När dimman tillslut lättade under torsdagens fjällöpning, som jag skrev om i föregående inlägg, insåg jag att vi hade missat toppen av Städjan och vi beslöt oss då för att ta oss upp på toppen igen under fredagen som var dag två av vårt fjälläventyr. När vi vaknade sken solen och gårdagens trista gråa och regniga väder var som bortblåst. Efter frukosten gav vi oss iväg för att än en gång försöka bestiga Städjan. Väl framme vid botten av städjan var det nästa inte ett moln på himmelen och möjligheter att vi skulle missa toppen igen var i stort sett obefintlig. Vi valde an annan väg upp mot toppen för att få lite variation, den visade sig vara betydligt brantare men det vara bara att ge järnet upp för fjället eftersom att vi skulle hämta våra vänner i Idre om mindre än två timmar.

Det blev en väldigt snabb hike med bultande hjärta springandes upp för fjället överstenar och rötter. På vägen mötte vi och gick om många vandrare som nog undrade lite varför vi hade så bråttom, vi var ju trots allt i fjällen. Det brände ganska bra både i benen och i bröstet på vägen upp. Väl uppe på toppen tog vi några snabba kort och sedan var det dags att bege sig ner igen. Utsikten från en topp är verkligen rogivande. Hade vi inte haft så bråttom tror jag att jag hade suttit där ett tag och filosoferat över livet.

Jag föredrar faktiskt att springa uppför jämfört med utför i steniga partier. Nedför måste man verkligen ha 100% fokus på underlaget och vart man sätter fötterna. I och med att man landar med hela sin tyngd på fötterna när man springer utför kan ett snedsteg vara förödande. När jag springer uppför upplever jag inte att jag landar med hela vikten på foten på samma sätt.

Efter att vi hade hämtat våra vänner var det dags för fjällbestigning nummer två för dagen. Istället för sten bestod stigen istället utav mossa, det var mysigt att ta sig fram över dessa mjuka kullar. Landskapet var ganska olikt det vi gick igenom på förmiddagen. Utsikten från fjället var inte så dum den heller.

Det är något speciellt med att springa i fjällen, där är det svårt att inte vara i nuet. I onsdags förra veckan åkte jag och min sambo norr ut för att få några dagars löpning inför Ultravasan. Fjällen bjöd inte på så mycket internet men nu när vi är tillbaka hemma ska jag berätta lite om våra äventyr. Längs med vägen till vår destination passerade vi Sälen och Vasaloppsstarten precis på dagen en månad före starten för Ultravasan! Det börjar kännas lite nervöst och pirrigt inför loppet. Jag ser verkligen fram emot det, kanske inte mot att starta klockan 05:00 men mot upplevelsen.

Efter att ha fått i oss lite frukost på torsdagsmorgonen och packat våra ryggsäckar med vatten, kläder och en matsäck gav vi oss iväg till turistinformationen för att köpa en karta över området kring Idre som vi skulle springa i, sedan bar det av ut på fjället.

När vi hade tagit oss ungefär sju kilometer började stigningen upp till Städjan, tre kilometer och runt 350 höjdmeter på en stig som mer verkade vara en bäck på grund av sommarens regnande.

Vi sprang på så gott det gick och kryssade mellan stenar, rötter och vatten. När vi kom upp till toppen av Städjan var det riktigt dimmigt och där av inte någon vidare fin utsikt men det vi såg var magiskt.

Vi tog oss ned för toppen och sprang på skrå ut mot Nipfjället längs en rösad led som bjöd på en helt fantastisk och annorlunda vy, tänk att Sverige kan vara så vackert och varierande.

Efter att ha tagit oss över ett större vattendrag var det äntligen dags för en matpaus. Jag var väldigt glad för att jag hade vattenpackat mina extrakläder i väskan och såg verkligen fram emot att byta till torra och varma kläder efter vår matpaus. Med lite mat i magen och några fler lager av tröjor gav vi oss ut på nästa etapp – hemfärden. Då det var lite blåsigt och kallt på fjället beslöt vi oss att springa genom skogen tillbaka till startpunkten, vilket kanske inte det bästa valet, eftersom om fjället var likt en bäck så var skogen likt en sjö. Vi konstaterade ironiskt att det i alla fall inte var någon risk för varken torka eller skogsbrand den närmsta tiden och tog oss igenom skogen. Vi stannade till vid en liten bäck och drack lite vatten.

Det fanns ingen möjlighet att undvika att skorna blev blöta och jag var väldigt tacksam över mina strumpor som värmde fötterna. Trötta och blöta efter fem timmar på benen begav vi oss hemåt nöjda med dagen.

Längs med vägen fick vi syn på flera ståtliga varelser.