I helgen skulle jag ha åkt till Stockholm för att springa långpass med brorsan. 34-35km med 4x5km marafart insprängt stod på agendan. Det är ett sånt där pass som brukar framkalla rätt mycket ågren dagarna innan. Därför kändes det skönt att jag inte skulle behöva genomlida det ensam. Jag är en riktig ”loner” när det kommer till löpning, springer helst själv i min egen lilla bubbla, den enda jag egentligen kan springa tillsammans med är väl egentligen brorsan för vi behöver inte prata med varandra även fast vi springer ihop. Vi springer på, säger nåt ord ibland, annars så koncentrerar vi oss på det viktigaste, nämligen att springa.

Hade verkligen sett fram emot att få lite draghjälp för formen har känts bedrövligt dålig dom senaste veckorna. Motivationen har heller inte vart den bästa och dessutom har självförtroendet sjunkit som en sten när det inte gått som planerat. Förutom nåt enstaka pass med några kilometers fartökningar så har jag knappt sprungit nåt annat än distans utomhus det senaste halvåret. Säga vad man vill om löpbandens förträfflighet när det är tjugo minus och tre meter snö men det går inte att jämföra med att springa på asfalt. Benen har känts otroligt stolpiga dom gånger jag försökt höja farten utomhus.

Därför var jag nära att nästan kasta in handduken när brorsan meddelade att han blivit sjuk på torsdagen. Ridå ner. Långpasset i Sthlm skulle ju vara min biljett till att hitta självförtroende, motivation och form. Nu skulle det helt plötsligt inte bli av. Det enda som kändes någorlunda bra var att jag inte hunnit sätta mig på tåget i alla fall.

En del av mig ville ta den enkla vägen ut och ställa in allt, både långpass, träning och marathon. Det skulle vara det enklaste. Skylla ifrån sig och komma med någon lam ursäkt. Lite hederlig gammal självömkan har aldrig vart fel. Ganska snabbt insåg jag dock att det inte är min stil och tog mig själv i kragen. På lördagsmorgonen stack jag så ut i blåsten här hemma i Sundsvall, väl medveten om att fartökningarna i marafart dagarna innan hade känts som självmordsfart. Nu skulle jag alltså köra fyra stycken femmor i samma fart helt själv och dessutom helst 35km totalt. Men det gäller bara att bestämma sig, svårare än så är det egentligen inte. Jag bestämde mig ganska tidigt för att benen kändes bra och att marafart inte är speciellt jobbigt. Det här har jag gjort tusen gånger tidigare. En efter en betade jag så av dom och när jag var klar hade jag klockat femmorna på mellan 19.30-40 och totalt samlat ihop 34km. Det är så man bygger självförtroende och pannben. Att trotsa sina farhågor och bara bestämma sig för att göra.

Nu ikväll boostade jag självförtroendet ytterligare lite med ett tempopass på 18km i marafart som för kvällen landade på 3.54 i snitt. Kändes som att stjäla godis från en tvååring. Hur lätt som helst. Nu börjar jag faktiskt tro på att Hamburg Marathon om 3 veckor inte nödvändigtvis kommer gå åt helvette. Förhoppningsvis slipper jag skämma ut mig och i den bästa av världar så kanske jag till och med kan göra ett bra lopp.

Det enda minuset just nu är att jag dragit på mig en åkomma som jag aldrig vart med om tidigare. På nåt sätt har jag lyckats dra på mig ett pungskav som inte är från denna jord. Då snackar vi inte nån jägarbränna, infanterield eller skavsår vid ljumsken utan ett riktigt nasty skavsår på självaste kronjuvelerna. Och alla killar vet ju att det är mer eller mindre omöjligt att gå, än mindre springa om paketet inte ligger bra. Det uppkom redan på långpasset i lördags men har förvärrats dom senaste dagarna. Förmodligen är det kalsongerna som har legat och skavt på nåt konstigt sätt. Idag gjorde det så fruktansvärt ont att jag var tvungen att gå hem från jobbet och plåstra om skiten, kunde inte gå normalt i korridorerna på skolan. Gick på apoteket och frågade vad fan jag skulle ta mig till och såg flera dagars ofrivillig vila framför mig. Kom därifrån med babypuder, olika salvor och specialplåster. Det verkar ha hjälpt för ikväll när jag körde mitt tempopass så kunde jag köra det utan större problem. Känns som det här kan bli ytterligare en grej att lägga till tävlingsförberedelserna; det räcker tydligen inte med att behöva tejpa fötter, smörja in armhålor och plåstra bröstvårtorna, nu ska man dessutom behöva tejpa pungen också. Jaja, så länge jag kan springa utan att det gör ont så för man väl stå ut med skiten…

Det viktigaste just nu är i alla fall att självförtroendet är tillbaka och att marafarten börjar kännas bra. Om drygt 3 veckor smäller det så det var verkligen på tiden att det vände.

/Hörs