Det här loppet är tufft – men att få en startplats är helt brutalt

Det här loppet är tufft – men att få en startplats är helt brutalt


Den årslånga kvalprocessen för att få en startplats i det 412 kilometer långa Trans Japan Alps Race är skoningslös. Men arrangörerna menar att den krävs – för att säkerställa att alla deltagare når mållinjen. Vid liv. 

Text: Scott Yorko Foto: Miwaza Jemimah

– Mitt liv blir kortare. Det här är för mycket. Jag lovade min fru att det här skulle bli sista gången jag försöker … det är ett känsligt ämne, säger Naomasa Kimura över en stekt fläskkotlett med ris, dränkt i en söt och smakrik sås. 

Den 41-åriga lagerchefen arbetar för en traktortillverkare i Osaka, men sitter nu inklämd vid ett restaurangbord med fem andra män, som alla äter samma mat. Vi befinner oss i den lummigt belägna staden Komagane, i dalen som delar Japans södra och centrala bergsmassiv. Det är en sval, fuktig kväll i juni. På en fönsterbräda står glada trädgårdstomtar och tittar på oss.

Männen vid bordet är tunna med vältränade benmuskler, många bär t-shirts från olika 100-mileslopp. Alla har sprungit ett sub 3.20-maraton det senaste året (de flesta gjorde sub 3.00). Det är bara en av flera prestationer som krävs för att ens bli inbjuden till morgondagens två dagar långa kvalevent för Trans Japan Alps Race (TJAR), som går i augusti.

70 löpare slåss om 30 platser

Den långa listan över nödvändiga fysiska prestationer som krävs för att kvalificera sig till en av de 30 startplatserna är så omfattande och krävande att det nästan är mer imponerande – och farligt – att genomföra kvalificeringsprocessen än loppet i sig.

Cirka 70 löpare ansökte om att få en plats genom att skicka in bevis på att de hade klarat av det som krävs. Bland annat måste de ha campat minst tio nätter på över 2 000 meters höjd och ha sprungit ett ultralopp där reptiden är 25 timmar ­eller mer – och det på en tid som är mindre än 60 procent av loppets reptid.

Till det stundande två dagar långa kvaleventet finns det 60 platser, och 59 löpare lyckades uppfylla kriterierna för det – vilket de fick reda på med en månads varsel. De som kvalificerar sig för TJAR i augusti får sedan springa drygt 41 mil, från Japanska havet på västkusten till Stilla havet på östkusten.

Löparna i TJAR tar sig över tre prefekturer och tre bergmassiv, med sammanlagt 27 000 höjdmeter uppför och nedför. Det motsvarar att springa uppför och nedför den 3 776 meter höga vulkanen Fuji sju gånger i rad, inom loppet av åtta dagar – helt utan support. Detta i augusti, mitt under den japanska högsäsongen för tyfoner. 

En löpare följer den röda linjen som markerar banan på kartan. 

Att bara ta sig i mål anses vara en bragd. Därför delas inga prispengar eller pokaler ut, inte ens till vinnarna. Att bli en i den exklusiva skara som har genomfört loppet anses vara belöning nog.

4 dagar, 23 timmar och 52 minuter

– Den här träningen har kostat på rent fysiskt, säger Kimura.

De andra löparna runt bordet skakar fnissande på sina huvuden. En av dem, Yusuke Hayashida från Tokyo, tar fram Kimuras Stravaprofil på mobilen och skickar runt den. Alla tittar storögt och ger ifrån sig överdrivna ”Ooooo!” av förundran. Sedan mars har han sprungit ett 100-kilometerspass varje helg. Ibland har han klämt in 50 kilometer på vardagsmorgnarna före jobbet – och ett maraton på lunchen.  

Bara under den första halvan av 2022 har han fått ihop över 70 000 höjdmeter uppför – vilket han själv menar är lite och beror på att han har gjort mycket av sin maratonträning på platt mark.

Någon föreslår att Kimura kanske har en chans att peta ned ”Kungen” Shogo Mochizuki från tronen. Han är känd för att ha genomfört loppet fem gånger, varav fyra gånger i rad som segrare, och har sedan 2016 banrekordet på 4 dagar, 23 timmar och 52 minuter. (För att utmana sig själv valde Mochizuki att under 2018 års lopp frivilligt bära med sig all sin mat, utan att stanna för att fylla på förråden längs vägen – och slutade ändå sjua.) 

– Neeeej … han är kungen, han kan inte besegras. Han är en legendar för oss, säger Kimura som verkar uppriktigt chockad och förlägen över att frågan ens ställs. 

Uppställning 02.30

Morgonen därpå regnar det. Klockan är 02.30 och uttagningen börjar med en kontroll av utrustningen. Funktionärer i orangea västar går igenom innehållet i löparnas ryggsäckar, som ligger utlagt på presenningar framför dem. 

Den 27 punkter långa listan (se rutan) på obligatorisk utrustning omfattar bland annat två pannlampor med extra batterier, en kompass, ett försäkringskort, ett bivacktält (inte en säck), ett första hjälpen-kit, ett gasolkök inklusive en kastrull på minst 300 milliliter, gummiändar till vandringsstavarna, en nödsändare och två toalettkit.

Funktionärer tittar på när en löpare lägger ut de 27 obligatoriska delarna i utrustningen. 

För att få en plats i detta kvalificeringsevent har deltagarna också behövt visa upp bevis på att de har genomfört en kurs i avancerad livräddning, ett läkarintyg och ett medgivande från närmast anhöriga – bland annat. 

När de har fått sina utrustningar och blanketter godkända får alla lämna in sina mobiltelefoner, som tejpas och placeras i en plastlåda. Löparna får sedan papperskartor över området ­som de ska använda tillsammans med en kompass för att orientera sig längs den 78,9 kilometer långa bana de ska springa under loppet av två dagar. 

Stämningen är lugn och nedtonad. De flesta av löparna har förberett sig för detta under flera års tid, och att missa den här möjligheten att kvalificera sig vore förstås katastrofal. En av dem är Paul Deckret, en 42 år gammal amerikan som har bott i Japan sedan 2003, då han flyttade hit för att undervisa i engelska. 

– Förberedelserna för att kvalificera mig till det här loppet är det enda jag kan tänka på, berättar Deckret. 

Fram tills alldeles nyligen har han arbetat för turistbyrån på skidorten Hakuba, samtidigt som han genomgick en utbildning till bergsguide och startade en familj med sin japanska fru och deras nyfödda bebis. Nu är han klar och jobbar med att guida turister, både i sitt eget företag och som frilans för andra researrangörer.  

– Jag får i princip betalt för att träna, säger han. 

Sedan 2017 har han studerat tjocka böcker med tävlingsrapporter, inklusive utrustningslistor, träningsupplägg och detaljerade redogörelser för läxor som andra löpare har lärt sig den hårda vägen längs banans olika avsnitt. Men i år ska han inte springa. Ett diskbråck efter att ha skottat nästan två meter snö från taket på familjens 140 år gamla hus sätter stopp. Paul Deckret är här som supporter och fan – och han är synbart uppspelt över att bara vara i sina hjältars närhet.

Paul har bestigit Japans 100 högsta toppar och vunnit ultralopp, inklusive Bunsuirei 80K – en prestation som hjälpte honom att uppnå kraven för kvalificeringseventet. Han är en ytterst vältränad idrottsman, men inte den snabbaste löpare. Och det är också därför TJAR lockar honom. 

– Jag älskar att planera skiten ur saker och ting, säger han. 

Det betyder att optimera tajmingen för sömn, göra detaljerade fartstrategier för varje sträcka och räkna på hur många kalorier han måste bära med sig under loppet. 

Det betyder att optimera tajmingen för sömn, göra detaljerade fartstrategier för varje sträcka och räkna på hur många kalorier han måste bära med sig under loppet. 

– Det kan jag göra bättre än många sponsrade idrottare av världsklass … men ärligt talat är jag skraj för hela den här kvalificeringsprocessen. Det är som att arrangörerna jävlas med oss.

Äran är belöning nog

För Deckret och många andra deltagare ligger den största lockelsen i att bli en del av den här exklusiva klubben med legendariska bergslöpare. Den japanska kulturen kan vara artig och välkomnande, men består också av många tätt sammankopplade grupper med höga trösklar för den som vill vara med. 

Att bli en del av ett sammanhang kan ta åratal i Japan, där vikten av att respektera gränser är central i kulturen – och det gäller särskilt för gaijin (icke-japaner). Om en av dina japanska vänner ska hänga med sina skolkamrater eller tenniskompisar är det inte säkert att du blir inbjuden om du inte redan är en del av deras etablerade grupp – även om alla gillar dig.

När Deckrets diskbråck har läkt kan han bli den första gaijin som försöker kvalificera sig för loppet – och verkligen har en chans att fullfölja. Han har blivit vän med folk i arrangörsgruppen och med flera av löparna som har genomfört loppet, hängt med på gemensamma träningspass och till och med gjort en nyårsvandring inklusive övernattning. Men då han inte har sprungit loppet själv blir han bara inbjuden till deras träffar ibland. 

Spring inte mot rött ljus

Strax innan solen går upp i Komagane står tävlingsledaren Hiroshi Iijima, som har fullföljt loppet fyra gånger, under ett vitt tält för att skydda sig från regnet. Han läser upp regler i en mikrofon, om saker som var löparna kan fylla på vatten och hur man ska läsa kartan över bansträckningen.

– Ni får springa på vilken väg ni vill, men följ alla trafikregler är ni snälla, säger han.

Den andra dagen av kvalificeringstävlingen informerar tävlingsledaren Iijima löparna inför starten klockan 02.00.

Under 2018 års lopp var en löpare väldigt nära att inte klara reptiden på 192 timmar – men när han sprang genom staden Shizouka på sin väg mot målet var han ändå tvungen att stanna och vänta in grönt ljus vid varje övergångsställe. Annars hade han blivit diskvalificerad. ”Det var väldigt stressigt” sa han efteråt. Han hann i mål med två minuters marginal.  

Efter mötet kastar sig löparna över kartorna som studenter inför ett examensprov. Första dagen ska de springa 46,7 kilometer på en bana som tar dem ut från staden och upp till en skogsled som sedan tar dem genom tät, fuktig skog innan de springer nedför igen till en stenig campingplats. Förutom att avverka 3 500 höjdmeter uppför och 2 400 höjdmeter nedför ska de hitta och registrera sig på fem olika checkpoints längs vägen – och genomföra en simulerad livräddning på en av dem – innan de kommer till campingplatsen där de ska övernatta.

Där ska de visa exakt var de officiella checkpointsen ligger på sina kartor för tävlingsledningen, inom fyra millimeters felmarginal på kartan (eller 100 meter i verkligheten). Därefter ska de på mindre än fyra minuter montera och kliva in i sina tält ­– och stänga dragkedjan. Tältets stabilitet testas sedan med en specialdesignad apparat. Flera välrenommerade japanska löpare har briljerat i samtliga moment, bara för att misslyckas på just detta test och därmed inte kvalificera sig till loppet. 

Den andra dagen av kvaleventet bjuder på 32 kilometer tuff bergs- och väglöpning, med 1 650 höjdmeter uppför och 2 800 höjdmeter nedför. Direkt efter målgång ska de utmattade löparna besvara ett skriftligt prov – som bara erbjuds på japanska – med frågor om väder och hur man agerar i olika nödsituationer.

”Kungen” lutar sig över kartan på bordet, följer bansträckningen med ett finger. På handleden har han en vit Casioklocka, båda knäna är tejpade med turkos kinesiotejp. I närheten står en liten man för sig själv, klädd från topp till tå i The North Face-kläder. Den sponsrade löparen heter Takashi Doi och är 40 år, men ser ut som en tonåring. Han var tvåa på det 166 kilometer långa Ultra-Trail Mt. Fuji i april och var nära att krossa ”Kungens” banrekord på TJAR 2021, men loppet stoppades dag två på grund av ihållande stormvindar på 25 meter per sekund. De arbetar båda som brandmän, specialiserade på att rädda liv i bergen. 

