MEST LÄSTA
Gå ner i vikt – på rätt sätt
Blogg

Gå ner i vikt – på rätt sätt


Vill du gå ner i vikt? Då måste du tänka på att bygga på din muskelmassa samtidigt – så att ditt skelett håller sig starkt och friskt.

Om du tappar muskelmassa samtidigt som du tappar fett, vilket är vanligt vid tuffa dieter, kommer ditt skelett nämligen att bli svagare. Så om du behöver gå ner i vikt är det bäst att äta bra och träna samtidigt. Gärna löpning, som vi sedan tidigare vet är en grymt bra träningsform för att bygga ett starkt skelett. (Källa: Nottingham Trent university, University of Sao Paolo).

Kvalitet före kvantitet?

Hur stor betydelse har kvaliteten på maten när det gäller vikten? Det här diskuterar forskarna bakom en studie publicerad i Journal of the American Medical Association. De såg att försökspersoner som drog ner på processad mat, tillsatt socker och raffinerade spannmål gick ner mycket i vikt under tolv månader – detta oavsett om deltagarna gick på en diet som hade lågt fettinnehåll eller lågt kolhydratsinnehåll. Däremot åt alla deltagarna högkvalitativ mat.

Forskarna lyfter därför frågan om inte matens kvalitet är en mer relevant faktor än fett vs kolhydrater när det gäller viktnedgång genom kostförändringar.


Antal kommentarer: 3


Annica Johansson

Skulle bra gärna vilja se källhänvisning, inte bara publikationens namn här faktiskt, för det låter för bra för att vara sant.


Stefan Larsén

Hej Annica, det var nog lite för bra för att vara sant – vi drog lite för stora växlar på diskussionen av studiens resultat. Nu är den nyanserad och uppdaterad med länk till studien.


Annica Johansson

Tack för länken! Det var väldigt intressant att varken insulin eller generna hade någon som helst inverkan på viktnedgången i de två dieterna som undersöktes. Vilka makronutrienter en person äter är med andra ord mindre relevant än kvalitén på maten. Inte otippat, men en bra påminnelse!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ny forskning: Stark och snabb – på bara 13 minuter!
Blogg

Ny forskning: Stark och snabb – på bara 13 minuter!


En ny studie, publicerad i Medicine & Science in Sports & Exercise, visar att det kan räcka med så lite som 13 minuter styrketräning för att nå samma resultat när det gäller styrka och uthållighet som de som lägger fem gånger så mycket tid i gymmet får.

I studien delade forskarna in de erfarna styrketräningsutövarna i tre grupper: högvolym, mellanvolym och lågvolym. Alla deltagare fick sedan utföra 8–12 repetitioner av sju olika överkropps- och benövningar. Detta program genomförde de tre gånger i veckan under åtta veckor. Den enda skillnaden mellan de tre grupperna var antalet set de gjorde per träningstillfälle. 

Högvolymgruppen gjorde fem set, vilket tog mer än en timme i anspråk per träningstillfälle. Mellanvolymgruppen gjorde tre set, vilket tog cirka 40 minuter per gång. Lågvolymgruppen gjorde ett set av var och en av de sju övningarna, vilket bara tog 13 minuter per tillfälle. 

Resultatet efter åtta veckor var häpnadsväckande. Lågvolymgruppen hade då uppnått exakt samma förbättringar när det gällde muskelstyrka och uthållighet som deltagarna i högvolymgruppen, som alltså hade tillbringat fem gånger så mycket tid i gymmet. Samtliga deltagare hade också lagt på sig muskelmassa, däremot hade de i högvolymgruppen byggt en avsevärt mycket större muskelvolym. 

För löpare, cyklister eller längdskidåkare är det här relevant. I viktbärande konditionsidrotter som dessa kan förbättrad styrka och uthållighet ge bättre prestationer. Däremot gynnas dessa idrottare inte av att behöva släpa på onödig bulk. Men den här studien indikerar alltså att det inte krävs särskilt mycket tid i gymmet för att få snabba resultat. Resultat som har betydelse när det gäller allt från att förebygga skador och stärka hälsan till att förbättra prestationen. Och det till det facila priset 13 minuter tre gånger i veckan.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

