas av att springa i grupp men tror samtidigt att det är viktigt att man lär sig att springa och träna själv på egen hand, både långa och hårda pass för det är lärorikt att vara helt utlämnad till sig själv. Aldrig lär man väl känna sig själv så bra som under de sista kilometrarna på en mara då allting sätts på prov och man verkligen får reda på vad man är gjord av.

Det finns ju en ocean av löpargrupper och friidrottsklubbar i vårt avlånga land som tränar tillsammans dag in och dag ut och träningsresor verkar vara den nya formen av charterresor. Jag fattar att det kan vara utvecklande att springa med andra och kanske är jag bara avundsjuk på att vi inte riktigt har fått igång en sån verksamhet här i Sundsvall likt den kultur som verkar råda i Stockholm och andra städer, men personligen blir jag mest bara stressad av att springa i grupp och framförallt med snabbare löpare. Det händer självklart att jag springer med andra och jag tycker att det kan vara kul och varierande ibland men helst vill jag springa själv, både för den mentala biten men också för att träna på att vara ensam med mina tankar. På samma sätt som man måste härda benen med många mil så måste man även härda skallen och lära sig att bita ihop när det går tungt eller är jobbigt vilket man inte tränar på samma sätt om man hela tiden springer med andra. Kanske är det därför som jag på senare år mer och mer tilltalas av löpband, just för det är så förbannat tråkigt men satan vilken bra pannbensträning det är.

Mitt sista långpass innan Berlin sprang jag med min kompis Robert. 36km med 10km marafart i mitten. Det var lite småjobbigt och jag hade förmodligen inte kört det passet själv men det funkade bra därför att vi är mer eller mindre identiska som löpare och det blev givetvis lättare att genomföra när vi drog varandra. Brorsan är också en sån som det funkar bra att springa tillsammans med. Vi kan springa 4mil utan att säga ett ord till varandra och det är rätt skönt. Dessutom är vi också mer eller mindre identiska som löpare. Men hur stor är den chansen egentligen, att man hittar nån som är på exakt samma nivå som man själv och som man dessutom klickar socialt med? Jag fattar såklart att det finns en social aspekt av att träna i grupp, att känna nån form av tillhörighet och gemenskap, och att folk faktiskt umgås med varandra när dom springer även om jag personligen föredrar att umgås socialt över en öl eller fem.

Och det här med att man skulle utvecklas av att springa med snabbare löpare, är det verkligen så? Min erfarenhet är att man (läs: jag) under tex intervaller gasar på utav helvette bara för att haka på den snabbare löparen på den första intervallen varvid man är helt död efter den andra och lagom till den tredje så ligger man i diket och spyr istället för att köra klart hela serien. Hur utvecklande är det? Ett förlorat träningspass och en dags extra återhämtning – check. Men om syftet är att köra i sina egna tempon fast tillsammans så kan man väl lika gärna springa solo från början? Löpning är en ensamsport och i min illvilja att raljera allt för mycket över löpning i grupp så vill jag bara förtydliga att mitt enda syfte med denna text är att trycka på fördelarna med att inte hela tiden ha en grupp som skyddsnät för sin egen träning för jag tror det blir lättare att ställa in pass när kompisen plötsligt får förhinder om man hela tiden springer med andra och istället försöka se vinsten med att träna på att springa själv. På tävling har man ingen annan än sig själv att förlita sig på och alla som sprungit ett lopp vet att man måste gräva rätt djupt på slutet så hellre föregå det än att föregås. Och för protokollets skull så vill jag bara lägga till att jag älskar att prata löpning med andra och även lära mig nya saker av dom som kan mer. Men själva springandet vill jag helst göra själv.

Idag blev det lite välförtjänt löpvila. 11mil förra veckan börjar göra sig påminda nu med diverse känningar både här och där. Det känns som en evighet sen jag var uppe i den veckovolymen. Kanske har jag gått och blivit bekväm? Men till mitt försvar var det en svår förhandling mellan hjärna och hjärta. Egentligen hade jag tvångsmässigt velat ge mig ut springa bara för att och självklart har jag lite dåligt samvete över att inte träna nu ikväll och kan inte riktigt se fördelarna med att vila men en faktor som spelade in var mörkret. Sundsvall är fanimig den otryggaste platsen i Sverige att springa på vintertid. Blir förbannad när jag tänker på det. Med lite tur så funkar vart sjätte gatlyse så det är bara tur att man inte springer in i nån eller nåt så här års. Dessutom är asfalten lika jämn som Roms sju kullar och under all kritik, helt plötsligt kan det dyka upp stora hål. Och som om det inte vore nog så fattar cyklister inte att det är lag på cykellyse i mörker och folk kör som om dom hade köpt sina körkort på postorder. Varför det ska vara så svårt att använda blinkers? Jag fattar det inte. Om jag ska korsa ett övergångsställe efter en rondell och ser en bil inne i rondellen som inte blinkar ut så tar jag för givet att han inte ska korsa min väg bara för att sekunden senare nästan bli överkörd av samma bil som inte blinkade ut. Idiot! Eller som min kusin så fint uttryckte det: ”det är jävligt tur att Sundsvall finns för vart skulle annars alla Sundsvallsbor bo?”

Och apropå ensamhet så sammanfattar Mr Moreland det på ett sätt som vi andra bara önskar att vi också kunde göra. Har för mig att han ska vara förband till Jason Isbell i höst eller om han var det förra hösten. Skitsamma, han är en jävla chef hur som helst!

/Hörs