Starten går

Efter ett gruppfoto på startlinjen kisar löparna mot den stigande solen innan startskottet ljuder 05.15. De springer i väg genom Komagane med löparryggsäckarna fulla av noggrant utvald och tajt nedpackad utrustning. Vägen ut ur staden kantas av gröna risfält som glöder i det varma morgonljuset. 

Klockan 06.20 samlas en liten grupp med supportrar på bron som löper över Tenryū-floden. Den utgör starten för den långa klättringen uppför det 1 685 meter höga berget Tokura. 

Ryosuke Ichinoe (till vänster) och Mitsuru Mikami korsar Tenryu-floden på sin väg mot den första klättringen. Ichinoe kvalificerade sig inte. Mikami klarade kvalet men bröt TJAR på grund av vädret och utmattning.

Med kartan i ena handen leder Doi tätgruppen på åtta löpare in i backen. Åskådarna klappar och viftar med händerna för att uppmuntra löparna. Nästan alla löpare vinkar tillbaka, ibland med båda händerna, ofta med ett brett leende. 

– Jag är väldigt trött, säger en löpare på engelska och ler brett när han passerar. Flera flexar med sina biceps inför kamerorna, innan de försvinner vidare uppför backen. 

När den asfalterade vägen slingrar in i det första bergsområdet blir det tydligt vilken utmaning det är för löparna att springa på en för dem okänd bana. Samtidigt som de bestämmer sina positioner baserat på landmärken och terrängen försöker de orientera med hjälp av sina papperskartor.

Doi missar en skymd stig med ”Kungen” och Yuichi Konno – tvåa både 2008, 2010 och 2016 – i släptåg. De springer nästan 400 meter uppför innan de inser sitt misstag och vänder tillbaka, hittar antydan till en stig in i skogen och tar fram sina vandringsstavar för att fortsätta klättringen. 

Till slut hittar tättrion in på den lilla stigen genom skogen.

Nästa löpare får hjälp av en 68-årig supporter med guldtänder som heter Tsuda och följer loppet på sin silvriga moped. Tsudas ständiga leende glittrar i solljuset där han står och pekar ut stigen för några av löparna som svettas i den 27-gradiga värmen, tills Deckret påpekar att det bryter mot regeln om att ingen får ta emot hjälp. 

”Har man gjort detta en gång så är man fast”

På andra sidan av berget sitter 43-åriga möbelsnickaren Kosuke Kaito vid ett litet bord, placerat i botten på dalen. Kaito är funktionär vid den första av de fem checkpoints som löparna måste markera på sina kartor. Han är från den gamla bergsstaden Takayama och vann själv loppet 2018 när ”Kungen” sprang med all sin mat i ryggsäcken. I år ställer Kaito upp som funktionär. 

– Har man gjort detta en gång så är man fast. Det är som ett drogberoende, man vill bara ha mer och mer. Och ju svårare det blir, desto större kick får man, säger han.

En av de många klättringar som tvingade löparna att gå under den första dagen.

Klockan 08:55 åker Tsuda upp på trottoaren med sin moped och stiger av den, precis i tid för att heja på löparna genom att ropa ”Hurra!” och klappa händerna. ”Kungen”, som har tagit ledningen, tackar och bugar uppskattande och springer sedan över ännu en bro för att börja klättringen uppför det drygt 3 000 meter höga berget Senjo, under lärkträdens skuggiga lövtak. 

”Kungen” anländer

Mörka moln börjar röra sig mot Choegoya, som är den campingplats där löparna ska övernatta. Klockan är strax 15.00, och löparna förväntas snart anlända. De tio medlemmarna i tävlingskommittén diskuterar hur många drag man ska göra med mätaren som används för att testa tälten. Man kommer överens om att det är ett fast ryck med tre kilos motstånd som gäller, i alla fyra riktningar. 

Åskan blixtrar över himlen när ”Kungen” kommer fram till lägret, långt före de andra löparna. Flera av hans fans följer varje steg han tar, med mobiler och kameror i högsta hugg. 

– Jag blev förtjust i honom under loppet 2014. Han ger allt och är en äkta och god person. Inte pretentiös och alltid ödmjuk, säger 76-årige Kozo Okushima, som bär en hatt med ”Kungen” Mochizukis autograf från just det året.

– Är det dags för Mochizuki att överlämna facklan? frågar jag. 

– Aldrig. Alla ser upp till honom. Det är viktigt för Mochizuki att vara här, och många kommer för att se just honom, säger han och skakar på huvudet med övertygelse. 

”Kungen” checkar in och spatserar över den platta grusytan. Han lyssnar när en funktionär i tävlingskommittén läser tältmonteringsinstruktionerna och sedan startar stoppuret. Mochizuki börjar montera sitt 170-grams nylontält, som stöds av två vandringsstavar som hålls uppe av spända tältlinor. Hans rörelser är snabba och beslutsamma.

Utan att göra fel spänner han tältduken, placerar ut tälthörnen och fäster dem med hjälp av de största stenarna han hittar i närheten. Utan att stressa kontrollerar han tältets stabilitet och kryper sedan in med sin ryggsäck. Blixtlåset dras igen när stoppuret visar 3.07. Sedan kommer han ut igen, skrattar och masserar sin ena sida medan funktionärerna kontrollerar tältets stabilitet. 

Shogo ”Kungen” Mochizuki sätter upp sitt tält. 

– Det är så många människor som tittar på – det var ett tag sedan jag kände så mycket press, säger han. 

”Kungens” tältkonstruktion håller för testet. Han bugar sig och tackar tävlingskommittén precis när regnet börjar falla, som om himlen respektfullt har väntat på att ”Kungen” skulle bli klar. 

– Jag satsar inte längre på att vinna. Nu när jag är 44 år och allt gör ont är det bättre att ungdomarna tar täten i klungan. Men jag tänker inte sluta ännu, jag behöver fortsätta utmana mig själv – även om det känns annorlunda nu efter att ha hållit på med detta i över tio år, säger han inför japanska statstelevisionen NHK:s kameror. 

Trettiofyra minuter efter ”Kungens” ankomst, när en funktionär berättar för tv-teamet från NHK att han är glad över det dåliga vädret ”eftersom det gör tävlingen mer utmanande”, anländer Takashi Doi. The North Face-löparen markerar sina checkpoints på kartan och förbereder sig för tälttestet i det allt mer intensiva duggregnet. Precis innan Doi sätter igång att resa tältet påpekar någon i publiken att bröstremmen på hans ryggsäck inte är helt fastsatt – ett annat krav – vilket han snabbt åtgärdar. 

Takashi Doi tittar på medan en tävlingsfunktionär testar hans tält.

Doi kämpar inledningsvis med att hitta tillräckligt mjuk mark att slå ned tältpinnarna i och får ta hjälp av en sten, men han lyckas ändå dra igen blixtlåset på 2.57 – allt medan ”Kungen” tittar på. 

En halvtimme senare kommer Konno in i lägret. Trots att han är bland de tre bästa signalerar hela hans uppenbarelse nederlag. Han monterar sitt tält utan problem, och fäster tältlinorna runt stora stenar – utan tältpinnar.

Konno klockas på 3.30, men när funktionärerna testar stabiliteten är det något som inte stämmer. Vandringsstavarna som används för att staga upp tältduken är olika långa, och när funktionären drar i konstruktionen glider den kortare staven omkull och tältet kollapsar. 

– Jag kommer att försöka igen om två år, säger Konno och hänger med huvudet när han inser att chansen att kvalificera sig till TJAR är borta.

Efter ett tag ramlar fler löpare in, däribland Kimura. Några ler, men flera är bekymrade över sina prestationer i första hjälpen-testet. Löparna var tvungna att tejpa sina egna fotleder men på grund av regnet fick de problem med att få den våta tejpen att fästa. Detta potentiella misslyckande ägnade många flera timmar över att grubbla på. Dessutom kommer det att dröja flera dagar innan tävlingskommittén bekräftar om löparna misslyckades eller klarade testet. 

Kimuras tältpanik

Duggandet har nu förvandlats till regelrätt regn vilket har gjort marken mjukare, och några få löpare misslyckas i tälttestet. Kimura börjar att montera sitt tält, vilket han har övat på 30 eller 40 gånger. Men när han drar i en lina för att spänna tältduken går den tunna rem som linan sitter fast i plötsligt sönder och tältet faller platt till marken. 

Kiretaaa! Det gick sönder!

– Kiretaaa! Det gick sönder! ropar han med skräck i rösten. 

Kimura knyter i panik ihop den trasiga remmen med en minimal knut, och trär snöret igenom öglan innan han försiktigt drar åt den igen. Det verkar hålla. Han har fortfarande tillräckligt med tid att dra i det några gånger, innan han kryper in i tältet på tiden 3.37.

När Kimura kommer ut igen ser det ut som att han kommer att börja gråta. Han tittar på när funktionären drar i hans improviserade reparation – men knuten och snöret håller och hans tält står kvar. Folkmassan runt honom andas ut. 

– Det var det värsta jag har varit med om. Jag trodde att det var slutet, säger han efteråt. 

Regnet och vinden ökar när dagens reptid på 13 timmar närmar sig. Några löpare anländer bara minuter för sent, och skriker i besvikelse upp mot den gråa skyn. 

Packade på en yta stor som två tennisplaner ser de mer än 60 färgglada tälten ut som blöta plastpåsar. I dem ska nu löparna försöka komma till ro. 

Löparna försöker koppla av och förbereda sig inför den andra dagen av kvalificeringsloppet.

– Tältgolvet fylls med vatten och regnet droppar i ansiktet hela natten. Det är varken varmt eller avkopplande och man sover inte ordentligt. Man bara svimmar och förlorar medvetandet, säger Yusuke Hayashida med ett skratt medan han lagar nudlar sittandes i sitt våta tält.

”Kungen” försöker flytta sitt tält till en torrare plats, men till och med han måste sova i en pöl.

Det handlar om att de inte ska dö

Vid starten 02.00 nästa morgon virvlar vinden i trädtopparna ovanför de av pannlampor upplysta löparna. Tävlingsledaren Hiroshi Iijima ställer upp alla i den ordning de kom i mål dagen innan. Mochizuki står längst fram, följd av Takashi Doi som sov i sina regnkläder. 

– Ni hade lite regn och vind i går kväll, och att få den typen av väder i fem till åtta dagar under loppet sliter på er. Så försök att träna så mycket som möjligt i sådana förhållanden, säger han. 

Iijima varnar också löparna för dagens krävande flodövergång och säger åt dem att inte ta några farliga genvägar. Inga langningsstationer, farthållare eller andra typer av stöttning är tillåtet. 

Alla justerar sina pannlampor och springer sedan in i mörkret. Framför sig har löparna en 4,7 kilometer lång klättring upp till 1 050 meters höjd, innan de ska ta sig ned till en väg där 19,3 kilometer utförslöpning på asfalt väntar.

– Man klarar inte loppet genom att bara vara snabb. Deltagarna måste klara sig helt utan hjälp, så om de skadar sig måste de ha utrustning med sig för att hantera problemet. Vissa försöker spara vikt genom att ta med mindre mat, kläder eller första hjälpen-kit. Men de måste också känna till vilka risker de tar i den här miljön, säger Iijima när löparna har lämnat startområdet på campingplatsen.

Jag frågar varför antagningsprocessen är så strikt och kraven så omfattande. 
– För det första handlar det om att jag inte vill att de ska dö

Jag frågar varför antagningsprocessen är så strikt och kraven så omfattande. 

– För det första handlar det om att jag inte vill att de ska dö, säger han, med stadig röst och en stoisk min. 

Det har hänt att människor har dött på grund av hypotermi eller fall från klippor när de har utsatt sig själva för extrema förhållanden under träningen inför tävlingen.  

– En löpare dog nästan under loppet också, och då fick jag en utskällning från räddningsteamet. Så det är viktigt att alla är väl förberedda.