The comeback kid


Nu är jag förhoppningsvis tillbaka och på gång igen! Senaste månaden har präglats av kravlös löpning utan vare sig mål eller mening, bara skön mellanmjölk när jag har känt för det. Benen, hövvet och känslan har fått avgöra både fart och distans. Det har vart en månad av feel good löpning och jag har mått så jävla bra av det.  Inga tankar alls på vare sig lopp, tider eller mjölksyra. Riktigt välbehövligt. Det har blivit rätt många 2mils rundor i min ensamhet sent på kvällarna för att rensa skallen. Det är fan livet alltså – att rekreationsspringa i solnedgången en varm vårkväll och bara låta tankarna få vandra iväg till ljudet av monotont asfaltsdunkade. Allt för ofta har jag även kommit på mig själv med att fortfarande tänka tillbaka på loppet i Hamburg och känt ett stort leende inombords. Jag kan fortfarande njuta lika mycket nu som för en månad sen av loppet och det hör verkligen inte till vanligheterna. För det mesta brukar man man ju börja tänka på nästa lopp samma sekund som man korsar mållinjen men jag har verkligen kunnat stanna upp och njuta och det tycker jag fler borde testa. Egentligen tror jag inte att jag har tappat jättemycket form även om det känns så. Rekreationsspringandet till trots så har jag ändå dunkat in tiomilaveckor. Nån jävla måtta får det ju ändå vara även fast man bara springer för springandets skull.

Förra helgen satt jag hemma och kollade Stockholm Marathon på TV och kände mig rätt nöjd med det. För en kort sekund önskade jag att jag också var där och kände en viss längtan efter adrenalinpåslaget som man alltid får strax innan startskottet går men det gick över rätt snabbt trots att väderförutsättningarna såg för jävla bra ut. Helt ärligt var det lika kul att ligga i soffan, käka chips och följa tätstriden istället för att själv springa. Men nu börjar det bli hög tid att släppa sargen och komma tillbaka in i matchen för om mindre fyra månader ska jag vara i minst sub2.45 form i Berlin.

Jag har börjat smyga in lite fartökningar här och där och även bränt av nåt okej fartpass typ 10x1000m så helt off har jag ju inte varit. Första riktiga testet vart jag står blir faktiskt redan nu på lördag då jag ska damma av tävlingslinnet igen. Söder runt 10k. Det enda jag är riktigt säker på inför det är att det kommer bli en nära-döden-upplevelse.

Det var sjukt länge sen jag sprang en mil på tävling, kan knappt komma ihåg det senaste loppet och ännu längre sen jag faktiskt sprang ett bra millopp, det är nog preskriberat vid det här laget. Min träning de senaste åren har vart helt och hållet fokuserad på marathon vilket även inneburit att jag sällan sprungit snabbare än tröskelfart förutom på en del bandpass men det räknas inte. Marafarten kan jag hitta i sömnen direkt men milfart? Har ingen aning om hur det ska kännas förutom att det ska vara kräkjobbigt. Med största sannolikhet kommer det diffa uppemot säkert en minut på den första och sista kilometern på lördag. I måndags gjorde jag ett försök att springa 3x2km i milfart men det gick alldeles för fort och var på tok för jobbigt. Det enda positiva var att jag sprang dom hyggligt jämnt; 7.11, 7.08 och 7.09 men inte en chans att det kommer hålla på lördag. Just nu känns det som om varje sekund under 40min kommer vara en bonus. Nä, men marafart borde man ju ändå kunna hålla i en mil så förhoppningsvis blir det under 40 i alla fall.

Ett tag försökte jag lägga fram idén för brorsan att vi kanske borde skita i loppet helt och hållet när vi är i så dålig form båda två men det gick inte hem så som planerat. Istället har jag frivilligt betalat 400spänn i anmälningsavgift bara för att må dåligt i 10km. Och som om det inte vore nog med att 10k är apjobbigt, det ser ju dessutom ut att bli världens värmebölja i Stockholm nu till helgen. Eller den kanske redan har kommit förresten, fick nyss en varning om att det är 28 grader i skuggan där nere. Fy fan. Jag som tyckte det var skitvarmt här i Sundsvall nu ikväll när jag var ute och sprang och då visade termometern bara 22 grader.

Men det kanske är bra att utsätta sig för det här, förr eller senare måste man ju börja träna på riktigt igen. Theres no such thing as a free lunch! Men den där värmen skulle jag gärna skippa. Det som känns mest jobbigt med att börja dra igång träningen inför Berlin är egentligen inte alla mil som måste göras utan att det ska göras i sommarvärme. Med fjolårets sommar färskt i minnet så vet jag inte om jag kommer fixa ännu en varm sommar, då vetifan om jag skiter i det totalt.

