Marathonvecka!

Varje gång jag ställer mig på en startlinje så är det pers som gäller, oavsett om det är rimligt eller ej. Jag kan mörka utåt och säga att jag bara tar det som ett träningspass och att sluttiden är oviktig men innerst inne så vet jag att jag ljuger för mig själv. PB är det enda som räknas. Jag menar, vad är det annars för mening med att springa lopp om man inte tänkt persa? Igår var dock faktiskt ett undantag. Igår var PB aldrig aktuellt och heller inget mål och det säger jag faktiskt inte bara för att det inte blev nåt pers utan för att det faktiskt var så. Igår var det primära målet främst att hitta en bra känsla i löpningen och bygga lite självförtroende att ta med inför Berlin och det tycker jag faktiskt att jag lyckades med.

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av en tradition. Mycket har hänt sen debuten 2009, både med mig som löpare men också med loppet. Årets upplaga bjöd på en hel del förändringar, en del positiva och några negativa men som helhet är loppet fortfarande ett fantastiskt bra arrangemang som även i fortsättningen kommer bli ett återkommande inslag i min löpning. Stockholm Halvmarathon hör liksom hösten till.

De senaste åren har ju Stockholm bjudit på högsommarvärme i samband med halvmaran vilket säkert vart uppskattat av publiken, men inte så mycket av oss löpare men i år blev det verkligen perfekt löparväder. 15-16 grader, mulet och lite regn i luften. Vinden kunde kanske ha vart lite snällare men det är dumt å klaga allt för mycket. Det var med andra ord upplagt för en massa nya PB:n. Mitt tidsmål för dagen var satt till sub 1.22. Klart rimligt men med facit i hand borde man kanske ha läst in sig lite mer på den nya bansträckningen. Jag visste att det skulle bli en del tunga stigningar och som helhet upplevde jag årets bana som den jobbigaste hittills.

I år kändes trängseln inte lika påtaglig i startgrupp A som tidigare år vilket säkerligen var ett resultat av färre antal deltagare. Det gick lätt att ta sig längst fram och jag tycker också man tjänade på att starten var flyttad ett par hundra meter bakåt jämfört med ifjol. Jag saknar dock fortfarande starten på Strömbron och hoppas att vi nån gång får uppleva den gamla bansträckningen igen. 

Jag hade lovat mig själv att hålla igen i början och ta det hyfsat lugnt men det gick inte alls. Stack iväg som ett spjut när adrenalinet började kicka in. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.30 och insåg att det gick på tok för fort men det var svårt att dra ner på farten när det kändes som om alla andra sprang ännu fortare än vad jag gjorde. Nånstans ute på Vasagatan började jag ändå hitta rytmen och blev sedan positivt överraskad av den nya bansträckningen när vi slapp springa hela det långa motlutet uppför Torsgränd, helt plötsligt var man ute på Kungsholmen vilket kändes bra. Men redan på Flemminggatan kände jag att benen inte var med, hjärta och lungor kändes okej men benen kändes som två lyktstolpar. Passerade första femman på 18.49 och bestämde mig längs Kungsholmsstrand för att sluta titta på klockan, bara köra på känsla och inte bli stressad av att folk sprang om mig.

Andra femman ute på Kungsholmen gick riktigt segt, jag behövde ingen klocka för å märka att jag tappade fart och det ganska ordentligt. Ibland försökte jag trycka på lite mer men benen svarade fortfarande inte och vid stigningen upp mot Kristineberg så var känslan att det skulle bli en tuff resa in mot mål. Att kliva av och få börja dricka öl kändes faktiskt ganska lockande. Drottningholmsvägen och Rålambshovsleden gick okej men väl ute på Norr Mälarstrand blev motvinden påtaglig och kändes jobbigare och jobbigare för varje steg. När jag passerade 10km slängde jag ett öga på den officiella klockan och noterade att första milen gått på ca 38.30 vilket var lite snabbare än vad känslan sagt. Jag visste att den andra milen skulle bli jobbigare så jag drog medvetet ner på farten för att spara lite på krafterna vilket gjorde att det inte blev lika jobbigt. Ansträngningsnivån låg snarare kring mara-ansträngning än tröskel.