För att säkerställa det arrangerar Iijima till och med ett träningsläger för löpare som vill försöka kvalificera sig till kvalificeringstävlingen.

Umaningen är uppenbarligen attraktiv för vissa. Men varför skulle någon som har klarat av att genomföra tävlingen – eller till och med har vunnit den – komma tillbaka? Handlar besattheten främst om att få vara en del av den här exklusiva klubben? 

– Definitivt. Det finns deltagare som inte har några andra vänner utanför det här, skrattar han.

När vi tar bussen ner från övernattningslägret passerar vi flera av löparna som har spridits ut längs banan. En yngre nykomling överraskar medlemmarna i tävlingskommittén – han leder och ligger långt före ”Kungen”. ”Tsuyoi” säger en av dem, vilket betyder ”stark”.

– Att någon av de där killarna säger det om en måste vara så coolt, säger Deckert.

Dags för teoriprov

Vi kommer fram till mållinjen klockan 08.00. Takashi Doi sitter med korslagda ben på den varma asfalten och gör det tre sidor långa, skriftliga provet. Vinden blåser ett tält över parkeringsplatsen, men Doi störs inte av det utan kliar sig koncentrerat i huvudet. Han beräknar nedkylningseffekten baserat på vindhastigheten, besvarar en svår ja- eller nej-fråga om hjärt-lungräddning och anger hur stor andel i procent av den mänskliga kroppen som består av blod.

Doi gör det skriftliga provet efter den andra dagens 32 kilometer långa löpning.

I intervjuerna efter kvaltävlingen undviker Doi, liksom hans konkurrenter, att svara på frågor som handlar om rivalitet, ära, rekord, målsättningar och segerchanser – det vill säga allt som kan uppfattas som att man inte är ödmjukt självförnekande.

Som den rutinerade 100-mileslöpare Doi är fann han inte det två dagar långa kvalloppet så fysiskt utmanande.

– Men det är klart att man känner pressen att inte göra misstag i testerna, som tältuppsättningen och kartläsningen, säger han. 

Kimura kvalificerade sig till exempel senaste gången med god marginal – men slogs ut i lottdragningen och fick vänta ytterligare två år. 

Även om en löpare klarar alla krav – som Doi, Kimura och ”Kungen” gör dag två – är det ingen garanti för att få en plats i tävlingen. Om fler än 30 sökande lyckas i kvalificeringstävlingen så hamnar alla i stället i ett invecklat lotteri. Kimura kvalificerade sig till exempel senaste gången med god marginal – men slogs ut i lottdragningen och fick vänta ytterligare två år. 

– Då kunde jag inte tro mina ögon. Men jag blev faktiskt ännu mer motiverad och fortsatte träna för att bli ännu bättre, säger han.

Takashi Doi avsätter ”Kungen”

Mindre än två månader senare, i början av augusti, avsätter Takashi Doi ”Kungen” från tronen och sätter ett nytt banrekord med sex timmar. Trots tungt regnande springer han TJAR på 4 dagar, 17 timmar och 33 minuter.

– Jag insåg att sömnbristen skulle påverka mig, så den största utmaningen var att få högsta möjliga sömnkvalitet på kortast möjliga tid, säger han.

Men hans största kamp handlade om att få till näringsintaget.

– Mina kaloririka sportmatsprodukter gjorde att mitt blodsocker steg, och ”insulinchocken” som kom av det bidrog till att jag kände mig seg. Men det var mitt enda misstag.

Denna trötthet drabbade Doi hårdast på klättringen till toppen av berget Senjo, där terrängen och lutningen är relativt likartad – dessutom i ett ganska enahanda landskap.

”Kungen” kommer i mål över 24 timmar efter Doi, och tar därmed fjärde plats med den imponerande tiden 5 dagar, 18 timmar och 37 minuter. 

– Jag tänkte ge upp ungefär tre gånger. Tidigare hade jag som mål att vinna och slå banrekordet, men den här gången försökte jag hitta på ursäkter som ”jag har inte samma uthållighet som när jag var yngre” eller ”min kropp rör sig inte som den brukade”. Men då missar man hela poängen med det här. Att springa genom Japan är en tillräckligt stor utmaning bara det – så jag är mest glad att jag tog mig i mål.

I år gjorde ”Kungen” det till en vana att titta på bergen och stjärnorna, uppskatta soluppgångar och solnedgångar, prata med vänner och vandrare längs vägen och tillåta sig själv att verkligen njuta av loppet. 

– Varje sådan handling har kraften att återställa sinnet och kroppen när man är på gränsen till att bryta ihop, säger han. 

Vid målet på stranden, under en stormig grå himmel med vågor som slår in mot den mörka sanden, reflekterar han framför publiken. Nästan alla filmar. 

– Jag trodde att jag skulle kunna avsluta det här kapitlet i dag, och tänkte absolut inte att jag skulle vilja springa Trans Japan igen. Men när jag nu passerat mållinjen känner jag nästan att jag vill försöka igen. Om jag gör det, så var snälla och heja på mig.

Den mentala utmaningen är kanske värst

Tio av de 30 deltagarna hoppade antingen av före start, eller kom inte i mål inom den åtta dagar långa tidsgränsen. Men Naomasa Kimura var inte bland de tio. Trots det säger han att ”det var den bästa upplevelsen i hans liv” när han en månad senare sitter vid sitt skrivbord på kontoret och talar tyst i sitt headset över Zoom. 

– Men det var verkligen tufft. 

Efter att ha brutit en vandringsstav tidigt i de norra delarna av bergen på Hayatsuki-leden, som är en av Japans vandringsleder med störst höjdskillnad, såg han ändå till att hänga med huvudgruppen. Men när han nådde de södra delarna av bergsmassivet fann han sig själv springa ensam. Kroppen kändes bra, men någonstans under dag fyra, mellan bergen Yokokawa och Mibu, började han bli mentalt nedbruten. 

Rent mentalt kunde jag inte hantera den där väldigt speciella typ av trötthet som drabbar en på TJAR. För att övervinna den lurade jag min hjärna att tro att det bara var den som kände av muskelvärken – inte jag.

– Rent mentalt kunde jag inte hantera den där väldigt speciella typ av trötthet som drabbar en på TJAR. För att övervinna den lurade jag min hjärna att tro att det bara var den som kände av muskelvärken – inte jag.

Allt eftersom fler och fler människor och åskådare dök upp på vägen mot målet blev också deras hejarop och uppmuntran ett stöd för honom. Och på den sista sträckan, från dammen vid Hatanagi till stranden vid Ohama, kunde Kimura få ut det sista han hade. 

– Efter målgången kändes det som att jag aldrig skulle kunna springa igen, säger han. 

Kimura chockade fältet med en andraplats på tiden 5 dagar, 14 timmar och 7 minuter – fyra och en halv timme före ”Kungen”. Inför kvaltävlingen svor Kimura att det skulle bli hans sista försök på Trans Japan Alps Race. 

– TJAR har varit allt för mig de senaste tre åren, så nu är min motivation verkligen låg. Jag vet bara inte vad jag ska göra i stället.

Några som har hjälpt honom hantera den frågan är hans nya vänner. Efter loppet har han campat, grillat och gått ut och druckit med de andra TJAR-löparna. 

– Vi är som bröder, säger han. 

Och nu – när han äntligen är en del av den här exklusiva klubben – kan han kanske aldrig lämna den.

OBLIGATORISK UTRUSTNING 
□ 2 lampor Två pannlampor eller en pannlampa och en ficklampa. Fullt laddade batterier plus reservdelar.
□ Mobiltelefon Vattentät, med ett extra batteri. Kan användas för att navigera under loppet.
□ GPS-spårare I vattentät väska med extra batteri.
□ Kartor för hela rutten Tryckta, i plastpåse.
□ Kompass
□ Block och penna För loppets plan och checkpoint-tider.
□ Bergsbestigningsrapport Vattentät rapport om var du planerar att vara.
□ Bergsförsäkringskort
□ Hälsoförsäkringskort
□ Körkort
□ 3 nummerlappar För löparen, ryggsäcken och tältet.
□ Regnkläder Separat överdel och underdel med tejpade sömmar.
□ Varma kläder Som täcker handleder och fotleder, utöver regnkläder.
□ Mössa och handskar
□ Tält Får inte vara en bivacksäck.
□ Sovsäck Eller nödräddningsfilt
 Klocka Att skrämma svartbjörnar med.
□ 1 liter vatten Vid starten, i flera behållare.
□ Nödproviant
 Klätterhjälm Används under sträckorna där det finns fallrisk.
□ Röda blinkande lampor För mörka vägavsnitt utan trottoarer.
□ Första hjälpen-kit
□ Gasolkök, kastrull och tändare.
□ Gummikåpor Till ändarna, om vandringsstavar används.
□ Nödsändare 
□ Ansiktsmask
□ Två portabla toalett-kit

SM-guld till Anton & Dagny i lång traillöpning

SM-guld till Anton & Dagny i lång traillöpning


Det blev både favoritseger och förväntat tajt när Anton Gustafsson och Dagny Bengs fick ta emot guldmedaljerna i SM i lång traillöpning. Gotland bjöd på perfekt löparväder och varm ultragemenskap.

Det är fjärde gången som det ordnades SM i traillöpning. För tredje året är det separata tävlingar i kort och lång trail. RunRaisers och Wisby Ultraförening stod som arrangörer för den långa distansen i helgen, 81 km med drygt 500 höjdmeter. SM-tävlingen var en del av GotRun Trailfest och den distans som kallas för “Enkle”. Man kunde även springa både kortare, “Korte”, och längre, “Dubble”.
I SM-tävlingen kom 52 herrar och 22 damer kom till start. 43 respektive 21 fullföljde. 

Jämn damtävling

Damtävlingen blev som väntat jämn. Maria Saxvall, Borlänge LK, satte upp högst tempo från start. Vid första vätskekontrollen efter 15 km ledde hon med 2:45 före Zara Lundgren, Sundsvalls friidrott, Dagny Bengs, Täby IS, och Anna Ståhlkloo, IFK Mora. Petra Klevmar, Umara SC, fyra i samtliga tre tidigare SM i lång trail, startade lugnare och var 4,5 minuter efter Saxvall. 

Dagny Bengs tog hem SM guldet på 80 km ultra trail 2024

Vid nästa kontroll, efter 26 km, hade Dagny Bengs (och hennes ena trillingsyster Eevi Bengs, som representerade en finländsk klubb och inte deltog i SM) fått en lucka bakåt och Petra Klevmar hade tagit ikapp Anna och Zara. Strax före kontrollen vid 46 km hade Eevi passerat Maria och strax därefter var det dubbelt Bengs i topp.

Efter den sista vätskekontrollen, med 18 km kvar, var Klevmar nästan ikapp Saxvall. Maria fick dock ny energi på slutet och närmade sig istället Dagny Bengs. 

Först i mål var Eevi Bengs, på 7:07:41 Men SM-guldet gick till systern Dagny på tiden 7:11:37. Bara 1 minut och 20 sekunder skiljde till silvermedaljören Maria Saxvall och ytterligare fyra till Petra Klevmar, som vid 55 års ålder till slut fick en medalj. 

Fjolårets bronsmedaljör Zara Lundgren kom tillbaka starkt på slutet och var bara 3,5 minuter efter Petra i mål, med Anna Ståhlkloo ytterligare 2,5 minuter bakom. Fem kvinnor inom 12 minuter alltså.

– Det var väldigt överraskande för oss båda, men jätteroligt att kunna vinna båda på en dag, säger Dagny Bengs om sin och systerns dubbelseger.

– Jag hade en jättestrulig uppladdning. Jag ramlade för två veckor sedan och fick fyra stygn i knäet. Så jag var jättelycklig att jag kunde starta överhuvudtaget. Kommer jag till första vätskekontrollen så ska jag verkligen festa, skrattar Dagny.

Båda systrarna har en elitbakgrund inom modern femkamp, där Eevi var på håret att kvala till OS i Rio 2016.

