Miho Nakata - ny världsrekordhållare på 24 timmars löpning
Dramatiskt världsrekord på VM i 24–timmarslöpning
Det blev inte som tänkt för någon av de svenska löparna. Men vilket VM i 24-timmarslöpning det ändå blev, med både ett dramatiskt världsrekord på damsidan och en hyllning till mångfald och gemenskap.
VM i 24-timmarslöpning i Taipei, Taiwan, blev på många sätt det mest framgångsrika världsmästerskapet hittills. Inte för svenskt vidkommande, om man mäter i resultat, men med ett arrangemang där redan invigningen satte standarden.
Det svenska laget hade höga förhoppningar inför VM. Erik Olofsson hade gjort allt för att vara i toppform och kunna konkurrera med de allra bästa, och var tillsammans med Emir Halalkic och Louise Kjellson på plats en vecka innan de övriga i laget. När allt såg bra ut slog dock en förkylning till några dagar före tävling och det blev en kamp mot klockan för att bli frisk.
De båda gängen med svenskar som kom ungefär två dagar före tävlingen drabbades av tekniska fel, inställda flyg och ombokade resor. Ett halv dygns försening och stresspåslag var inte bästa uppladdning. Dessutom tog Therese Fredrikssons försenade väska egna turer både till Taipei och till hotellet. Och Tobbe Gyllebring och en i supportteamet, Anna Grundahl, kom med jetlag till tävlingshotellet med bara 1,5 dygn till start.
När både löpare, ledare och väskor till slut var på plats var det dock ett svenskt lag med stark teamkänsla och mycket glädje som såg fram emot att äntligen få göra det som de hade tränat för hela året. Louise Kjellson, Therese Fredriksson och Jessica Svärd utgjorde det väldigt jämna damlaget (Elin Hartelius tvingades stanna hemma på grund av sjukdom precis före avresan). Herrlaget bestod av likaledes jämnstarka Tobbe Gyllebring, Erik Olofsson och Emir Halkic.
Ett myller av löpare och ledare från över 40 olika länder ställde på torsdagseftermiddagen upp sig för flaggparad in i invigningshallen. När det ukrainska laget kom upp på scenen ställde sig hela salen i en uthållig, känslosam applåd.
Invigningen avslutades med traditionell dans och musik av ett av de många minoritetsfolken i Taiwan. När de drog upp löpare, ledare och arrangörer för dans fanns inga nationsgränser. Stämningen var på topp och skratt och leenden överskred språkförbistringar.
Starten på fredagen föregicks av en traditionell invigningsritual, innan de över 300 löparna, varav 111 damer och 138 herrar i VM-klassen, sprang i väg. Parallellt tävlades det även i veteran-VM, och ett antal löpare hade också köpt plats i den öppna tävlingen.
Svenska herrarnas motgångar
Erik Olofsson kände från början att allt inte stod rätt till, då pulsen var 20 slag högre än vad den brukar vara vid motsvarande ansträngning. Han fortsatte i hopp om att det skulle vända, men efter mindre än 8 timmars löpning och 88 km klev han med stor besvikelse av.
Även Tobbe Gyllebring kände tidigt att allt inte stod rätt till. Kunde det vara nerver? Även med sänkt tempo var pulsen för hög och efter ett gåvarv utan förbättring tvingades även han inse faktum och avbröt, med 118 km i benen.
Emir Halalkic var därmed ensam man kvar i laget. Också han kämpade med flera olika problem under tävlingen. När alla resultatmål gled honom ur händerna lyckades han ändå ställa om till att vara på banan hela tävlingen och ha roligt. Det räckte till 216,7 km och en 59:e-plats, något helt annat än vad han kommit till Taiwan för.
Optimistiska damer
Desto ljusare såg det länge ut på damsidan. Alla tre öppnade väldigt optimistiskt. Louise Kjellson inledde de första timmarna på omkring 10:e plats. Sedan tog illamående och hulkningar över. Resten av tävlingen blev en lång kamp, där hon varken fick i sig eller kunde behålla den energi hon behövde. En värdig avslutning blev det ändå, även om 198,456 km och plats 48 inte heller är i närheten av det Louise hade ambitioner på.
När Louise föll tillbaka var det först Jessica Svärd som tog över stafettpinnen och låg precis utanför topp tio ungefär nio timmar in i tävlingen. När Jessica fick problem klev i stället Therese Fredriksson fram. Therese hade precis under 130 km efter 12 timmar, vilket inte är särskilt långt från det svenska 12-timmarsrekordet på 133 km. Jessica låg då ett drygt varv, 2 km, efter.
Banan bestod av en del där man sprang fram och tillbaka och vände i en 180-graderssväng. Om det var den kurvan som var orsaken är oklart, men Therese fick i alla fall någon form av muskelbristning bakom knät som gjorde att hon inte längre kunde springa. Trots det kämpade hon vidare i flera timmar, men till slut gick det inte längre att fortsätta med tre timmar kvar. Då stod resultatet på i sammanhanget blygsamma 178 km.
