Helgen har vart en riktig långpasshelg. Jag har sprungit två stycken långpass på 20 kilometer styck, ett på lördagen och ett på söndagen, med trevligt sällskap dessutom. Så härligt att bara springa i behagligt tempo och prata.

Under långpass på asfalt föredrar jag att springa med sällskap eller med en bra podcast i öronen. Springer jag långt i terräng springer jag aldrig med lurar i öronen men gärna med sällskap. Lite konstigt det egentligen. Jag tror att det kan vara för att det är så mycket ljud i staden att det är skönt att skärma av sig.

Banan som vi sprang under långpassen i helgen är väldigt fin och sammanlagt springer man över 8 unika broar och får på så vis se mycket av Stockholm samtidigt som jag inte tröttnar på omgivningen då den hela tiden förändras.

Efter flera års planerande och många mil har jag äntligen fått en plats till CCC. CCC är ett utav loppen som arrangeras under ”ultra trail Mont Blanc veckan”. Uttagningen till loppen går till som så att man måste springa specifika lopp som är godkända utav ITRA (International Trail Running Association) vilket ger kvalificeringspoäng till en lottning. Man får räkna med poäng från fullföljda lopp under de senaste två åren men man från bara räkna in poäng från två lopp, så det gäller att man springer lopp som ger tillräckligt med poäng. I lottningen gäller det sedan att man har lite tur så att man blir dragen och får springa CCC. I förra årets lottning hade jag och min sambo inte tur i lottningen men i år kom vi med i loppet! CCC går av stapeln den 31 augusti och jag ser fram emot det väldigt mycket.

Loppet startar i Courmayeur i Italien, går igenom Champex i Schweiz för att slutligen nå målgången i Chamonix i Frankrike. Loppet är 101 kilometer och 6100+ höjdmeter.

Bild lånad från UTMB® hemsida

Jag hoppas att ni vill följa vägen mot min största utmaning någonsin. Det kommer att bli tufft och krävas otroligt mycket träning men allt slit kommer att vara så värt det under det sagolikt vacka loppet.

Jag har aldrig gillat att springa på löpband inomhus. Jag är väldigt imponerad av de som kan ställa sig på ett löpband och springa i flera timmar. När jag ställer mig på ett löpband och börjar springa blir plötsligt sekunderna sega som sirap och det känns nästan som om jag har sprungit i en timme när jag bara har sprungit i tio minuter. Jag får liksom inte någon ro till att bara springa på bandet utan att samtidigt få se såväl nya platser som olika människor. Varför vet jag inte men jag misstänker att det beror på att jag är ganska otålig som person som hela tiden behöver omväxling och känna att min ansträngning tar mig någon stans, detta fall framåt.

I går bestämde jag mig för att utmana mig själv då jag hade anmält mig till ett intervallpass på löpband på SATS. Det gick helt klart över förväntan. Det var riktigt jobbigt, kul och det blev aldrig långtråkigt. Vi körde uppvärming och sedan 90 sekunder  x 4, 60 sekunder x 4, 30 sekunder x 4 och 15 sekunder x 4. Jag hade på mig min löparklocka och pulsband för jag ville dokumentera min puls så att jag förhoppningsvis kan se förbättringen över tid.

Efter nyår som firades med skidor i Åre fick jag en förkylning som inte ville släppa. Nu är jag äntligen frisk och idag gav jag mig ut på en löprunda tillsammans med en vän. Luften var klar, krispig och solen strålade, en helt perfekt morgon för en löprunda i Stockholm. Det var bitvis väldigt isigt men det gick bra att ta sig fram ändå.

Så härligt att äntligen få vara ute och springa igen. Det är först när man inte kan springa som man känner hur stor del det är av ens vardag. Ibland är det bra att få sakna löpningen. I veckan skall jag testa en klass på gymmet i inomhuslöpning för första gången vilket ska bli väldigt kul!

Hoppas att ni har en bra söndag och får tillfälle att ge er ut i solen.