Hör hela intervjun med Dagny Bengs i kommande avsnitt av podden Ultraaktuellt

Väntad topptrio i herrtävlingen

I herrtävlingen var det som väntat trion Anton Gustafsson, Hälle IF och brödraduon från Ockelbo SK, Johan och Joacim Lantz, som tog kommandot direkt. De första två-tre milen var det en avslappnad stämning i gruppen, med mycket snack, även om tempot var högt. Efterhand blev det alltmer tävling. 

Vid omkring 37-38 km började Anton få en lucka till bröderna Lantz. Den växte sakta men säkert varje kilometer. Knappt två minuter vid 46 km blev till 6,5 minuter vid sista kontrollen efter 63 km. Fjolårets SM-guldmedaljör Johan Lantz var den som längst försökte ta upp kampen. Men de senaste månadernas bristfälliga träning med revbensskada och sjukdom, gjorde benen tyngre när kilometerantalet växte.

Anton Gustafsson sprang i mål på tiden 5:38:37, en otroligt bra tid på 81 km traillöpning med över 500 höjdmeter. Johan Lantz, som slog Anton med en minut på SM förra året, fick i år nöja sig med ett silver, slagen med 10:05. För Joacim Lantz blev bronset hans första i SM-sammanhang.

– Framför allt första 45 kilometerna är väldigt lättlöpta. Det är inte jätteteknikst och jättesvårt och ganska platt, så det passar mig bra. Sista 20 kilometerna var ganska jobbiga med mycket sand. Allt som allt ett lopp som passar mig väldigt bra, säger Anton Gustafsson.

Vid de platser där undertecknad mötte upp för att följa tävlingen gav Anton väldigt positiva signaler om hur det kändes.

– Jag kände mig stark hela vägen. Sen överdrev jag kanske lite med hur det verkligen kändes, i förhoppning om att det skulle nå bröderna Lantz där bakom, så att de skulle ge upp hoppet om att försöka jaga ikapp mig. Men det kändes väldigt bra och det var en bra dag, fortsätter en nöjd Anton, som nu har två SM-guldmedaljer (även 100 km förra året) och ett SM-silver (lång trail 2023).

Det var sånär att fyra herrar kröp under 6 timmar. Fyran Erik Anfält, Örebro AIK, var bara några sekunder över. Den 49-årige örebroaren upprepade därmed den fjärdeplats han tog i SM  på 100 km förra året. Femma slutade Johan Ställberg, Tullinge SK, och sexa Hugo Dahlberg, OK Linné, med snart 50-årige veteraren, flerfaldige VM-löpare och Ultravasanvinnaren Fritjof Fagerlund, LK Roslagen, minuten bakom som sjua.

Såväl Anton Gustafsson som Erik Anfält har aviserat höga ambitioner på nästa ultra-SM, det på 100 km som går i Växjö sista helgen i april (samma helg går även SM i 24-timmars, samt långa gång-SM).

Hör hela intervjun med Anton Gustafsson i kommande avsnitt av podden Ultraaktuellt

Veteran-SM

Det tävlades även i veteran-SM-klasser. Veteranvinnare blev Zara Lundgren (K35), Maria Saxvall (K40), Anna Ståhlkloo (K45), Linda Lindberg (K50), Petra Klevmar (K55), Kerstin Ehnroth (K60), samt Johan Lantz (M35), Johan Ställberg (M40), Erik Anfält (M45), Fritjof Fagerlund (M50), Tomas Kvapil (M55), Per Jämtelid (M60) och Mats Dänsel (M65).

Dramatiskt världsrekord på VM i 24–timmarslöpning

Dramatiskt världsrekord på VM i 24–timmarslöpning


Det blev inte som tänkt för någon av de svenska löparna. Men vilket VM i 24-timmarslöpning det ändå blev, med både ett dramatiskt världsrekord på damsidan och en hyllning till mångfald och gemenskap.

VM i 24-timmarslöpning i Taipei, Taiwan, blev på många sätt det mest framgångsrika världsmästerskapet hittills. Inte för svenskt vidkommande, om man mäter i resultat, men med ett arrangemang där redan invigningen satte standarden.

Det svenska laget hade höga förhoppningar inför VM. Erik Olofsson hade gjort allt för att vara i toppform och kunna konkurrera med de allra bästa, och var tillsammans med Emir Halalkic och Louise Kjellson på plats en vecka innan de övriga i laget. När allt såg bra ut slog dock en förkylning till några dagar före tävling och det blev en kamp mot klockan för att bli frisk.

De båda gängen med svenskar som kom ungefär två dagar före tävlingen drabbades av tekniska fel, inställda flyg och ombokade resor. Ett halv dygns försening och stresspåslag var inte bästa uppladdning. Dessutom tog Therese Fredrikssons försenade väska egna turer både till Taipei och till hotellet. Och Tobbe Gyllebring och en i supportteamet, Anna Grundahl, kom med jetlag till tävlingshotellet med bara 1,5 dygn till start. 

Svenska lagets löpare.

När både löpare, ledare och väskor till slut var på plats var det dock ett svenskt lag med stark teamkänsla och mycket glädje som såg fram emot att äntligen få göra det som de hade tränat för hela året. Louise Kjellson, Therese Fredriksson och Jessica Svärd utgjorde det väldigt jämna damlaget (Elin Hartelius tvingades stanna hemma på grund av sjukdom precis före avresan).  Herrlaget bestod av likaledes jämnstarka Tobbe Gyllebring, Erik Olofsson och Emir Halkic.

Ett myller av löpare och ledare från över 40 olika länder ställde på torsdagseftermiddagen upp sig för flaggparad in i invigningshallen. När det ukrainska laget kom upp på scenen ställde sig hela salen i en uthållig, känslosam applåd. 

Invigningen avslutades med traditionell dans och musik av ett av de många minoritetsfolken i Taiwan. När de drog upp löpare, ledare och arrangörer för dans fanns inga nationsgränser. Stämningen var på topp och skratt och leenden överskred språkförbistringar.

Starten på fredagen föregicks av en traditionell invigningsritual, innan de över 300 löparna, varav 111 damer och 138 herrar i VM-klassen, sprang i väg. Parallellt tävlades det även i veteran-VM, och ett antal löpare hade också köpt plats i den öppna tävlingen.

Svenska herrarnas motgångar

Erik Olofsson kände från början att allt inte stod rätt till, då pulsen var 20 slag högre än vad den brukar vara vid motsvarande ansträngning. Han fortsatte i hopp om att det skulle vända, men efter mindre än 8 timmars löpning och 88 km klev han med stor besvikelse av.

Även Tobbe Gyllebring kände tidigt att allt inte stod rätt till. Kunde det vara nerver? Även med sänkt tempo var pulsen för hög och efter ett gåvarv utan förbättring tvingades även han inse faktum och avbröt, med 118 km i benen.

Emir Halalkic och Jessica Svärd.

Emir Halalkic var därmed ensam man kvar i laget. Också han kämpade med flera olika problem under tävlingen. När alla resultatmål gled honom ur händerna lyckades han ändå ställa om till att vara på banan hela tävlingen och ha roligt. Det räckte till 216,7 km och en 59:e-plats, något helt annat än vad han kommit till Taiwan för.

Optimistiska damer

Desto ljusare såg det länge ut på damsidan. Alla tre öppnade väldigt optimistiskt. Louise Kjellson inledde de första timmarna på omkring 10:e plats. Sedan tog illamående och hulkningar över. Resten av tävlingen blev en lång kamp, där hon varken fick i sig eller kunde behålla den energi hon behövde. En värdig avslutning blev det ändå, även om 198,456 km och plats 48 inte heller är i närheten av det Louise hade ambitioner på.

När Louise föll tillbaka var det först Jessica Svärd som tog över stafettpinnen och låg precis utanför topp tio ungefär nio timmar in i tävlingen. När Jessica fick problem klev i stället Therese Fredriksson fram. Therese hade precis under 130 km efter 12 timmar, vilket inte är särskilt långt från det svenska 12-timmarsrekordet på 133 km. Jessica låg då ett drygt varv, 2 km, efter.

Banan bestod av en del där man sprang fram och tillbaka och vände i en 180-graderssväng. Om det var den kurvan som var orsaken är oklart, men Therese fick i alla fall någon form av muskelbristning bakom knät som gjorde att hon inte längre kunde springa. Trots det kämpade hon vidare i flera timmar, men till slut gick det inte längre att fortsätta med tre timmar kvar. Då stod resultatet på i sammanhanget blygsamma 178 km.

Samma distans blev det även för Jessica som en timme tidigare också klev av, efter att under stora delar av tävlingen försökt kämpa emot en mage som inte ville.

Besvikelsen i det svenska laget är förstås oerhört stor, detta var något som de hade offrat mycket för under lång tid. Bara att kvala in till de svenska lagen – till skillnad från andra nationers förbund står Svenska Friidrottsförbundet för kostnaderna för alla löpare och de fyra ledarna – innebär att man har visat kapacitet för att vara med bland de främsta i världen.

Men även om temperaturen var ovanligt bra för svenskt vidkommande, runt 18-19 grader hela dygnet, var det både blåsigt och hög fuktighet. Det skördade också många offer i andra länder.

Världsrekord för damer

En som dock klarade att bemästra alla yttre och inre motstånd var 34-åriga japanskan Miho Nakata. När de tre Spartathlonlöparna – först tidigare världsrekordhållaren och regerande världsmästaren, Camille Herron, och sedan norskan Line Caliskaner (som efter att länge ha varit i ledning i Spartathlon blev dålig, men fullföljde) och till slut även finländska Spartathlontvåan Noora Honkala – klev av så låg fältet öppet för japanskan.

Hon vann med nästan 16 km – men det var inte bara guldet hon var ute efter. Trots många timmars synbar kamp var det tydligt att hon med ytterst liten marginal också hade chans att slå Camille Herrons erkänt starka världsrekord. Med ett uttömmande av de sista krafterna efter att publik, support och löpare runtomkring hejat på under sista halvtimmen kunde hon ta sig över 270 km.

Med en minut kvar smällde ett skott, så Miho stannade och la ner sin nummerbricka på marken (som användes för mätning av restmeter sista varvet). Det var dock bara en signal om att det var en minut kvar. Folkskaran som samlats skrek på henne att fortsätta, att en minut återstod. Hon famlade reda på nummerbrickan, tog sig upp och fortsatte.

När den slutliga kontrollmätningen var klar visade det sig att hon slagit världsrekordet med endast 246 meters marginal. Det är 10 meter per timme … Det nya världsrekordet lyder 270,363 km.

De enligt skolboken jämnt löpandes och starkt avslutande Olena Shevchenko, Ukraina, och Patrycja Bereznowska, Polen, tog silver och brons med 254,463 km respektive 249,541 km.

Danskt rekord

Med någon timme kvar var det rentav danskt på bronsplats. Katja Lykke Tonstad gjorde sin första ultratävling för 1,5 år sedan och hade bara sprungit en 24-timmarstävling tidigare. Nu slog hon danskt rekord med 248,049 km och blev fyra, före en annan danska. Nyblivna världsrekordhållaren på 72-timmars, Stine Rex, kom över det danska rekord som hon blev av med och slutade alltså femma på 245,850 km.

Norge ledde ett tag lagtävlingen, och även efter att Caliskaner klev av var det tre norskor på topp tolv. Men när rhabdoliknande symtom drabbade Else Merete Overvik återstod bara två lagmedlemmar. Annette Velde Sande blev 12:a och Ida Slorafoss slog med liten marginal personligt rekord och blev 16:e.

Giganten klarade pressen

I herrklassen var den stora frågan om någon skulle kunna hota den store giganten i den här sortens ultralöpning, litauern Aleksandr Sorokin. Efter sina otroliga världsrekord är han nu en superstjärna i dessa sammanhang. Han var synbart pressad före tävlingen och alla ville ha en selfie med honom. 

