Tillbaka i stan

Jaha. Då var det snart dags för en lång och skön ledighet över påsk. Lugn och fin, men god mat, läsning, sol och nackspärr. Ja, just det. Nackspärr.

Jag gick upp tidigt för att få till ett redigt pass före påsken och körde först Jakobs programmering. Kände mig stark och glad. Det var riktigt kul att träna! Sedan var det dags för dagens pass. Ångesten inför att köra Helen (ett crossfit-pass som innebär 3 varv av: 400 m löpning, 21 kettlebellssvingar på 16 kilo och 12 pullups) hade vuxit ända sedan igår och närmade sig nu sin höjdpunkt. Jag AVSKYR när det är löpning i passen. Det är som att min kropp glömmer bort att den ska ta sig framåt och det går plågsamt långsamt.

Men först skulle vi nöta lite overhead squat (knäböj med stång över huvudet på sträckta armar) och snatch balance. Kolla filmen om ni vill veta vad det är.

Jag ville jättemycket. Och det gick jättebra! Fick till en bra timing i rörelsen och fick beröm av coach Javad. Men så vill man lite för mycket, tänker lite för mycket och då går allt lite snett. Först dunkade jag stången i bakhuvudet på mig själv på vägen upp och sedan tog jag ner stången lite för hårt och snett på nacken och spände till för att parera. Så var det inte mer med det. Trodde jag.

Vi körde Helen, och det var precis så vidrigt som man skulle kunna tro, och jag åkte till jobbet. På tunnelbanan kände jag hur nacken började bli lite stel och väl på jobbet var nackspärren ett faktum. Vänster sida om atlaskotan och strålande ner längs ryggraden och ut åt vänster. Jahapp. Glad påsk då. Helen och nackspärr – en match made in hell.

Men jag som har alla världars bästa PT Andreas Öhgren, ska göra det han brukar be mig att göra när jag har nackspärr. Finfina övningar. Sedan blir det värmedyna och Ipren. För så här kan vi ju inte ha det. Det är ju hård löpträning för mig nu fram till halvmaran om en vecka. Fy tusan! Det bara haglar skojigheter.

---

För ett drygt år sedan, när jag hade tränat på Nordic i ett par veckor så kom coach Númi fram och satte sig bredvid mig.

– Hur mår du?

– Eehh, bra, svarade jag.

– Hur många klasser kör du i veckan?

– Fyra.

– Och det känns bra? Du har inte ont någonstans?

Nu började jag undra vad han menade. Antydde han att jag var för svag för att köra så mycket? Såg jag sliten ut? Jag sträckte på ryggen allt jag kunde.

– Det känns jättebra!

– BRA! hojtade Númi och gav mig en hård klapp på axeln. Då kör vi!

Först förstod jag inte vad det var som just hade hänt, men till slut ramlade myntet ner och jag fattade. Han kom inte för att antyda något. Jag var ny och han hade ett genuint intresse av att veta hur jag mådde och hur kroppen kändes. Att jag inte gick ut för hårt. Det här var inte som något gym jag varit på tidigare. Han såg mig. Och han lyckades dessutom bry sig. Det var bland annat den här konversationen som fick mig att älska Crossfit Nordic så mycket som jag gör. Ett gym där alla coacher kan allas namn och där de dessutom har koll på oss.

Jag skrev om Jenny Jacobsen för någon vecka sedan och om att hon är en av världens bästa crossfit-atleter. Då skrev jag också att Númi Snaer Katrínarson är en av världens bästa. Ibland glömmer jag bort hur bortskämd jag är med duktiga coacher. De är liksom inte bara bra, utan VÄRLDENS bästa. Och inte bara det att de kan lyfta skittungt eller göra löjlligt många pullups, utan de kan också lära ut det på ett sätt så att man dels fattar och dels inte får en att känna sig kass för att man inte är lika grym. Och så blir han på riktigt otroligt stolt när vi gör framsteg. Minsta lilla steg åt rätt håll belönas med en klapp i ryggen och ett av världens bredaste leenden. Det är så man får folk att göra ytterligare framsteg. Kort sagt, han är isländsk, grym och stark. Eller íslenskur, duglegur og sterkur, som han har lärt mig att det heter på isländska. (Jag älskar isländska och är glad att jag kan åtminstone tre ord nu. Jag klarar mig nog långt på det om jag hamnar på Island.)

Det är inte så ofta jag kör klasser för Númi. Hans tider passar inte mina helt enkelt. Men vi är ganska ofta på gymmet samtidigt och om han är där så märker man det. En genomträngande röst som högljutt pushar andra eller sig själv. Och när jag säger genomtränande, så menar jag genomträngande. Det är ett under att inte putsen på väggarna faller ner när han går loss som mest.

– Kom igen! Händerna axlabreth! (isländsk brytning för axelbrett) Och på det ett asgarv.

Så har vi det hos oss. På de isländska morgnarna.

Det här morgonen var det överkroppsstyrka. Inget flås, bara styrka. Vi körde handstand pushups – eller ok, jag fick skala den. (Att klara en strikt HSPU är mitt semesterprojekt.) Vi supersetade med skivstångsrodd. Och sedan var det dags för att var 30:e sekund stå i plankan med händerna i ringar och vrida ut armarna så att armvecken pekar framåt – så kallad turnout – och stå så i 10 sekunder. Och var 30:e sekund skulle vi hänga högst upp i en chinup i 10 sekunder.

Det finns bara ett ord: Jätteroligt!

---