Värmen kan dock gärna få stanna kvar till veckan efter för då ska jag göra Stockholms gator osäkra. Ja, alltså inte löpandes då utan med cognacsfärgade boots och vita jeans på istället. Jag och ett par kollegor har hyrt en lägenhet på Söder ett par dagar och ska förutom att se Mark Knopfler på Globen även sitta på en massa uteserveringar och dricka rosé. Så då kan solen gärna få steka på. Har haft mina sista lektioner för det här läsåret, när jag kommer hem igen är det bara studentavslutning kvar. Å andra sidan har jag jobbat hela dagen idag trots att det är röd dag och allt och tvingade även in ett gäng elever till skolan för att göra dom sista proven.  Så nu är det nästan sommarlov. Let the maraträning begin!

/Hörs


Blogg

Post marathon depression


Nu har det hunnit gå lite drygt två veckor sen jag korsade mållinjen i Hamburg och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har njutit sen dess. Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt fick till en sån jävla fullträff från ingenstans, har fått nypa mig i armen både en och två gånger. 2.45. Ibland måste jag säga det högt för mig själv för att tro på det. Det här är nog dessutom första gången som jag faktiskt har unnat mig att stanna upp och verkligen njutit av min prestation och inte skyndat vidare i tankarna mot ett nästa lopp som jag alltid har en tendens till att göra annars. Varje kväll dom senaste veckorna har jag legat och gått igenom loppet för mig själv och drömt mig tillbaka till Hamburg innan jag till slut somnat med ett leende på läpparna. Det vinnande konceptet var nog att gå in med noll förväntningar och allt att vinna så det ska jag nog fortsätta med även i fortsättningen. En sak som oroade mig lite innan jag åkte ner var att jag tog en rejäl fylla tre dagar innan loppet. Inte bara ett par bärs efter jobbet utan tvåsiffrigt antal. Det var ju påsklov. Ledighet. Ingen annan i sällskapet skulle ju springa en mara så jag drogs med. Dessutom diskuterade vi Jordan Peterson om jag kommer ihåg rätt och alla diskussioner som inkluderar Jordan Peterson kräver öl. Mycket öl. Med facit i hand gick det ju bra men det var faktiskt nånting som oroade mig lite när jag satt på planet ner och kände torrheten i munnen så det kommer jag nog inte att göra om även om det gick bra den här gången.

Jag kom igång med löpningen rätt snabbt när jag kom hem, redan efter ett par dagar var jag ute och kutade och benen har känts både pigga och fräscha. Nån vidare variation på passen har det dock inte blivit. 20km distans, 20km distans och 20km distans, alltid i mellanmjölksfart. Idag varierade jag mig faktiskt och sprang – hör och häpna – 15km distans i mellanmjölksfart. Ett tag funderade jag på att springa Kungsholmen runt som gick nu i helgen men det var aldrig riktigt aktuellt för mentalt skulle jag aldrig ha orkat ladda om. En effekt av att tömma allt man har – både fysiskt och mentalt – på en mara är ju att luften går ur. Det uppstår en stor jävla mättnad. Eller kanske snarare tomhet. Plötsligt tappar den gråa trista vardagen sin mening när man inte längre har det där målet att sträva mot som man tänkt på tjugofyra sju under det senaste halvåret. För första gången på länge kan jag faktiskt erkänna för mig själv att jag känner mig riktigt mätt på löpning. Egentligen har jag ingen som helst lust att springa alls och först nu kan jag förstå folk som inte tar ett löpsteg på flera månader efter att dom genomfört sin första mara. Trots det så fortsätter jag att springa lätt tvångsmässigt. 20km distans, 20km distans och 20km distans.

Jag har försökt att fylla en del av det där tomrummet med att gå på gymmet dom dagar då löpningen känts meningslös men det har snarare blivit ännu tydligare att gymvärlden är ett avslutat kapitel för egen del. Ett tag tänkte jag att jag skulle ge mig på å försöka bänka tresiffrigt igen nu när jag ändå inte har nåt tydligt mål med löpningen i vår men när jag med nöd och näppe knappt orkade lyfta stången så var det bara till att kapitulera och inse att jag är löpare för jag har tappat precis alla muskler jag en gång hade. Som tur är så är iaf bröstkorgen inte konkav och insjunken riktigt än, man kan ändå ana att det en gång har funnits nånting där även om det mest är ihåligt nuförtiden.

Innan jag åkte ner till Tyskland så hade jag en tanke om att eventuellt springa Stockholm Marathon nu i juni men det blir det inte heller. Har noll lust med det, skulle nog inte ens orka springa om jag så fick betalt. Däremot kanske det blir Söder Runt 10k men det skrämmer mig nästan ännu mera för då måste jag ju börja kötta lite intervaller och inte bara springa mina 20km distans varje dag.