Storfavoriten Sorokin levde upp till förväntningarna

Han kunde motstå den höga pressen och tog sig för tredje gången i sin karriär över 300 km. När både den individuella segern och lagsegern med Litauen var säkrade, gick han tillsammans med laget den sista halvtimmen. Segerresultatet blev 301,790 km.

Efter att spanjoren Ivan Penalba Lopez föll bort på grund av matförgiftning tog de övriga två förhandsfavoriterna pallplatserna. Fotis Zisimopoulos från Grekland vann Spartathlon bara nio veckor tidigare, på den snabbaste tiden någonsin. Nu slog han vad som sannolikt är grekiskt rekord och tog silver på 292,254 km. Legendaren Yiannis Kouros har förvisso sprungit längre tre gånger, men alla de tre gångerna representerade han Australien.

Olena Shevchenko och Andrii Tkachuk från Ukraina tillsammans med Aleksandr Sorokin

Trea kom någon som få hade förväntat sig att ens se i startlistan. Ukrainaren Andrii Tkachuk hade sprungit 295 km när Aleksandr Sorokin slog sitt första världsrekord, i augusti 2021. Sedan kriget bröt ut har han varit soldat, skadat sig och opererat hjärtat. Med bara tre månaders ordentlig träning gjorde han sin första ultratävling på två år – och tog hem bronset på 284,540 km.

Färöiskt rekord

56-årige Sverigebekantingen Hallur Holm slog färöiskt rekord med 233,422 km och tog veteran-VM-guld i M55.

Samtliga resultat

I Facebookgruppen Följ VM i 24-timmarslöpning finns flera bilder och rapporter från loppet

Inför VM i 24-timmars i Taiwan

Inför VM i 24-timmars i Taiwan


VM i 24-timmarslöpning börjar på fredag den 1 december, i Taiwans huvudstad Taipei. Världseliten är på plats och bland dem tre damer och tre herrar från Sverige.

Det är fyra år sedan det sist var VM i 24-timmarslöpning. Nu står alltså Taiwan som värdland, för andra gången.

På EM i Verona förra året slog Aleksandr Sorokin från Litauen sitt fantastiska världsrekord för herrar på 319,614 km. Damernas världsrekord (270,116 km) sattes av amerikanskan Camille Herron på senaste VM. Båda är med i år, men med starka utmanare.

Det svenska laget består egentligen av fyra damer och tre herrar. Men Elin Hartelius, bästa senska med en 17-plats på EM förra året, tvingades stanna hemma på grund av förkylning. I det extremt jämna damlaget springer nu Louise Kjellson, Therese Fredriksson och Jessica Svärd. De har alla personliga rekord runt 230 km. Lyckas alla kan det åtminstone bli en topp sex-placering för laget, medan topp tio individuellt vore en stor sensation.

Herrarnas lag innehåller svenske rekordhållaren Torbjörn ”Tobbe” Gyllebring (272,086 km), tidigare svenske rekordhållaren Erik Olofsson och Emir Halalkic, som med en 12:e-plats var bäste svensk på EM senast, då han också drog fram Aleksandr Sorokin till världsrekordpassering.

Lagtävlingen på herrsidan ser på förhand väldigt oviss ut, med Sverige som ett av flera lag i möjlig medaljkamp. Men då det är de tre bästa resultaten som räknas (man har möjlighet att ställa upp med sex löpare i laget), är marginalerna små mellan medalj och att hamna utanför topp sex.

Då vädret ser ut att bli ovanligt gynnsamt för att vara Taiwan den här delen av året finns möjlighet till riktigt fina resultat. Två löpare har varit över 300 km tidigare, förutom världsrekordhållaren Sorokin även Andrzej Piotrowski från Polen. Men även greken Fotis Zisimopoulos, som vann Spartathlon på rekordtid, spanjoren Ivan Penalba Lopez och från kriget återvändande ukrainaren Andrii Tkachuk kan mycket väl pressa upp medaljkravet på riktigt höga distanser.

Erik Olofsson drog på sig en förkylning efter att ha anlänt tidigt till Taiwan, men är på bättringsvägen. Alla tre herrarna har kapacitet på topp tio, men då måste allting klaffa. 

Om herrgiganten kan utmanas vore det mer oväntat om någon lyckas hota Camille Herron. Polskan Patrycja Bereznowska abonnerar annars på mästerskapstitlar. Hon vann de båda världsmästerskapen innan, 2015 och 2017, liksom de fyra senaste europamästerskapen 2015, 2016, 2018 och 2022. Troligt är dock att hennes bästa tid ligger bakom henne.

Spännande är att två nordbor mycket väl kan vara med i kampen om medaljer, finländskan Noora Honkala (tvåa efter Herron i Spartathon nyligen) och norskan Line Caliskaner. Men det kan krävas distanser över norskan Therese Falks europarekord på 261,170 km.

Starten går på fredag 1 december kl. 03.00 svensk tid, med målgång 24 timmar senare.

Daniel Westergren från ultramarathon.se är på plats och kommer att skicka rapporter via @runnersworldswe på Instagram.
Vill man följa mer ingående kan man gå med i FacebookgruppenFölj VM i 24-timmarslöpning 2023”.

Liveresultat (tillgänglig efter tävlingens start)
Livesändningar

Nu ryker de svenska ultrarekorden 

Nu ryker de svenska ultrarekorden 


I helgen sprang Elov Olsson rekordsnabbt på 100 miles när han slog det svenska rekordet med över en timme – och Mikael Ekvall slog det svenska 6-timmarsrekordet helgen dessförinnan. Vi fick en pratstund med Ekvall kring hans succélopp på 6-timmars.

Rekordutvecklingen i svensk ultralöpning går snabbt nu. Inom loppet av en vecka blev det två nya rekord på herrsidan. Först slogs det svenska 6-timmarsrekordet vid ett lopp i Borås, och i USA krossade Elov Olsson Jonas Buuds officiella rekord på distansen 100 miles (161 kilometer). Ockelbo-löparen Olsson vann loppet Tunnel Hill 100 miles i Vienna, Illinois, USA på tiden 11:26:19 – en förbättring av Buuds svenska rekord med över 65 minuter.

Bryter man ner den grymma insatsen innebär det att Elov höll precis under 4:16 min/km i snitt på de 161 kilometerna – vilket alltså motsvarar drygt 16 stycken 10-kilometerslopp i rad på 42:38. Utan vila.

Kolla in intervjun med Elov från loppet på @runnersworld.se Instagram 

Hemma i Sverige avgjordes Borås 6-timmars veckan innan Elovs rekordlopp i USA. Här gick det ännu fortare, i löpfart alltså, när Strömstads Mikael Ekvall höll runt 3:48 minuter per kilometer – i sex timmar. Det innebar att den tidigare svenska maratonelitlöparen hann 94,45 kilometer, vilket är nytt svenskt 6-timmarsrekord. Om vi även bryter ner Ekvalls insats innebär det 2 maror i rad på 2:40 och sedan 10 km till på 40 minuter – allt utan vila!

Mikael Ekvall har ett personbästa på maratonsträckan på starka 2:11:37 från 2020, men inriktar sig nu mot ultralöpning. Runner’s World fick en pratstund med honom.

Stort grattis till svenska 6-timmarsrekordet. Hade du på känn innan att du skulle kunna hinna så långt som det blev?
– Tack. Jo, det kändes som jag hade det i mina tankar innan loppet. Jag hade ett 6-milspass i 3:47 minuter per kilometer i träningen mot 6-timmarsloppet. Det passet kändes väldigt bra, så det gav mig självförtroende att sikta mot att hålla samma fart på tävlingen.

Du har sedan tidigare en karriär som elitlöpare, både på bana, halvmaraton och maraton. Hur har övergången från den löpningen gått till ultralöpningen?
– Den har varit lite kantad av skador. Precis i övergången opererade jag foten, så jag var borta rätt länge med det. Först ett år där foten var dålig, sedan ett år med rehabträning och upptrappning av löpningen. Så det var en stökig övergång helt enkelt.

Var fotskadan sviter från din elitlöpning på bana och maraton?
– Ja, det var från tidigare. Jag hade Haglunds häl, det vill säga att hälen byggts på och klämde på en slemsäck. Jag byggde hus så då kunde jag inte göra operationen. Jag försökte hänga i med löpningen ändå, men kände att det inte funkade. Efter husbygget passade det bättre in att göra operationen, men rehabtiden är relativt lång så det har tagit tid att komma tillbaka till där jag är nu. Det var först vid årsskiftet till 2023 som jag kände att jag kunde få till bra träning med många mil och kontinuitet.

Hur har din träning sett ut från det att du kom i gång och började sikta mot årets ultrasäsong, jämfört när du tränat mot maraton?
– Nu har jag familj och jobbar och det gör att jag måste anpassa träningen till de förutsättningarna. Så det är svårt att jämföra med hur jag tränade när löpningen helt var i fokus och jag hade sponsring så jag kunde satsa 100 procent.
– Jag kör inte alls så mycket kvalitativ träning som jag gjorde innan, men försöker få till två långa pass i veckan. Det är inte alltid jag hinner det, men när det funkar ligger ett av passen på 30–40 kilometer och ett på 40–50 kilometer. Farten brukar jag lägga på tänkt tävlingsfart på ultradistans om jag känner mig fräsch, så runt 3.45–3.50 min/km. Är jag sliten så tar jag det lugnt. Jag går mycket mer på känsla nu än vad jag har gjort tidigare.

Hur ser din familj- och jobbsituation ut nu?
– Jag har två barn som är tre respektive ett halvår, och jag jobbar som målare måndag till torsdag och sen är jag ledig på fredagar. Så jag ska absolut inte klaga, utan jag trivs. Jag vill inte åka på långa träningsläger utomlands längre, utan jag prioriterar och uppskattar att vara hemma med familjen. Men det är också sjukt kul att kunna satsa på ultradistanser och samtidigt leva det liv jag vill där jag har tid för familjen.

Om vi kollar in ditt rekordlopp på 6-timmars i Borås, hur kändes det loppet?
– Första målsättningen var att hålla 3.50 i kilometerfart från start, och försöka hålla det i sju mil. Men det blev att jag kom in direkt runt 3.47-fart. Då tänkte jag på att jag faktiskt hade hållit den farten upp till sex mil på träning, så farten var ju inövad. Jag försökte jobba på lugnt, och så fort jag gick lite för fort bromsade jag.
– Första målsättningen var att ta mig till sju mil, och när jag klarade det bestämde jag mig definitivt för att försöka nå förbi det svenska rekordet. Vid 80 kilometer började jag tröttna lite och tappade upp till strax över 4-minutersfart under en mil där. Men jag kände ändå att jag skulle kunna hålla ihop det, och det var en härlig känsla att nå rekordet.

Hur löste du energidelen under rekordloppet?
– Det var en stor faktor att det funkade så bra denna gång. På både SM på 100 kilometer i våras och på Ultravasan kände jag att energidelen inte funkade. Jag kissade svart efter båda dom loppen, och jag har förstått att det inte är bra.

– Nu var jag mycket mer strukturerad med energin och hade hjälp med upplägget av Simon Stark på Umara. Jag fick i mig 90 gram kolhydrater i timmen, utan problem. Sen tog jag även koffein två gånger under loppet.

Nu i din ”andra karriär”, med fokus på Ultralöpning, vad har du för målsättningar inom ultra? Kan du tänka dig att springa riktigt långa lopp som 24 timmars?
– Det hade varit kul att försöka vara med och fightas om att bli den som tar det svenska rekordet på 100 kilometer. Vi är ju flera om det, där bland annat Anton Gustavsson och Elov Olsson säkert har chansen. Så det är ett närliggande mål. Men jag är även sugen på att testa att springa ännu längre, som 100 miles och kanske till och med 24-timmarslöpning i framtiden.

Hur ser du på ultratrail som ju växer mer och mer?
– Jag ska aldrig säga aldrig, men jag lockas mest av ultraloppen på väg och det är inför dom jag enklast kan träna i min närmiljö. Visst kan jag åka en bit för att få till mer trailinriktad träning och lite höjdmeter, men jag gillar det effektiva med löpningen – att man bara tar på sig skorna och sticker ut. Det får inte bli ett för stort projekt.

