Våga

Maj 2014: I ett års tid försökte jag springa halvmaran i 4min-fart utan större framgång. Det ville sig inte trots upprepade försök och jag började tro att det aldrig skulle gå. 4min/km kändes för fort, kanske var det ett orimligt högt mål som jag hade satt? Året innan hade jag snubblat in på 1.25 ett par gånger och nu var det alltså dags för ytterligare ett försök, Kungsholmen Runt 21.1km. Den här gången hade jag dock gjort läxan och förstått att för att bli bättre så måste man springa mer så jag hade fokuserat på att få ihop fler mil i veckan jämfört med tidigare. Och som ett mirakel så gick det. 1.23.27. Marginellt snabbare än min öppning i Berlin i söndags men med den stora skillnaden att jag då trodde att jag skulle dö och inte hade orkat en meter till. Det var en milstolpe och där tändes också tanken på att nån gång i framtiden även springa maran i 4min-fart. Hur jag tänkte då vetifan eftersom jag efter loppet bara ville lägga mig i ett dike och kräkas och det var absolut inget som jag sa högt, men maran i 4min-fart blev det nya långsiktiga målet som jag bara skulle fixa. Det kändes länge som en ännu större omöjlighet än halvmaran och det tog 3 års slit, 15 000 löpta kilometrar, sju sorger, åtta bedrövelser och ännu fler skador, men jag gjorde det till slut och det kan ingen ta ifrån mig.

Maran i 4-fart har mer eller mindre vart en osund besatthet dom senaste åren och att jag till slut klarade det ser jag som ett bevis på att det mesta går bara man vill det tillräckligt mycket snarare än att jag har nån talang för det här med att springa. Som vanligt när jag kollar bilderna på mig själv efter loppet så åker skämskudden fram, för det är verkligen en stilstudie i hur ett löpsteg inte bör se ut. Fan, det är knappt så jag har båda fötterna i luften nån gång men som tur är så handlar ju löpning inte om vem som har det graciösaste steget utan om att förflytta sig från punkt A till punkt B på kortaste tid, ograciöst löpsteg eller inte. Ingenting är omöjligt bara man är beredd att lägga ner den tid som krävs. Det finns liksom inga quick fixes, i alla fall inte för oss som inte utrustats med löpargenerna från födseln, för oss är det bara till att gräva ännu djupare för att klara av våra mål. Hårt arbete, tålamod, vilja och en rejäl dos jävlar anamma, mer än så krävs det faktiskt inte för att lyckas. Det paradoxala är att jag under dom här åren som jag kämpat mot sub2.50 inte har blivit särskilt mycket snabbare på kortare distanser utan snarare tvärtom. Det har ju aldrig vart ett mål men alla har alltid sagt att ”du måste bli snabbare på milen om du vill bli snabbare på maran”. Kanske är jag undantaget som bekräftar den regeln eller så är det faktiskt så att man inte alls måste bli snabbare på milen. Kanske är hemligheten att hålla sig hel och springa ofta snarare än att springa banintervaller flera gånger i veckan och ägna onödigt mycket tid på att i absurdum diskutera om 60s ståvila egentligen är bättre än 90s joggvila. Jag har egentligen aldrig tvivlat men det är ändå skönt att ha det på pränt.

Jag trodde att jag skulle känna en större tomhet än vad jag faktiskt gör, att luften liksom skulle gå ur. Sub 2.50 har som sagt vart en sån total besatthet under en så lång tid att jag föreställde mig att när jag väl klarade det så skulle allting kännas annorlunda men jag känner egentligen ingenting. Jo, jag är såklart både stolt och nöjd men det är inte som att min värld har vänts upp och ner direkt. Det tog inte mer än 3 dagar efter målgången innan jag var tillbaka springandes ute på gatorna och loppet känns overkligt långt borta just nu. Sprang jag verkligen i Berlin förra helgen? Jag vet att jag är extremt dålig på att stanna upp och njuta, vara i nuet och inte bara blicka framåt och är det nån gång jag verkligen borde kunna göra det så är det nu men verkligheten är en annan. Jag borde känna mig mätt men faktum är att jag är hungrigare än nånsin på att springa, jaga nya tider. Det ligger nog lite i vår natur att aldrig vara nöjda, att hela tiden tänka nästa lopp för är inte det själva essensen av att vara löpare? Att aldrig stanna upp. Jag är snarare rädd för att jag skulle hamna i nån sorts existentiell kris om jag stannade upp, slog mig själv för bröstet och tillät mig själv att vara nöjd. Vem är jag då?

