Tankar inför söndag

”Jag föddes med en sällsynt ögonsjukdom som gjorde mig blind på ena ögat när jag var åtta år. Jag kunde fortfarande se färger och ljus med det andra, men hade svårt att urskilja detaljer. När jag var tio år blev jag blind över en natt på det andra ögat också efter att ha drabbats av näthinneavlossning. Läkarna lyckades inte rädda min syn, och allt blev svart.

Min tillvaro hade inte varit lätt tidigare. Jag blev mobbad sedan dag ett i skolan, både verbalt och fysiskt, eftersom jag var annorlunda. Men nu när jag inte kunde se alls accelererade mobbningen. På lektionerna lät klasskamraterna mig vara, men på rasterna, efter att min elevassistent hade ställt mig i ett hörn, började glåporden hagla. Mina klasskamrater skrek att jag inte passade in, att jag var fel och ful, att jag inte dög eftersom jag var handikappad. De puttade mig så att jag föll, sparkade, slog mig och kastade sten när jag gick hem efter skolan med den vita käppen som enda vägledare. 

På idrottslektionerna led jag i det tysta. Jag kunde ju inte springa efter en boll eller hoppa över en höjdhoppsribba. Medan de andra sportade fick jag sitta i ett hörn och göra situps, och kände mig värdelös. Jag började tro på vad de andra eleverna sa, att jag var dålig. Jag började tro på vad lärarna sa, att jag inte kunde. Jag hamnade i en djup depression, ville inte leva längre och försökte ta mitt liv. 

Jag minns så tydligt den där idrottslektionen i simhallen på gymnasiet. Det var då allt vände. Jag stod på den lägsta trampolinen, det var min tur att hoppa, men jag tvekade. Jag hörde hur mina klasskamrater hånskrattade åt mig. ’Visa dem att du kan, Mirjana, det sitter i huvudet’, ropade min idrottslärare. ’Wow’, tänkte jag då, ’han tror på mig’ och jag fick en ingivelse att klättra upp till den allra högsta trampolinen. Klasskompisarna tystnade medan jag tog mig upp för den smala trappan

Jag hoppade. Gjorde visserligen ett magplask, men ändå, klasskamraterna förblev tysta.

Därefter bad idrottsläraren oss att göra ett konditionstest. Vi skulle simma längd efter längd och jag kom, som alltid, sist. Jag minns hur jag kämpade med andningen och tänkte att ’nej, nu räcker det, så här jobbigt får det inte vara’. Med de stärkande orden från min idrottslärare i bakhuvudet, bestämde jag mig då för att börja träna – jag skulle börja gå på gym. 

Jag bestämde mig för att testa löpbandet. Jag märkte snabbt hur bra jag mådde av att löpträna och jag kände hur de fysiska resultaten kom. När jag hörde att de andra på gymmet pratade om att springa lopp blev jag så inspirerad att jag frågade min ledsagare om vi inte kunde springa Göteborgsvarvet. Det ville hon, och vi började träna ihop. 

Det var fantastiskt att få känna vinden mot huden och solen bränna mot ansiktet. Höra fåglarna kvittra och känna doften av trä och lera. Det var spännande att känna hur det knakade under skosulorna när jag sprang över kvistar, hur stumt det kändes när jag sprang ut ur skogen och asfalten bredde ut sig. I början höll jag min ledsagare i armen, men så småningom började vi springa med ett gummiband emellan oss. Idag behöver jag inte längre ha fysisk kontakt med henne, vi springer bredvid varandra. Jag litar på henne. 

Ungefär samtidigt började jag träna med en PT, som tränade mig i att räta på ryggen och se stolt ut. Jag började också ta lektioner hos en danslärare som såg det som en utmaning att lära mig att dansa. Tidigare hade jag haft en ihopsjunken hållning och riktat blicken mot golvet, som om jag skämdes över mig själv. Nu lärde jag mig att ta plats. 

Jag och min PT tränade också intervaller på en löparbana. Han stod i mitten av banan och ropade: ’Höger, höger, vänster, nej höger, eller vänta, aningen mer åt vänster!’ Det är svårt att hålla riktningen när man inte ser. Men det blev lättare och lättare. Jag lärde mig att om jag tryckte in armbågarna mot kroppen så blev det lättare att springa rakt fram. Och jag fokuserade hela tiden på hur jag vinklade och satte i fötterna mot underlaget för att inte börja svänga. Det var som om jag sprang mot en ljusare framtid, jag sprang för livet. Flera gånger i veckan sprang jag, och det blev lättare och lättare och roligare och roligare. 

Några månader efter att jag började löpträna sprang jag mitt första lopp, som var 5 kilometer. Två år senare, 2014, uppnådde jag mitt stora mål – jag genomförde Göteborgsvarvet. Förra året sprang jag mitt första hinderbanelopp, Toughest. Det var tufft, att som blind ta sig över alla hinder. Men genom att springa med min ledsagare så tog jag mig över nästan varenda ett. 

Löpningen räddade mig ur depressionen och gav mig mening med livet. Jag hade alltid trott att jag inte dög till något, men så var det uppenbarligen inte. Löpningen var som terapi, det hjälpte mer än antidepressiv medicin. Jag slutade äta mina tabletter och mådde ändå bättre än jag någonsin hade gjort. När jag var som mest deprimerad ville jag inte äta. Men när jag började springa fick jag tillbaka aptiten. Det handlade säkert om läkande, kemiska processer i min hjärna. Men löpningen gav mig även stunder att meditera. Istället för att ligga hemma och gråta på grund av ångestattacker, började jag nu reflektera över livet. 

Det enda negativa är att jag bara har ett begränsat antal timmar med ledsagare i månaden, så jag kan inte springa så mycket jag vill. Jag är dessutom begränsad till att springa de tider när ledsagaren kan. Men om det spritter riktigt mycket i benen och hon inte kan springa just då, så ger jag mig av till gymmet och bränner av ett pass på löpbandet.

Följ Mirjanas imponerande utmaningar på Facebook! (och kanske skulle du vara intresserad av att följa Mirjana på en löptur?)

Vill du läsa mer om Mirjana? Under den närmaste månaden har hon stafettpinnen på den nya LIVSLOPPET-BLOGGEN!

---