– Men Ultravasan är lite trail, även om det är mest fin stig. Det loppet kommer jag säkert springa igen. Men just nu är jag alltså inte jättesugen på en massa sten och rötter på löpningen.


Hur gör du med träningen nu, lägger du upp det själv eller har du en coach?
– Jag har fortfarande mycket kontakt med Mats Erixson, som hjälpt mig med träningen tidigare i karriären. Men nu tar jag ansvar för hela upplägget och Mats stöttar med råd. Även Rune Larsson ger mig bra tips.

Om vi blickar fram mot kommande lopp – vad är ditt närmaste mål?
– Nästa stora mål blir SM på 100 kilometer i april 2024. Jag har inget större mål innan dess, men kommer säkert lägga in några smålopp. Kanske blir det Nora Marathon som en del i träningen, men jag är inte så sugen på att resa i väg långt som jag gjorde förr. Det är ”gött” när man bara behöver vara borta en dag eller kan åka över dagen.

Runner’s World tackar Ekvall för intervjun – och önskar stort lycka till framöver!

Elov Olsson på rekordjakt i USA

Elov Olsson på rekordjakt i USA


Lördag 11 november kl 14:00 svensk tid går loppet Tunnel Hill 100 av stapeln i Vienna, Illinois, USA. Där har bland annat Camille Herron tidigare satt det officiella världsrekordet på 100 miles. Nu siktar Elov Olsson på att följa i hennes fotspår och sätta ett svenskt rekord på distansen.

[Elovs rekordjakt presenteras i samarbete med HOKA] 

Elov siktar inte bara på det svenska rekordet på 100 miles (cirka 161 kilometer) utan målet är även att sätta banrekord på loppet, vilket skulle innebära en världsbästatid på 100 miles trail. För att slå det svenska rekordet behöver han springa under 12:32.04, och för att slå banrekordet behöver han under 12:08.36. I löpfart måste Elov hålla kilometerfarter på cirka 4.40 konstant i 161 kilometer, för att först och främst nå det svenska rekordet.

Loppet går på en gammal järnväg som i dag inte finns kvar, utan i stället gjorts om till leden Tunnel Hill State Trail. Leden erbjuder en unik upplevelse att springa genom tunneln som finns kvar från järnvägstiden. Underlaget är mestadels grusväg och stig med en väldigt platt profil, påminnande om Lidingöloppet fast utan höjdmetrarna.

Enligt Elov själv kommer skovalet att bli avgörande under det här loppet. Ett val som länge stod mellan Hoka Mach X och Hoka Rocket X2, som båda är skor för snabbt underlag och som har mycket driv i sig. Det slutgiltiga valet föll till på Rocket X2 på grund av den något lägre vikten, den väger cirka 40 gram mindre än Mach X. HOKA Mach X hänger dock med som en reservsko.

LÄS MER OM HOKA ROCKET X2

Johan Lantz kommer samtidigt att ta sig an halva distansen i Tunnel Hill, och försöka göra en bra tid på 50 miles.

Följ Elovs rekordjakt på Runner’s World Sveriges Instagram.

Svensk seger på Kullamannen by UTMB

Svensk seger på Kullamannen by UTMB


När Kullamannen by UTMB avgjordes under helgen blev det en hård kamp mellan många av topplöparna – vilket också innebar extremt snabba tider. Segrare på 100-milesdistansen blev Jakob Åberg, Sverige, och Johanna Anttila, Finland.

Över 60 elitlöpare, många av dem internationella stjärnor, var anmälda till årets Kullamannen by UTMB. Två av favoriterna var Claire Bannworth och Alexandre ”Gröna kepsen” Boucheix, som skulle försvara sina titlar från förra årets 100 miles. Bannworth fick dock lämna återbud på grund av sjukdom och Boucheix meddelade före start att han stördes av en skada i ena baksidan.

Trots det tog han täten och drog klungan den första milen innan han fick till en lucka. Men svenske Jakob Åberg tog in på försprånget och under natten mot lördagen passerade han Boucheix. När natten gick över i dag passerade Åberg mållinjen först på den fina tiden 14:59.04. Boucheix gick i mål som tvåa, med en stukad fot, en dryg halvtimme senare. Tredjeplatsen tog William Englund, som kom tvåa i 100-milesloppet för två år sedan.

Jakob Åberg, Sverige, tog segern på den längsta distansen: 100 miles. Foto: Kullamannen

Finsk seger i damklassen

På damsidan var det flera löpare som öppnade hårt för att slåss om medaljerna. Segertippade finskan Johanna Anttila visade tydligt att hon var redo för 100-milesdistansen och tog ett fast grepp om ledningen direkt. Hon jagades av två svenskor, Johanna Bygdell med flera andraplaceringar i Kullamannen, och av Johanna Aho som vann 100 kilometersklassen förra året. Bakom dem avancerade ännu en svenska, Emelie Eklöf.

Johanna Anttila behöll ledningen loppet igenom och gick i mål med mer än en timmes marginal till Emelie Eklöf som tog andraplatsen.

Johanna Anttila, Finland, vann sitt första 100-mileslopp i UTMB World Series. Foto: Alex Zauner

– Jag saknar ord. Det är en dröm som har blivit sann. Det har varit på min bucket list i så många år att springa ett 100-mileslopp och ett UTMB World series-race. Jag har haft ett jobbigt år med skador så jag är väldigt väldigt glad, säger Johanna Anttila.

Tätt i täten på Kullamannen Sprint Ultra

Kullamannen Sprint Ultra 100 km var helgens elittätaste lopp. Åtta löpare öppnade i mycket hög fart och avverkade de första fem kilometrarna i 3:45-tempo. Det skulle straffa sig. En efter en halkade efter, några bröt. Till slut blev det en nordisk uppgörelse i ett tempo vi inte sett tidigare på Kullamannen.

– Det gick vansinnigt fort och det var en tajt kamp hela vägen. Vädret var gynnsamt, även om det var lite grisigt ute på banan. Eliten kunde hålla ett mycket högt tempo rakt igenom hela racet, säger tävlingsledaren Per Sjögren.

Segrade gjorde svensken Oscar Claesson, tätt följd av norrmannen och tidigare landslagsåkaren i längdskidåkning Simen Østensen. Tredjeplatsen tog norske Didrik Hermansen.

Oscar Claesson, Sverige, segrade i Kullamannen Sprint Ultra 100 km. Foto: Kullamannen

– Det var ett väldigt coolt lopp och speciellt att springa under natten. Man måste fokusera hela tiden. De första 60 kilometrarna var vi en klunga på tre personer som höll ihop och hjälpte varandra, det var jättebra, säger segraren Oscar Claesson.

I damklassen dominerade norska Sylvia Nordskar. Tvåa blev svenska Malin Barrulf och trea brittiskan Julia Davis.

Sibirien Ultra och Dödens zon

Så gott som alla banor hade förändrats jämfört med tidigare år. Kullamannen Sibirien Ultra 50 km gick helt och hållet på Bjärehalvön. Vann damklassen gjorde norskan Yngvild Kaspersen, som var segertippad. Överraskade gjorde däremot 17-åriga Agnes Josefsson som hade fått dispens att springa trots sin unga ålder. Hon blev bästa svenska på sjätte plats.

Norskt i topp på Sibirien Ultra 50 km: Yngvild Kaspersen segrade. Foto: Ian Corless

Det blev norskt i toppen även i herrklassen, med Stian Dahl Sommerseth som slog spanjoren Andreu Simon Aymerich i en spurtstrid. Linus Hultegård hängde med i täten i över 40 kilometer, innan han fick bryta på grund av en knäskada.

Stian Dahl Sommerseth, Norge, vann herrklassen på Kullamannen Sibirien Ultra 50 km. Foto: Ian Corless

Kullamannen by UTMB Dödens zon 20 km avgjordes på lördagen på Kullaberg. Direkt från start blev det en katt- och råtta-lek mellan favoriterna Sebastian Ljungdahl och Albin Gezelius. Gezelius var den snabbaste på de mer lättlöpta partierna, medan Ljungdahl var den starkaste på de tekniska och stundom mycket leriga delarna av banan.

– Jag släppte iväg Albin på de lättare partierna där han var starkare. När det var utför och tekniskt tog jag in på honom och stängde luckan, säger Sebastian Ljungdahl.

Till slut blev det Ljungdahl som klev fram och tog kommandot över loppet. Albin Gezelius, som sprang sitt första Kullamannenlopp, blev tvåa.

– Det var lerigt, tekniskt och mycket utför, det gjorde det kul, säger 20-åringen.

Dödens Zon 20 kilometer var bitvis lerig och hal – men löparna uppskattade banan. Foto: Ian Corless

I damernas lopp blev det Amanda Nilsson som segrade med mer än 13 minuters marginal till 2:an Tilde Jensen.

– Jag älskar den här banan, leran, stigarna. Det är en väldigt rolig bana. Det var väldigt halt, jag ramlade tre gånger, säger Amanda Nilsson efter loppet.

Fullständig resultatlista från Kullamannen hittar du här!

En otrolig utveckling

En otrolig utveckling


Rune Larsson har vunnit det 244 kilometer långa ultraloppet Spartathlon i Grekland tre gånger. Sedan dess har resultatutvecklingen varit minst sagt häpnadsväckande. Här funderar Rune kring möjliga orsaker till det.

Otroligt! Det var min reaktion när jag via datorn följde årets upplaga av Spartathlon. Det otroliga bestod i hur fantastiskt snabbt de bästa löparna sprang. Loppet, som startar vid Akropolisklippan i Aten och har målet vid statyn av Kung Leonidas i Sparta är på 244 bitvis rejält backiga kilometer. 

Jag sprang Spartathlon tio gånger mellan åren 1985 och 2006 och har sett en utveckling av resultatnivån som över tid långsamt gått framåt, men i år togs ett jättekliv. Greken Fotis Zisimopoulos förbättrade fenomenet Yannis Kouros ”oslagbara” rekord med 25 minuter till 19:55. På damsidan var det inte fråga om förbättring av polskan Patrycja Beresnowskas 24:48 till ofattbara 22:35 – det var en slakt! Bedriften stod amerikanskan Camille Heron för.

Tvåa och trea bland damerna var finskorna Noora Honkala på 23:22 och Satu Lipiäinen på 23:48. Som referens kan nämnas att min bästa segrartid i Spartathlon var 24:41 från 1987. Den tiden hade alltså inte räckt till en plats på prispallen bland tjejerna i årets tävling, och min fru Marys banrekord från 1998, 28:46, hade bara räckt till en femteplats.

Låt mig spekulera om vad som hänt och vilka faktorer som ligger bakom detta enorma skutt i utvecklingen. Vi kan börja med vädret. Temperaturen har naturligtvis stor betydelse. År 1986 var det 36 grader i skuggan – och ingen skugga! Dessutom kom ett efterskalv från en tidigare jordbävning och rullade ut stenar på vägen.

När jag ett år senare sprang mitt snabbaste lopp var det 32 grader varmt och i mitt tionde och sista Spartathlon, år 2006, var det normalvarmt. Då segrade Scott Jurek på 22:52. För er som inte vet vem denne amerikanske ultradistansare är kan nämnas att han vid den tiden vann allt som var värt att vinna och rankades som världsbäst på trail och landsväg. Han skulle alltså blivit ifrånsprungen av sin landsmaninna Camille Heron med 17 minuter om man bara ser till tiderna och räknar bort yttre faktorer. 

Att vägen rätats ut på sina ställen och att banan blivit halvannan kilometer kortare bidrar knappast ens på marginalen till att förklara de nya rekorden. Inte heller att man röjt stigen uppför Sangasberget. När Mary och jag gick Spartathlonbanan 2019 kunde vi rulla upp babyjoggern vi hade utrustningen i. 

