Nu ryker de svenska ultrarekorden 

I helgen sprang Elov Olsson rekordsnabbt på 100 miles när han slog det svenska rekordet med över en timme – och Mikael Ekvall slog det svenska 6-timmarsrekordet helgen dessförinnan. Vi fick en pratstund med Ekvall kring hans succélopp på 6-timmars.

Rekordutvecklingen i svensk ultralöpning går snabbt nu. Inom loppet av en vecka blev det två nya rekord på herrsidan. Först slogs det svenska 6-timmarsrekordet vid ett lopp i Borås, och i USA krossade Elov Olsson Jonas Buuds officiella rekord på distansen 100 miles (161 kilometer). Ockelbo-löparen Olsson vann loppet Tunnel Hill 100 miles i Vienna, Illinois, USA på tiden 11:26:19 – en förbättring av Buuds svenska rekord med över 65 minuter.

Bryter man ner den grymma insatsen innebär det att Elov höll precis under 4:16 min/km i snitt på de 161 kilometerna – vilket alltså motsvarar drygt 16 stycken 10-kilometerslopp i rad på 42:38. Utan vila.

Kolla in intervjun med Elov från loppet på @runnersworld.se Instagram 

Hemma i Sverige avgjordes Borås 6-timmars veckan innan Elovs rekordlopp i USA. Här gick det ännu fortare, i löpfart alltså, när Strömstads Mikael Ekvall höll runt 3:48 minuter per kilometer – i sex timmar. Det innebar att den tidigare svenska maratonelitlöparen hann 94,45 kilometer, vilket är nytt svenskt 6-timmarsrekord. Om vi även bryter ner Ekvalls insats innebär det 2 maror i rad på 2:40 och sedan 10 km till på 40 minuter – allt utan vila!

Mikael Ekvall har ett personbästa på maratonsträckan på starka 2:11:37 från 2020, men inriktar sig nu mot ultralöpning. Runner’s World fick en pratstund med honom.

Stort grattis till svenska 6-timmarsrekordet. Hade du på känn innan att du skulle kunna hinna så långt som det blev?
– Tack. Jo, det kändes som jag hade det i mina tankar innan loppet. Jag hade ett 6-milspass i 3:47 minuter per kilometer i träningen mot 6-timmarsloppet. Det passet kändes väldigt bra, så det gav mig självförtroende att sikta mot att hålla samma fart på tävlingen.

Du har sedan tidigare en karriär som elitlöpare, både på bana, halvmaraton och maraton. Hur har övergången från den löpningen gått till ultralöpningen?
– Den har varit lite kantad av skador. Precis i övergången opererade jag foten, så jag var borta rätt länge med det. Först ett år där foten var dålig, sedan ett år med rehabträning och upptrappning av löpningen. Så det var en stökig övergång helt enkelt.

Var fotskadan sviter från din elitlöpning på bana och maraton?
– Ja, det var från tidigare. Jag hade Haglunds häl, det vill säga att hälen byggts på och klämde på en slemsäck. Jag byggde hus så då kunde jag inte göra operationen. Jag försökte hänga i med löpningen ändå, men kände att det inte funkade. Efter husbygget passade det bättre in att göra operationen, men rehabtiden är relativt lång så det har tagit tid att komma tillbaka till där jag är nu. Det var först vid årsskiftet till 2023 som jag kände att jag kunde få till bra träning med många mil och kontinuitet.

Hur har din träning sett ut från det att du kom i gång och började sikta mot årets ultrasäsong, jämfört när du tränat mot maraton?
– Nu har jag familj och jobbar och det gör att jag måste anpassa träningen till de förutsättningarna. Så det är svårt att jämföra med hur jag tränade när löpningen helt var i fokus och jag hade sponsring så jag kunde satsa 100 procent.
– Jag kör inte alls så mycket kvalitativ träning som jag gjorde innan, men försöker få till två långa pass i veckan. Det är inte alltid jag hinner det, men när det funkar ligger ett av passen på 30–40 kilometer och ett på 40–50 kilometer. Farten brukar jag lägga på tänkt tävlingsfart på ultradistans om jag känner mig fräsch, så runt 3.45–3.50 min/km. Är jag sliten så tar jag det lugnt. Jag går mycket mer på känsla nu än vad jag har gjort tidigare.