Vad som händer nu är lite oklart. Jag har inga fler lopp inplanerade i höst och tänkte inte planera in nåt heller även fast jag är i mitt livs form. Dyker det upp nåt spontant så kanske jag ställer mig på en startlinje men det är inget som jag strävar efter just nu. Jag ska tillåta kroppen att vila och läka ihop efter två års kontinuerlig maraträning utan egentlig vila att tala om. Det är dock inte synonymt med att sluta springa. Istället för att tvångsmässigt jaga minst 14mil varje vecka till träningsdagboken så ska jag tillåta mig själv att bara springa 8mil om det är så, mitt sätt att njuta av löpningen. Inga fler långpass på söndagar på ett tag och inga måste pass i form av 20km tröskel eller ångestframkallande 3x3km. Istället ska jag ta mig tid att lyssna på musik som man gjorde förr, inte som bakgrundsljud, plöja 30 minuters låtar utan att bli otålig för att jag måste ut och springa. Jag ska dricka öl utan att känna att jag behöver vara pigg och fräsch dagen efter för att köra 8x1000m. Jag ska läsa böcker, lägga ner mer tid på jobbet, träffa folk och diskutera allt från Bitcoins till Donald Trump och jag ska börja gymma igen för att inte bli misstagen för en undernärd Belsen fånge. Givetvis kommer jag att springa en hel del nu i höst men inte för att jag måste utan för det är skönt. Inga krav på prestation. Jag ska njuta med alla mina sinnen av höstens färger och krispiga luft när jag lufsar fram i mörkret med pannlampa på våt asfalt och känner regnet som piskar mot ansiktet. Löpningen ska kännas levande och inte som ett måste, det får bli mitt sätt att vila och njuta. 

När jag sen lessnat på att lalla omkring alldeles för mycket och för ostrukturerat så ska jag köra igång med maraträningen igen för i vår blir det en ny mara utomlands som måste förberedas och då ska tiden från Berlin såklart slås, men mer om det i ett senare inlägg. Som spoiler kan jag i alla fall säga att planen är att springa min fjärde major i vår och det är inte Tokyo eller Boston 🙂 Ett tag funderade jag faktiskt på att pausa marathonloppen under ett år och istället fokusera på att bli snabbare på milen men den tanken slog jag bort ganska snabbt, det är inte jag. Jag älskar marathon för mycket för att tillåta mig själv att göra det och att bara springa 10km, som är det värsta jag vet, under ett helt år skulle snarare bara ta död på kärleken till att springa. Däremot så borde jag kanske ge det en ärlig chans under 2018 för nu när jag fixat sub 2.50 så känns det som om jag inte har nåt mer att bevisa för mig själv. Men innan dess ska jag njuta av den gråa och regniga hösten fullt ut för i min värld så slår det en varm sommardag i splitshorts och linne på tartan.

Hösten ska som sagt avnjutas (förutom att springa) tillsammans med musik som fångar årstidens bräcklighet och sorgsenhet, melankoliska och vemodiga sånger som öppnar upp för eftertanke och reflektion, gärna i mörker med hörlurar och tända ljus. Så ikväll när löpvila står på schemat så ska jag tillåta mig själv att njuta av musik på ett sätt som jag inte gjort på flera år medan regnet smattrar mot fönsterrutorna samtidigt som jag tänker tillbaka på loppet i söndags med ett stort leende på läpparna. Här ett smakprov av valet för ikväll; ”This strange engine” – 30min och 24s vemod.

/Adios