Kom man först fick man oftast dunka näven i motorhuven och väcka funktionärerna som satt och sov i bilen och vänta medan de hoppade ut, öppnade bagageluckan och fumlade fram något att förtära.

Jag vet inte vilken privat service löparna får ha, men när Mary och jag var aktiva fick vi nöja oss med det som bjöds på kontrollerna och hoppas på det bästa. Kom man först fick man oftast dunka näven i motorhuven och väcka funktionärerna som satt och sov i bilen och vänta medan de hoppade ut, öppnade bagageluckan och fumlade fram något att förtära. Summan av detta strul på kontrollerna blev dock mindre än tio minuter.

Så har vi naturligtvis detta med de nya skorna som sägs ge fyra procents skjuts eftersom kolfiberförstyvningen ger en hävstångseffekt i stegavvecklingen och att det nya materialet i sulan skonar benen. Även om man räknar med fyra procents förbättring hamnar vi historiska Spartathlonlöpare i kölvattnet av dagens elit. 

Allt det jag hittills spekulerat om är yttre faktorer, men låt oss titta inåt. När Mary och jag sprang våra första Spartathlon, hon redan 1984 och jag året efter, fanns det väldigt lite kunskap om hur man tar sig an ett så långt och krävande lopp. Vi var alla på sätt och vis nybörjare trots att flera av oss hade fina meriter från maraton och 100-kilometerslopp.

Patrick Macke, som vann 1985 och var tvåa efter mig 1987 hade sprungit 50 kilometer på 2:48. Trots det tror jag vi hade en mental barriär för just det loppets distans i kombination med svårigheter längs banan. Allra massivast var barriären för kvinnorna, och det är där den största utvecklingen skett under senare år. 

Bra väder, någon kilometer kortare bana, optimal service, skor med nytt material i mellansulan, och brutna mentala barriärer, samt kanske för vissa löpare möjligheten att träna och vila på heltid – allt detta räcker ändå inte som förklaring till att resultatnivån tagit ett kliv in i framtiden. Det har helt enkelt kommit bättre löpare. Man kallar det utveckling. Må den aldrig avstanna. Jag drömmer mig tillbaka till sprungna Spartathlon och gratulerar vår tids fenomen. 

Om skribenten Rune Larsson är svensk ultralöpnings nestor. Han har sprungit maraton på 2.18.38, har vunnit Spartathlon tre gånger och hade länge det nordiska rekordet i 24-timmarslöpning.
Läs mer: loparlarsson.se

Det här måste löparna bära med sig på UTMB

Det här måste löparna bära med sig på UTMB


Det är inte bara att ställa sig på startlinjen när det kommer till bergs- och ultratraillopp. Du måste också bära med dig viss obligatorisk utrustning – för din och andra löpares säkerhet. Här är hela listan på vad Runner’s Worlds chefredaktör packar med sig på UTMB-loppet OCC.

Överst på listan över vad man som deltagare måste ha med sig under tävlingen är en ryggsäck eller löparväst – där den övriga obligatoriska utrustningen ska få plats. Så en bra och viktig del i uppladdningen inför start är att packa den.

Dagarna innan OCC och de andra UTMB-loppen skickar arrangörerna ut meddelanden om eventuella tillägg på den ordinarie listan av obligatorisk utrustning som man ska ha med sig i sin ryggsäck.

Det finns ett tillägg för kallt väder, med extra kläder, mössa och vantar samt ett tillägg för varmt väder med bland annat solglasögon och solkräm.

Nu ser vädret ut att bli förhållandevis bra när mitt lopp, OCC, avgörs under torsdagen (31 augusti) med start kl 08:15. Så för oss görs inga ändringar av den ordinarie utrustningen.

Här kan du följa UTMB-loppen live!

Ovan syns allt som ska med i ryggsäcken. Dessutom ska mobiltelefonen som fotot tagits med packas ner. Flaskorna ska också vara fyllda, minst en liter vätska ska bäras vid starten (de rymmer 50 cl vardera).

Skorna behöver förstås inte packas ner – det räcker att de sitter på fötterna – och för OCC som ”bara” är 55 kilometer och cirka 3 500 höjdmeter behövs endast en pannlampa.

För att minimera volymen som utrustningen tar upp i ryggsäcken följer jag ett smart tips som jag har fått av trailproffset Fanny Borgström i The North Face-teamet. Jag har därför lånat en dammsugare från hotellets städpool för att suga ut all luft ur den vattentäta påse som plaggen som ska med ligger i.

Nedan syns hela listan på den obligatoriska utrustning som ska med under loppet. Ju längre sträcka (och tid), ju fler saker ska med. Utrustningslistan kan också vara bra att utgå från om man ska ut själv på långpass i fjällvärlden till exempel.

Nu är allt packat inför starten i morgon bitti. Nu gäller det bara att fylla på med energin som ska med i kroppen – och ladda in allt som ska med mentalt!

/Szalkai

HELA LISTAN PÅ OBLIGATORISK UTRUSTNING (OCC):

Pernilla Otto slog världsrekord i sexdagarslöpning – på löpband

Pernilla Otto slog världsrekord i sexdagarslöpning – på löpband


Sex dygn – 144 timmar – är lång tid att hålla sig i rörelse. Att dessutom göra det utan att i princip förflytta sig överhuvudtaget blir monotont. Men Pernilla Otto hade bestämt sig för att slå världsrekord – så då gjorde hon det. Även om det inte var riktigt så enkelt.

FOTO: Daniel Westergren

Sexdagarslöpning var en del av det som under 1800-talets avslutande decennier kallades för pedestrianism. Under ett antal år var det USA:s största publiksport, med prispengar, vadslagning och tusentals i publiken.

När 53-åriga Pernilla Otto stod på ett löpband under sex dygn på gården Viadal utanför Förslöv kunde inte publiken på plats räknas i tusental. Och skulle det ha varit vadslagning hade nog en övervägande del lagt sina bud på att det inte skulle lyckas. För 730 kilometer är långt – och mycket kan hända under sex dygn. Inte minst om man hela tiden nöter skorna mot ett rullband.

Men hon lyckades. 729,734 km får nog anses vara hyfsat nära den plan som i Excelarket slutade på 730 km.

Vi tar det från början. För hur kommer man egentligen på en sådan här galen idé? Visserligen vann Pernilla Otto den första sexdagarstävlingen på Viadal för två år sedan, då hon tog sig 671 kilometer runt en 675 meter lång bana. Och konceptet i sig är inbjudande för den som vill testa sina gränser på ett något mer extremt sätt, man kan ju sova eller vila om man blir trött. Och det finns gott om tid att både samtala med sina medtävlare och att gå in i sin egen bubbla, dit omvärldens bekymmer inte behöver nå.

Att göra detta på löpband är dock en helt annan sak. Och med världsrekordet som enda motståndare finns bara två utgångar, lyckas eller misslyckas. Bara en sådan sak skulle avskräcka de flesta som har den fysiska kapaciteten.

Det vore ju kul att någon gång i livet få slå ett världsrekord

En kväll i november 2022 satt Pernilla och messade med kompisarna Fredrik Forsström, Joakim Melander och Jacob Zocherman. Brittiskan Sharon Gayters världsrekord från 2011, 724,23 km, kom upp. Alla var överens, det var dags att skriva om historieböckerna.

– Det vore ju kul att någon gång i livet få slå ett världsrekord, berättar Pernilla från löpbandet i inledningen av rekordförsöket.

Gänget runt Pernilla har växt och förberett allt minutiöst under nio månader. Sambon Jerry Nordgren har stöttat och skött markservicen när Pernilla stängt in sig i stugan med löpband och madrass. Fredrik Forsström skapade en detaljerad Excel-plan för löpning, gång och vila. Joakim Melander agerade supportchef och gav trygghet genom samtal och vänskap. Daniel Cervera hjälpte till med pressreleaser och tekniska frågor. Lotta Thörn ställde upp med sin gård och gav bästa möjliga förutsättningar för en rekordmiljö.

Och filmaren och fotografen Jacob Zocherman har följt med under hela resan för att dokumentera.

Dessutom var Nicklas Ulvnäs, Mats Dänsel, Mattias Frank och Mikael Gottberg med under rekordförsöket på olika betydelsefulla sätt. Plus alla sponsorer som ställt upp med löpband och annat. Det är i sann mening ett lagarbete.

Sex dagar rekordlöpning

Klockan 10 på förmiddagen, lördagen den 13:e augusti, rullade bandet igång. Det stod uppställt i ett tält framför Lotta och Peter Thörns hus på gården Viadal. Runtomkring sprang och gick 47 andra deltagare den ordinarie sexdagarstävlingen.

Supportteamet följde noga framfarten på skärmen och dokumenterade varje tidsblock. Samtidigt loggade löpbandet allt i detalj, för att man i efterhand skulle kunna bekräfta den exakta distansen. En webbkamera följde allt framifrån, en annan spelade in även bakifrån.

– Jag går tio minuter i 11:26-fart. Sen springer jag nio minuter och tio sekunder i 8:34-fart, berättar Pernilla om den tydligt genomtänkta planen för det första ett och ett halvt dygnet.

Nu blev inte just det exakta gå- och löptempot hela tiden precis som i Excelarket. Men med få undantag hölls planen för den totala distansen i varje block och de inlagda vilopauserna.

– Jag tror jag mår bra av en tydlig plan. För då behöver jag bara springa. Jag behöver inte fundera på hur jag ligger till eller om jag behöva ändra på något.

Ett magras i början av det fjärde dygnet var nära att göra världsrekordplanerna om intet. Pernilla föll ihop på bandet när energin hade tagit slut.

– Men Joakim lyckades fånga upp mig och snabbt få in mig i husvagnen, så att jag kunde ta min vila som jag ändå skulle ha, men jag fick den lite tidigare. Då trodde jag faktiskt att försöket var över, berättar Pernilla.

Sömntröttheten och faran att somna och falla av bandet var den största utmaningen. Men en i timtals konstant dansande och sjungande Joakim Melander, som pekade på tejpen för mittlinjen varje gång Pernilla inte höll sig i mitten, gjorde att solen kom och gick upp även den sjätte dagen.

När nedräkningen till det tidigare världsrekordet var klar svällde känslorna över hos många av de närvarande och inblandade. Men Pernilla höll i hela tiden tills de 144 timmarna var slut. Det behövdes marginal för att inte någon kontrollräkning efteråt skulle visa att hon inte hade kommit tillräckligt långt.

Men när alla siffror gåtts igenom stod alltså siffran 729,734 i den sista kolumnen. Det är 5,07 km per timme i genomsnitt, med vilopauser inräknade. Och det är nytt världsrekord i sexdagarslöpning på löpband. Pernilla Otto hade bestämt sig. Och hon lyckades.

Lyssna på Pernilla Otto om världsrekordet i podden Ultraaktuellt

Inför Ultravasan 90 – här är herrfavoriterna

Inför Ultravasan 90 – här är herrfavoriterna


Herrtävlingen på Ultravasan90 blir även den rafflande, även om två avhopp gör att en löpare står som solklar favorit.  Och hela fem av de sju tidigare, olika vinnarna av Ultravasan90 finns med i startlistan.

Med den nya bandragningen från start till Smågan lär Jonas Buud få behålla sitt fantastiska banrekord från 2015, på 5:45:08. Men en som trots den nya bandragningen den bästa av dagar skulle kunnat hota rekordet är nederländaren Piet Wiersma. Han var bara tre sekunder från segern i världens största ultratävling, Comrades Marathon, men har brottats med en hälsena och kommer dessvärre inte till start.

Inte heller SM-vinnaren på 100 km (och SM-tvåan i lång trail), Anton Gustafsson, kommer behöva stiga upp tidigt på lördag morgon. Rejäl förkylning sätter stopp när en strulande kropp annars börjat komma tillbaka.

Istället blir 2021 års herrvinnare, Sébastien Spehler, mannen att jaga för ett annars öppet och starkt herrfält. Ultravasan tillhör det mer snapplöpta av det Spehler brukar springa. Bland starka meriter kan nämnas andraplatser i Le Grand Trail des Templier både 2021 och 2022 och samma placering i Ultra-Trail Cape Town 100K 2021.