Det kändes skönt när publiken tätnade efter Centralbron för det är alltid lättare att springa med en massa publik runt omkring. Att springa över Vasabron och Gamla stan kändes som en positiv förbättring jämfört med Skeppsbron, det kändes både lite lättare och roligare. Men sen kom den, stigningen upp till Söder som jag sprungit och väntat på och den var jobbigare än vad jag räknat med trots att jag hade rätt bra med krafter. Som tur var kändes den inte allt för lång och när man väl var förbi den och inne på Hornsgatan så rullade det på ganska bra men pulsen åkte ju jojo ett tag där.

Ute på Söder Mälarstrand började det bli glesare med ryggar och många som tröttnade. Ifjol bonkade jag totalt vid Tantolunden och med det färskt i minnet så fortsatte jag att ta det relativt lugnt för att ha lite reserver kvar. Passerade 15km på ca 58min och räknade ut att den senaste femman gått i fyrafart. Började räkna med en sluttid kring 1.23-24. Hade rätt mycket reserver att ta av som det kändes där och då och det var faktiskt rätt skönt å veta att jag inte skulle bonka vid Tanto i år igen.

När den så kom så ökade jag farten lite försiktigt och plockade genast ett par gubbar men jag glömmer alltid bort hur j-a lång den är och att St:Paulsgatan sedan kommer och förstör det roliga men det gick ändå över förväntan. Att få rulla ner mot Skeppsbron är alltid lika skönt och extra skönt i år när jag kände att jag hade gott om krafter kvar. Vid 20km passeringen kollade jag på klockan för första gången sen 5km passeringen som visade 1.18.22 och jag blev faktiskt lite överraskad för även om jag hade haft gott om energi på slutet så var känslan att jag hade tappat rätt mycket tid i och med att jag dragit ner på farten. 

Sista kilometern känns alltid mycket längre än alla andra kilometrar och i år var inget undantag. Började spurta lite för tidigt som vanligt och fick slita rejält sista biten in i mål men lyckades i alla fall öka farten och plocka nån gubbe till och passerade mållinjen på 1.22.23. Pustade ut och några sekunder senare kom brorsan i mål, precis lagom till att regnet började falla.

Överlag är jag rätt så nöjd med gårdagens lopp. Det var inte min dag, det kände jag ganska tidigt, men jag genomförde ändå loppet på ett bra sätt och kom i mål på en okej tid men framförallt så sprang jag ganska smart och hade hela tiden gott om krafter till godo. Banan var sjukt mycket jobbigare än vad jag hade föreställt mig men samtidigt kändes det roligt med lite variation och nya vyer. Jag är en bit ifrån mitt PB men det var som sagt aldrig nåt mål. 

Ett stort plus för en alkoholfria ölen som man bjöds på i mål, det var en trevlig nyhet. En mindre trevlig nyhet var att kanelbullarna som man alltid fått efter målgång inte längre fanns. Överlag var känslan att arrangören försökt spara in en del på vissa saker som bara känns som dumsnålt tex påsen för överdragskläder som nu var en vanlig plastpåse, dom uteblivna kanelbullarna och att påsen med energi som man alltid får i mål knappt innehöll nånting ätbart jämfört med tidigare.  

En anledning till att benen kändes som lyktstolpar hör säkert ihop med att jag inte unnat mig tillräckligt med vila. Jag har sprungit 4000km i år till dags dato vilket är ganska mycket mer än tidigare år och det är klart att det måste märkas på nåt sätt. Egentligen hade jag tänkt att springa det sista långpasset innan Berlin idag men efter lite funderande så kom jag fram till att det inte är fler långpass som behövs utan snarare mer vila. Så de kommande två veckorna är målet att benen ska bli så lätta och fräscha som möjligt. För när jag ställer mig på startlinjen om två veckor så är det pers som gäller, ingenting annat, då skiter jag fullständigt i känslan och allt annat oväsentligt. Då kommer det bara finnas en sak i mitt huvud. Sub 2.50.

/Hörs 

---