Som vanligt när jag kom tillbaka till jobbet efter loppet så ville alla snälla kollegor och elever gratulera. Jag blir alltid lite ställd då och vet inte riktigt hur jag ska reagera. -”Nämen Gud så duktig av dig” eller -”Oj, sprang du hela vägen utan att stanna”. Nu raljerar jag som vanligt men många har egentligen ingen aning om vad det innebär att springa en mara på 2.45 vilket såklart inte är deras fel. Dom vill ju bara väl vilket såklart uppskattas och dom skulle säga samma sak även om jag sprungit på 4.45 vilket är det som blir lite fel. Kidsen däremot, dom fattar, särskilt idrottseleverna, för dom kan relatera till farten och kan på riktigt faktiskt bli lite imponerade. Det är najs och bra för självkänslan att som snart 40-årig gubbe kunna vara lite relevant. Jag har faktiskt blivit utmanad av några att vara med när dom springer Cooper nu i vår men det vetifan om jag vågar. Mitt ego klarar nog inte av att få spö av ett gäng fjuniga sjuttonåringar för jag vet att jag kommer få höra det i tre års tid då.

Just nu har jag ingen som helst aning om vad nästa mål ska bli och det skrämmer mig lite. Är jag klar med marathon och bör prioritera att bli snabbare på mil- och halvmaran? Springa mer korta lopp och intervaller eller fortsätta att tugga distans och långpass? Vad är ett rimligt mål på Berlin Marathon i september? Vilka lopp ska jag springa framöver? Har ingenting inbokat alls. Ska jag springa några alls eller bara rekreationsspringa? Och bloggen, orkar jag fortsätta att hålla den vid liv genom konstgjord andning eller ska jag lägga ner den helt? Frågorna är många. Den som lever får se.

/Hörs


Blogg

Hitta tillbaka till löparsteget


Våren är här och äntligen har jag kommit igång med regelbunden löpning. Min dotter är nu sex månader och jag går sakta men säkert framåt i min löpning. Troligtvis skulle jag kunna springa lite längre och snabbare än vad jag gör men jag låter det ta tid att hitta tillbaka till löpningen. Just nu springer jag upp till sex kilometer ungefär tre gånger i veckan och ofta med löparvagn. Utöver det promenerar jag minst en gång per dag och kör lite styrka, ibland på gym och ibland hemma.

Det som slog mig när jag började springa ordentligt igen vara att det kändes som om jag helt hade tappat mitt löparsteg. Jag kom på mig själv att tänka – hur var det man gjorde nu igen? Kroppen kändes seg och steget svampigt.

Efter några löparturer var det vissa saker som jag insåg är väldigt viktiga för mig när jag springer som hjälper mig att hålla en bra löpteknik.

  • Det är viktigt att aktivt möta marken och skjuta ifrån i varje löparsteg. Känslan skall vara att man springer på riktigt varm asfalt. Jag hade alldeles för lång markkontakt under mina första pass. Det gjorde att det var väldigt jobbigt att springa. Jag fick jobba mycket i varje steg och det kändes bara stumt och svampigt. Jag saknade den spänstiga känslan av att studsa fram på underlaget.
  • Kroppens lutning. Genom att ha en korrekt vinkel i kroppen blir stegisättningen lättare och man får med sig farten. Låt kroppen ha en rak linje mellan ankel, knä, höft och axlar. Undvik att sitta ner med rumpan så att det ser ut som om du har tagit med dig kontorsstolen ut på löprundan och se till att trycka fram höften ordentligt. Efter graviditeten har det varit en liten utmaning att koppla på rumpmusklerna igen. Det blir dock så mycket lättare att springa när de aktiveras. I annat fall känns löpningen svampig och seg. Jag tycker också att det gör ont i knäna om jag inte skjuter fram höften.
  • Armarnas pendling. Testa att springa med handflatorna uppåt och tummarna ut från kroppen. Genom att göra det används energin till att ta dig framåt istället för att gå förlorad om armarna korsar kroppen för mycket och håller inne energin i en rotation runt bålen.
  • Bålens spänning. Efter min graviditet är det extra viktigt att jag tänker på att spänna till bålen när jag springer så att jag inte tappar den. Om jag tappar spänningen tenderar jag att få ont i ländryggen.

Det är så lätt att bara fortsätta springa på samma sätt eftersom att det funkar och man sällan har tid eller energi till att tänka på löparsteget.

Under en graviditet ändras ju kroppen och nu när jag började springa igen så bestämde jag mig för att ta tillfället i akt och verkligen jobba på löparsteget. Det blir därför inte fokus på att springa så långt eller snabbt som kroppen orkar utan istället på att orka hålla löparsteget hela passet. Det blir en ännu större utmaning md löparvagn men det får bli ett eget inlägg.