Nu är jag förhoppningsvis tillbaka och på gång igen! Senaste månaden har präglats av kravlös löpning utan vare sig mål eller mening, bara skön mellanmjölk när jag har känt för det. Benen, hövvet och känslan har fått avgöra både fart och distans. Det har vart en månad av feel good löpning och jag har mått så jävla bra av det. Inga tankar alls på vare sig lopp, tider eller mjölksyra. Riktigt välbehövligt. Det har blivit rätt många 2mils rundor i min ensamhet sent på kvällarna för att rensa skallen. Det är fan livet alltså – att rekreationsspringa i solnedgången en varm vårkväll och bara låta tankarna få vandra iväg till ljudet av monotont asfaltsdunkade. Allt för ofta har jag även kommit på mig själv med att fortfarande tänka tillbaka på loppet i Hamburg och känt ett stort leende inombords. Jag kan fortfarande njuta lika mycket nu som för en månad sen av loppet och det hör verkligen inte till vanligheterna. För det mesta brukar man man ju börja tänka på nästa lopp samma sekund som man korsar mållinjen men jag har verkligen kunnat stanna upp och njuta och det tycker jag fler borde testa. Egentligen tror jag inte att jag har tappat jättemycket form även om det känns så. Rekreationsspringandet till trots så har jag ändå dunkat in tiomilaveckor. Nån jävla måtta får det ju ändå vara även fast man bara springer för springandets skull.
Förra helgen satt jag hemma och kollade Stockholm Marathon på TV och kände mig rätt nöjd med det. För en kort sekund önskade jag att jag också var där och kände en viss längtan efter adrenalinpåslaget som man alltid får strax innan startskottet går men det gick över rätt snabbt trots att väderförutsättningarna såg för jävla bra ut. Helt ärligt var det lika kul att ligga i soffan, käka chips och följa tätstriden istället för att själv springa. Men nu börjar det bli hög tid att släppa sargen och komma tillbaka in i matchen för om mindre fyra månader ska jag vara i minst sub2.45 form i Berlin.
Jag har börjat smyga in lite fartökningar här och där och även bränt av nåt okej fartpass typ 10x1000m så helt off har jag ju inte varit. Första riktiga testet vart jag står blir faktiskt redan nu på lördag då jag ska damma av tävlingslinnet igen. Söder runt 10k. Det enda jag är riktigt säker på inför det är att det kommer bli en nära-döden-upplevelse.

Det var sjukt länge sen jag sprang en mil på tävling, kan knappt komma ihåg det senaste loppet och ännu längre sen jag faktiskt sprang ett bra millopp, det är nog preskriberat vid det här laget. Min träning de senaste åren har vart helt och hållet fokuserad på marathon vilket även inneburit att jag sällan sprungit snabbare än tröskelfart förutom på en del bandpass men det räknas inte. Marafarten kan jag hitta i sömnen direkt men milfart? Har ingen aning om hur det ska kännas förutom att det ska vara kräkjobbigt. Med största sannolikhet kommer det diffa uppemot säkert en minut på den första och sista kilometern på lördag. I måndags gjorde jag ett försök att springa 3x2km i milfart men det gick alldeles för fort och var på tok för jobbigt. Det enda positiva var att jag sprang dom hyggligt jämnt; 7.11, 7.08 och 7.09 men inte en chans att det kommer hålla på lördag. Just nu känns det som om varje sekund under 40min kommer vara en bonus. Nä, men marafart borde man ju ändå kunna hålla i en mil så förhoppningsvis blir det under 40 i alla fall.
Ett tag försökte jag lägga fram idén för brorsan att vi kanske borde skita i loppet helt och hållet när vi är i så dålig form båda två men det gick inte hem så som planerat. Istället har jag frivilligt betalat 400spänn i anmälningsavgift bara för att må dåligt i 10km. Och som om det inte vore nog med att 10k är apjobbigt, det ser ju dessutom ut att bli världens värmebölja i Stockholm nu till helgen. Eller den kanske redan har kommit förresten, fick nyss en varning om att det är 28 grader i skuggan där nere. Fy fan. Jag som tyckte det var skitvarmt här i Sundsvall nu ikväll när jag var ute och sprang och då visade termometern bara 22 grader.
Men det kanske är bra att utsätta sig för det här, förr eller senare måste man ju börja träna på riktigt igen. Theres no such thing as a free lunch! Men den där värmen skulle jag gärna skippa. Det som känns mest jobbigt med att börja dra igång träningen inför Berlin är egentligen inte alla mil som måste göras utan att det ska göras i sommarvärme. Med fjolårets sommar färskt i minnet så vet jag inte om jag kommer fixa ännu en varm sommar, då vetifan om jag skiter i det totalt.
Värmen kan dock gärna få stanna kvar till veckan efter för då ska jag göra Stockholms gator osäkra. Ja, alltså inte löpandes då utan med cognacsfärgade boots och vita jeans på istället. Jag och ett par kollegor har hyrt en lägenhet på Söder ett par dagar och ska förutom att se Mark Knopfler på Globen även sitta på en massa uteserveringar och dricka rosé. Så då kan solen gärna få steka på. Har haft mina sista lektioner för det här läsåret, när jag kommer hem igen är det bara studentavslutning kvar. Å andra sidan har jag jobbat hela dagen idag trots att det är röd dag och allt och tvingade även in ett gäng elever till skolan för att göra dom sista proven. Så nu är det nästan sommarlov. Let the maraträning begin!
/Hörs
Antal kommentarer: 3
Annica Johansson
Skulle bra gärna vilja se källhänvisning, inte bara publikationens namn här faktiskt, för det låter för bra för att vara sant.
Stefan Larsén
Hej Annica, det var nog lite för bra för att vara sant – vi drog lite för stora växlar på diskussionen av studiens resultat. Nu är den nyanserad och uppdaterad med länk till studien.
Annica Johansson
Tack för länken! Det var väldigt intressant att varken insulin eller generna hade någon som helst inverkan på viktnedgången i de två dieterna som undersöktes. Vilka makronutrienter en person äter är med andra ord mindre relevant än kvalitén på maten. Inte otippat, men en bra påminnelse!