Hur ser din familj- och jobbsituation ut nu?
– Jag har två barn som är tre respektive ett halvår, och jag jobbar som målare måndag till torsdag och sen är jag ledig på fredagar. Så jag ska absolut inte klaga, utan jag trivs. Jag vill inte åka på långa träningsläger utomlands längre, utan jag prioriterar och uppskattar att vara hemma med familjen. Men det är också sjukt kul att kunna satsa på ultradistanser och samtidigt leva det liv jag vill där jag har tid för familjen.

Om vi kollar in ditt rekordlopp på 6-timmars i Borås, hur kändes det loppet?
– Första målsättningen var att hålla 3.50 i kilometerfart från start, och försöka hålla det i sju mil. Men det blev att jag kom in direkt runt 3.47-fart. Då tänkte jag på att jag faktiskt hade hållit den farten upp till sex mil på träning, så farten var ju inövad. Jag försökte jobba på lugnt, och så fort jag gick lite för fort bromsade jag.
– Första målsättningen var att ta mig till sju mil, och när jag klarade det bestämde jag mig definitivt för att försöka nå förbi det svenska rekordet. Vid 80 kilometer började jag tröttna lite och tappade upp till strax över 4-minutersfart under en mil där. Men jag kände ändå att jag skulle kunna hålla ihop det, och det var en härlig känsla att nå rekordet.

Hur löste du energidelen under rekordloppet?
– Det var en stor faktor att det funkade så bra denna gång. På både SM på 100 kilometer i våras och på Ultravasan kände jag att energidelen inte funkade. Jag kissade svart efter båda dom loppen, och jag har förstått att det inte är bra.

– Nu var jag mycket mer strukturerad med energin och hade hjälp med upplägget av Simon Stark på Umara. Jag fick i mig 90 gram kolhydrater i timmen, utan problem. Sen tog jag även koffein två gånger under loppet.

Nu i din ”andra karriär”, med fokus på Ultralöpning, vad har du för målsättningar inom ultra? Kan du tänka dig att springa riktigt långa lopp som 24 timmars?
– Det hade varit kul att försöka vara med och fightas om att bli den som tar det svenska rekordet på 100 kilometer. Vi är ju flera om det, där bland annat Anton Gustavsson och Elov Olsson säkert har chansen. Så det är ett närliggande mål. Men jag är även sugen på att testa att springa ännu längre, som 100 miles och kanske till och med 24-timmarslöpning i framtiden.

Hur ser du på ultratrail som ju växer mer och mer?
– Jag ska aldrig säga aldrig, men jag lockas mest av ultraloppen på väg och det är inför dom jag enklast kan träna i min närmiljö. Visst kan jag åka en bit för att få till mer trailinriktad träning och lite höjdmeter, men jag gillar det effektiva med löpningen – att man bara tar på sig skorna och sticker ut. Det får inte bli ett för stort projekt.

– Men Ultravasan är lite trail, även om det är mest fin stig. Det loppet kommer jag säkert springa igen. Men just nu är jag alltså inte jättesugen på en massa sten och rötter på löpningen.

Hur gör du med träningen nu, lägger du upp det själv eller har du en coach?
– Jag har fortfarande mycket kontakt med Mats Erixson, som hjälpt mig med träningen tidigare i karriären. Men nu tar jag ansvar för hela upplägget och Mats stöttar med råd. Även Rune Larsson ger mig bra tips.

Om vi blickar fram mot kommande lopp – vad är ditt närmaste mål?
– Nästa stora mål blir SM på 100 kilometer i april 2024. Jag har inget större mål innan dess, men kommer säkert lägga in några smålopp. Kanske blir det Nora Marathon som en del i träningen, men jag är inte så sugen på att resa i väg långt som jag gjorde förr. Det är ”gött” när man bara behöver vara borta en dag eller kan åka över dagen.

Runner’s World tackar Ekvall för intervjun – och önskar stort lycka till framöver!

---