Jag har åkt på en höstförkylning! Det är riktigt tråkigt och jag bara vill ge mig ut och springa i det fina och soliga höstvädret. Jag sitter och reflekterar över årets upplaga av Ultravasan. Jag har inte skrivit det tidigare men det var för att det bestämdes väldigt sent att vi skulle springa loppet, närmare bestäm vid lunchtid dagen före loppet. Kroppen kändes stark och bra inför loppet så då beslutade jag mig för att springa för att jag ville så gärna få revansch på förra årets Ultravasa då kroppen inte alls var med mig.
Det var en helt fantastisk känsla att stå vid startlinjen och att få vara med om den magiska starten en gång till. Efter bara några kilometers löpning var den härliga känslan som borta. Jag fick ont i magen och hade svårt att få i mig energi. Det kändes som om allt jag försökte få i mig gick rakt igenom kroppen och ju mer jag försökte äta desto värre blev det. Tänk dig att springa med konstant känsla av att magen krampar och som om du skulle kunna bajsa på dig i varje steg. Det är ungefär lika oskönt och oglamoröst som det låter. Stoppade jag in någon energi blev det som sagt ännu värre. Envis som jag var kämpade jag på i 63 kilometer till Oxberg. Där var jag tvungen att inse efter att ha rådfrågat sjukvårdspersonalen på plats att det inte går att springa nio mil utan att få i sig energi. Jag blev så besviken! Besviken på att magen krånglade medan kroppen kändes bra för övrigt. 63 kilometer löpta och jag kände nästan inget i benen. Banan var mycket bättre än förra året och innehöll mindre spänger och grusväg till fördel för en helt fantastisk skogsstig. Jag var otroligt ledsen över att behöva bryta och inte få gå in i mål men också väldigt trött på att springa och må så dåligt. Jag hade tiden på min sida och jag skulle ha kunnat promenera in i mål men det kändes inte alls kul och jag tyckte helt enkelt att det inte var värt slitaget på kroppen att gå de ytterligare 27 kilometrarna in i mål. Sjukvårdspersonalen gav mig dock ett ganska enkelt val när de sa att om jag fortsatte riskerade jag att eventuellt hamna på akuten med dropp efter målgången. Personalen var väldigt bra och jag är i efterhand tacksam över att de stoppade mig men just där och då känns det ju som om det bara var 27 kilometer kvar.
Jag fick ganska snabbt plats på en buss som körde från Oxberg till målet i Mora. Väl framme vid målgången gick jag och tog en dusch och ställde mig sedan längs målrakan för att invänta min sambo som fortsatte efter att jag hade brutit och heja på de som sprang in i mål. Besvikelsen över att inte ha kunnat genomföra hela loppet var väldigt stor när jag fick se alla glada löpare gå i mål.
Jag var osäker på om jag hade gjort rätt i att stanna och inte slutföra loppet. Var jag bara vek? Jag rådfrågade efter loppet en bekant som är både läkare och extremsportare om jag kunde ha gjort något annorlunda eller om jag bara var fånig som hade stannat. Jag fick svaret att det enda som man kan göra är att stanna och vänta tills kramperna släpper. Att springa för långt utan att kunna ta in energi kan vara ganska farligt och leda till tråkiga konsekvenser som muskelsönderfall och njursvikt. Efter att ha hört det kändes det faktiskt helt ok att ha stannat, tråkigt men rätt beslut. Det visar också att det faktiskt är väldigt viktigt att lyssna på kroppen till en viss del och att försöka acceptera när kroppen bara inte vill, framförallt när det gäller så låga sträckor som vid 90 kilometer.
Jag är en erfarenhet rikare och väldigt mycket klokare efter detta. Jag vet inte varför det hände och jag har aldrig vart med om det tidigare. Det gör det väldigt svårt att veta hur jag ska kunna undvika det i fortsättningen.