Det lär dock finnas villiga utmanare. Och inte minst ser det ut att kunna bli väldigt tajt där bakom. Joacim Lantz jagar en efterlängtad seger efter placeringarna 4-2-3-2 i de fyra senaste upplagorna av Ultravasan90 och dessförrinnan 6-4-2 på halva distansen. Sex av sju lopp bland de fyra främsta och fyra pallplatser, men ännu ingen seger. Storebror Johan fick en lika efterlängtad seger i långa trail-SM i juni.

Ockelbomaffian – Elov (th) och Joacim (mitten) gör spännande starter i Ultravasan.
FOTO: @danielronnback @runningisdead

Ultravasanseger har dock redan Lantz’ kollega i “Ockelbomaffian”, Elov Olsson. 2017 fick han ta emot segerkransen i ett regnigt Mora, efter en tät kamp mot bland annat amerikanen Patrick Reagan. Olsson kommer senast från ett finfint lopp i Comrades Marathon, där han slutade på 19:e plats. På VM 100 km blev han 7:a och i prishyllan finns även tre SM-guld.

En annan som vet hur det känns att få en segerpuss av kranskullan är Viktor Stenqvist. 2021 var han bäste svensk, då Spehler vann. Men förra året var det ingen annan före Stenqvist i mål. Han tog brons på SM i lång traillöpning i juni och har tre raka segrar i Uka Pain 100 km.

Men en som alla vid det här laget vet att de ska ha koll på, det är 25-årige Olle Meijer, klubbkamrat med Ida Nilsson i Högby IF. När han förra året ledde tävlingen ända fram till sista tredjedelen, då höjdes många ögonbryn. Det var nämligen hans första ultratävling, ja första tävlingen längre än halvmaraton. Med den erfarenheten och ytterligare ett träningsår, och överlägsen seger på 2:26 i maratondebuten i Växjö, kommer ingen bli förvånad av att se honom i tätklungan även i år.

Från Polen kommer Andrzej Piotrowski, en av världshistoriens bästa 24-timmarslöpare. Han är den ende som har varit över 300 km utan att ha haft världsrekord, då han på EM i höstas kom i skymundan av Aleksandr Sorokins otroliga världsrekord. VM i Taiwan i december är årets huvudmål och 24-timmars är hans huvuddisciplin. Men han kan springa snabbt på kortare distanser också. Som uppladdning inför 24-timmars-EM blev han 11:a i VM på 100 km.

Lyssna på intervju med Andrzej Piotrowski inför Ultravasan, i podden Ultraaktuellt

Ännu en tidigare Ultravasan90-vinnare som gör en väldigt intressant start är Fritjof Fagerlund. Han är årskamrat med dubble vinnaren och banrekordhållaren Jonas Buud och två år äldre än de senaste två årens fyra, Erik Anfält. Det blir en intern kamp i M45-klassen, men med tre unga gubbar som inte kommer släppa ungdomarna långt framför sig.

Bland de nämnda lär vi hitta medaljörerna, ja kanske rentav topp sex. Men just sexa var förra året ukrainaren Evgenii Glyva, som bor i Italien. Och bättre än så, 4-4-6, har Marcus Nilsson varit på halva distansen i de senaste tre upplagorna. 92 km blir det längsta han har sprungit på tävling, men han vann Black River Run 50 miles förra året.

Erik Olofsson har sprungit nästan tre ultravasor på ett dygn, svensk rekorhållare på 24-timmars som han var i ett år. I sina två första ultralopp blev den snart 44-årige pokerspelaren SM-trea på 100 km och SM-tvåa på 24-timmars. Nu satsar han stenhårt inför 24-timmars-VM och kan mycket väl överraska även på en för honom kort distans.

Om det blir hårt om segern i M45-klassen kommer det bli svårare att hota Alfons Enell i H19-20. Ja, de är faktiskt bara sex totalt som ännu inte fyllt 21. Men Enell har redan hunnit med att springa 207 km på 24-timmars, längre än någon annan 18-åring i världen någonsin har gjort. Och att han kan hantera trail har han visat genom bland annat seger med 2,5 timmar i Östgöta Ultra Trail 110K.

Fler namn lär förstås hitta fram till placeringarna runt 10 och därefter. Några som kan nämnas är hemmalöparna Anders Snis, Falun, och Sebastian Sundius, Mora, liksom Brian Nilsson och Simon Karlsson. Man till skillnad från de första upplagorna av Ultravasan är det i år bara ett fåtal utländska topplöpare.

FÖLJ ULTRAVASAN:
Livesändning på lördag 19 augusti, från kl. 04.20, med kommentatorer från kl. 08.00. Resultat

Här är damfavoriterna inför Ultravasan 90

Här är damfavoriterna inför Ultravasan 90


Lördag 19 augusti är det dags för den nionde upplagan av Ultravasan. Damtävlingen på 90-kilometersdistansen ser ut att bli något alldeles extra, med en sällan skådad toppbredd – kryddad med flera VM-medaljörer.

Nästan 1 300 personer är anmälda till årets löpversion av Vasaloppets populära bansträckning från Sälen till Mora, varav en knapp tredjedel är kvinnor. 

För första gången får löparna nu även kämpa med den berömda backen strax efter starten i Berga by. Tidigare har man sprungit på väg ända till Smågan, men nu blir det mjukare underlag de första åtta kilometerna där den sista halvan dessutom består av tekniska stigpartier. Sammantaget lär tiderna även för de allra snabbaste bli minst tio minuter långsammare till Smågan.

Startfältet på damsidan är högklassigare än någonsin, även om en av de stora stjärnorna, Dominika Stelmach från Polen, dessvärre inte kommer till start på grund av skada. Inte heller SM-guldmedaljören i lång traillöpning, Elin Hartelius, kommer att finnas på startlinjen.

Ida Nilsson gör sin tredje start i Ultravasan 90, senast var 2018. Hon har placeringarna 2-1-2 hittills. I november vann Ida VM-silver i lång traillöpning, och under midsommarhelgen sprang hon sitt drömlopp Western States 100 miles. Det är med andra ord svårt att undvika att kalla Ida för favorit. Eller en av två favoriter i varje fall.

För har man varit VM-trea på 100 kilometer och både trea och femma i Comrades Marathon, då tillhör man det absoluta toppskiktet inom ultralöpning i världen. Vi snackar om Caitriona Jennings, som blev tvåa på den kortare distansen i den tävling som tog Ida Nilsson till Western States, nämligen The Canyons Endurance Run.

Snabba löpare utmanar favoriterna

Men inte ens Ida och Caitiona kan känna sig ohotade. När namnet Sophia Sundberg står i en startlista brukar det nämligen gå snabbt. Hon var tvåa i Ultravasan 45 2021, sexa i Comrades Marathon 2018 och global trea i Wings for Life World Run 2022. Utöver dessa meriter är hon också den svenska som har sprungit längst på sex timmar – 82,344 kilometer gjorde hon i november.

Och då har vi ändå tre Ultravasanvinnare, en svensk rekordhållerska och en trefaldig europamästare kvar att nämna. Liselotte Hellsten vann Ultravasan 45 2021 och var tvåa förra året. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon kan göra när hon springer dubbelt så långt som hon tidigare har gjort på tävling.

Den långa distansen är inget nytt för Kajsa Berg, som 2012, 2013 och 2015 tog EM-guld på 100 kilometer. Det första och det sista av de åren gav det henne dessutom VM-silver. Kajsa var också på pallen i Comrades Marathon 2018. Efter några års frånvaro gjorde hon comeback förra året, då hon även var trea i Ultravasan 90. En placering bättre än det blev det på SM 100 kilometer i maj – så nog går benen fortfarande snabbt på Kajsa Berg.

Att Anna Hellström kan springa snabbt visade hon förra året, när hon stod som vinnare i Mora efter nio mils löpning. Tidigare samma år blev det tre gånger så långt, då hon tillsammans med Jenny Ramstedt även tog sig an sträckan på cykel och rullskidor, i Supervasan.

Jokrar och bubblare

En joker som kan överraska är Lina Karlsson. Hon är förvisso inte ny på Ultravasan, detta blir hennes sjätte start och 2021 blev hon fyra. Men i december slog hon svenskt ultramaratonrekord i 12-timmarslöpning, då hon sprang 133 kilometer. Då Comrades Marathon inte gick alls som hon hade tänkt kan Ultravasan bli ett nytt tillfälle för Lina att visa framfötterna.

Sofia Byhlinder har också vunnit Ultravasan, 2019 tog hon hem 45:an efter två tidigare tredjeplatser. Dessutom blev hon tvåa på den långa distansen förra året. Svårt att inte räkna in även henne bland möjliga medaljkandidater.

I den skaran får vi även ta med Ebba Sigfridson. Hon ledde förra året när hon på grund av skadekänning klev av efter sex mil. När hon blev femma 2019 var det en överraskning för många.

Men heja heja – vi har ytterligare sex löpare som tidigare har placerat sig topp sex på någon Ultravasadistans. Zara Lundgren, som gör debut på Ultravasan 90, har med ett SM-brons i lång traillöpning i juni visat en hög kapacitet.

Malin Barrulf var trea 2021 och borde egentligen nämnts tidigare. Men hon har inte känt sig på topp i år. Sjätteplatsen i årets långa trail-SM är faktiskt enda gången som hon inte har varit på pallen i en ultratävling. Dessutom har hon hemmaplan och har testlöpt den nya inledningen på Ultravasan.

Petra Klevmar har bara i ultradebuten 2017, som hon gjorde på Ultravasan 45, varit sämre än topp sex i en ultratävling. Stabiliteten har tagit henne till tre raka fjärdeplatser i SM i lång traillöpning och femteplatser i Ultravasan 90 de två senaste åren.

En intressant comeback gör Johanna Nordblad (tidigare Nilsson). Hon var femma i Ultravasan 90 2018 och har en silverplacket från halva distansen 2016. Nu är hon tillbaka efter barnafödande.

Skidåkare och andra snabba löpare

Hilda Löf är med sina 22 år klart yngst av toppnamnen. Hon har varit snabbaste juniordam i Vasaloppet, blev fyra i Ultravasan 45 i fjol och i junior-SM på 10 km löpning. Hon tävlar i långloppscupen på skidor, Ski Classics. Den senaste säsongen vann hon tre lopp i Ski Classics Challenger-serien.

En annan längdskidåkare av rang är Sofia Holmgård. I våras var hon bästa svenska i Svalbard Skimarathon och hon har deltagit flera gånger i världens längsta skidlopp, Nordenskiöldsloppet. Men hon kan springa också och gör sin sjätte start i Ultravasan 90, där hon som bäst har varit 9:a 2021.

Sofia Smedman tog SM-guld på 100 kilometer 2021 och var bästa svenska på VM förra året. I årets tävlingar har hon inte fått kroppen att svara som hon vill. Men när den gör det kan vi få se henne mycket högre upp i resultatlistan än så här.

Maria Saxvall har varit 7:a och 6:a i de två senaste upplagorna av Ultravasan 90. Hon har bland annat också både vunnit och kommit tvåa i Uka Pain 100 miles.

Och så har vi Frida Södermark. I fem starter i Ultravasan 90 har hon pendlat mellan placeringarna 4 till 7. På 100 kilometer har hon fem SM-guld, men hon kommer säkert vara en bit ner i startfältet efter den nya inledningen. 

Fler topp tio-namn från tidigare Ultravasor är Englandsboende Amelie Karlsson (10:a Ultravasan 90 2018), Madeleine Hedberg (10:a Ultravasan 90 2022), Helena Fernström (6:a Ultravasan 45 2021) och Hanna Höckert (10:a Ultravasan 45 2021, 12:a Ultravasan 90 2022).

Följ Ultravasan här!
Livesändning från kl. 04.20, med kommentatorer från 08.00.
Resultaten hittar du här!