Umemilen

Formen har vart ett stort frågetecken ända sen jag kunde köra igång på allvar efter löparknät. Farten brukar alltid vara det jag tappar först och som också är det svåraste att hitta tillbaka till efter ett längre uppehåll. Ultravasan bidrog inte direkt till att göra det lättare. I början på augusti när jag försökte mig på en fartökning orkade jag knappt 3km innan benen sa ifrån och pumpen höll på att få spel. Har vart osäker på om jag ens fixar milen under 40min sen dess. Fram tills nu. Efter gårdagens pass är jag optimistisk. Optimistisk att kunna fixa sub40 nu på söndag och även prestera bra på halvmaran nästa helg som blir generalrepetition inför Berlin marathon.

Körde ett av mina favoritpass igårkväll. Distans Canova style. 19km i 3.59-fart. Egentligen skulle det vara 40min lugnt och 30min fortare men det kändes bra redan från början. Never waste good legs. Pulsen låg där den skulle. Kändes aldrig jobbigt. Formen verkar lura runt hörnet. Det här passet brukar normalt kännas, får ofta slita lite på slutet. Inte igår. Igår kände jag mig lätt som en fjäder som flög fram utan att behöva ta i.

Man blir bra på det man tränar. Hade kunnat fortsätta ytterligare en mil igår. Min största styrka (enda?) är att jag gillar att ligga och mala på i en jämn och för mig relativt hård fart länge. Däremot hade jag nog inte kunnat skruva upp tempot ytterligare, då hade det blivit soppatorsk omgående. Antar att det är därför jag gillar maran. Hade gärna gått all-in på milen den här hösten och försökt plåga mig maximalt men efter gårdagens pass började jag på nytt drömma om 2.50 på maran. Trodde att det tåget hade gått i och med löparknät i somras och en Ultravasa på det. Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte försöker. Om det är nånstans det ska kunna gå så är det i Berlin. Så just nu känns det som om milen i Berlin två veckor senare är det som eventuellt kommer bli lidande. Men LGs schema fram tills dess innehåller ändå rätt mycket fart för just milen och inga långpass så förhoppningsvis kommer jag ändå vara bättre tränad för milen än jag någonsin vart innan. Om känslan efter Berlin är samma som efter Rotterdam i våras så utesluter jag inte att det ska kunna gå och springa snabbt där. Måste ju se till att förtjäna den här snygga Finishertröjan.

För övrigt så läste jag om ett lustigt uttalande av Zlatan idag. Uppenvarligen tror han att han skulle ta en plats i skidlandslaget bara sådär. Har han fått hybris? Och när han beter sig som en barnunge och helt oprovocerat hoppar på / mobbar fotbollskanalens Olof Lundh på landslagets presskonferens så börjar man ju börja undra vad som pågår i hans huvud och vilka signaler han som förebild skickar ut. Gör om gör rätt! ”Att springa är mentalt jobbigt” sa han visst också. Skulle gärna se nån tvåla dit honom på löpning eller skidor för den delen så han kommer ner lite på jorden. Har aldrig förstått mig på Zlatans storhet som fotbollspelare och kommer heller aldrig att göra det. Om han vill leka hink och spade så får han väl göra det, så kan vi som är mentalt starka fortsätta med att springa. 

Nu är det fullt fokus på Umemilen. Har en bra känsla. Benen verkar inte ha tagit särskilt mycket stryk från igår. Många millopp i Stockholm vill gärna marknadsföra sig som det flackaste milloppet. Kom upp till Ume så får ni se vad en flack mil egentligen innebär.

/Hörs