Samma distans blev det även för Jessica som en timme tidigare också klev av, efter att under stora delar av tävlingen försökt kämpa emot en mage som inte ville.
Besvikelsen i det svenska laget är förstås oerhört stor, detta var något som de hade offrat mycket för under lång tid. Bara att kvala in till de svenska lagen – till skillnad från andra nationers förbund står Svenska Friidrottsförbundet för kostnaderna för alla löpare och de fyra ledarna – innebär att man har visat kapacitet för att vara med bland de främsta i världen.
Men även om temperaturen var ovanligt bra för svenskt vidkommande, runt 18-19 grader hela dygnet, var det både blåsigt och hög fuktighet. Det skördade också många offer i andra länder.
Världsrekord för damer
En som dock klarade att bemästra alla yttre och inre motstånd var 34-åriga japanskan Miho Nakata. När de tre Spartathlonlöparna – först tidigare världsrekordhållaren och regerande världsmästaren, Camille Herron, och sedan norskan Line Caliskaner (som efter att länge ha varit i ledning i Spartathlon blev dålig, men fullföljde) och till slut även finländska Spartathlontvåan Noora Honkala – klev av så låg fältet öppet för japanskan.
Hon vann med nästan 16 km – men det var inte bara guldet hon var ute efter. Trots många timmars synbar kamp var det tydligt att hon med ytterst liten marginal också hade chans att slå Camille Herrons erkänt starka världsrekord. Med ett uttömmande av de sista krafterna efter att publik, support och löpare runtomkring hejat på under sista halvtimmen kunde hon ta sig över 270 km.
Med en minut kvar smällde ett skott, så Miho stannade och la ner sin nummerbricka på marken (som användes för mätning av restmeter sista varvet). Det var dock bara en signal om att det var en minut kvar. Folkskaran som samlats skrek på henne att fortsätta, att en minut återstod. Hon famlade reda på nummerbrickan, tog sig upp och fortsatte.
När den slutliga kontrollmätningen var klar visade det sig att hon slagit världsrekordet med endast 246 meters marginal. Det är 10 meter per timme … Det nya världsrekordet lyder 270,363 km.
De enligt skolboken jämnt löpandes och starkt avslutande Olena Shevchenko, Ukraina, och Patrycja Bereznowska, Polen, tog silver och brons med 254,463 km respektive 249,541 km.
Danskt rekord
Med någon timme kvar var det rentav danskt på bronsplats. Katja Lykke Tonstad gjorde sin första ultratävling för 1,5 år sedan och hade bara sprungit en 24-timmarstävling tidigare. Nu slog hon danskt rekord med 248,049 km och blev fyra, före en annan danska. Nyblivna världsrekordhållaren på 72-timmars, Stine Rex, kom över det danska rekord som hon blev av med och slutade alltså femma på 245,850 km.
Norge ledde ett tag lagtävlingen, och även efter att Caliskaner klev av var det tre norskor på topp tolv. Men när rhabdoliknande symtom drabbade Else Merete Overvik återstod bara två lagmedlemmar. Annette Velde Sande blev 12:a och Ida Slorafoss slog med liten marginal personligt rekord och blev 16:e.
Giganten klarade pressen
I herrklassen var den stora frågan om någon skulle kunna hota den store giganten i den här sortens ultralöpning, litauern Aleksandr Sorokin. Efter sina otroliga världsrekord är han nu en superstjärna i dessa sammanhang. Han var synbart pressad före tävlingen och alla ville ha en selfie med honom.
Han kunde motstå den höga pressen och tog sig för tredje gången i sin karriär över 300 km. När både den individuella segern och lagsegern med Litauen var säkrade, gick han tillsammans med laget den sista halvtimmen. Segerresultatet blev 301,790 km.
Efter att spanjoren Ivan Penalba Lopez föll bort på grund av matförgiftning tog de övriga två förhandsfavoriterna pallplatserna. Fotis Zisimopoulos från Grekland vann Spartathlon bara nio veckor tidigare, på den snabbaste tiden någonsin. Nu slog han vad som sannolikt är grekiskt rekord och tog silver på 292,254 km. Legendaren Yiannis Kouros har förvisso sprungit längre tre gånger, men alla de tre gångerna representerade han Australien.
Trea kom någon som få hade förväntat sig att ens se i startlistan. Ukrainaren Andrii Tkachuk hade sprungit 295 km när Aleksandr Sorokin slog sitt första världsrekord, i augusti 2021. Sedan kriget bröt ut har han varit soldat, skadat sig och opererat hjärtat. Med bara tre månaders ordentlig träning gjorde han sin första ultratävling på två år – och tog hem bronset på 284,540 km.
Färöiskt rekord
56-årige Sverigebekantingen Hallur Holm slog färöiskt rekord med 233,422 km och tog veteran-VM-guld i M55.
I Facebookgruppen Följ VM i 24-timmarslöpning finns flera bilder och rapporter från loppet
