Stockholm Halvmarathon
Jag beundrar verkligen alla som bemästrade värmen igår. Det gjorde inte jag. Hörde nån säga att det var 25 grader i skuggan. Jag gjorde i alla fall ett försök men värmen tog ut sin rätt. Sista halvmilen handlade bara om att överleva. Stapplade till slut i mål på 1.24 och placeringen (113) skvallrar om att jag inte var ensam om att falla offer för värmen. Jag såg det inte själv, men hörde i efterhand att det låg en hel del utslagna löpare utmed banan. Egentligen är jag inte så missnöjd som jag kanske borde vara. Hade det vart 12 grader och mulet så hade jag nog gråtit mig till sömns igår men nu ställde jag mig på startlinjen med vetskapen om att jag aldrig kunnat prestera i värme och utan förväntningar.
Känslan har ändå vart bra hela veckan. I måndags var jag till naprapaten som mest skakade på huvudet och tyckte att jag egentligen borde vila fram till Berlin. Men han hittade i alla fall orsaken till smärtan i knävecket som uppkom före Umemilen. Hela senpartiet från baksida lår till vad var åt helvette så han gick på med sina nålar. På kvällen kändes det som om jag blivit överkörd av en lastbil i benet och Stockholm halvmarathon kändes långt borta då men mirakulöst nog vaknade jag dagen efter helt smärtfri och kunde springa som vanligt. Nålar is da shit! Vi har ju även fått höst uppe hos oss vilket är som en turboeffekt för löpkänslan. I onsdags la jag in 5km fartökning i halvmarafart som kändes kontrollerad och bestämde mig för att starta i 3.48-fart. Sen kollade jag väderprognosen och insåg att 3.48-fart i 10 grader inte kommer kännas lika lätt i 30 grader men intalade mig att även om det blir varmt så kanske det ändå blir krispig luft.
I fredags åkte jag och min kompis Robert ner från Sundsvall. Fyra timmars bilresa går faktiskt ganska fort när man pratar löpning. När vi kom ner till Stockholm vid 18-tiden sa termometern 20 grader och då blev det ganska tydligt att det faktiskt skulle bli högsommarvärme och en tuff halvmara. Började halvmara helgen på bästa sätt med grillning och öl och sov sen 10 timmar för första gången på en månad. På lördag förmiddag dök sen Niklas och Jenny från Västerås traditionsenligt upp och halvmarapeppen kunde börja på riktigt.
Var på plats i Kungsan i god tid och kände redan under promenaden från tuben till väskinlämningen hur jag höll på att koka bort. Joggade upp runt Skeppsholmen och var på plats i startfållan en halvtimme innan start för att få en bra position. Träffade på en del bekanta löpare och alla var vi överrens om att värmen skulle bli både plågsam och jobbig och målsättningana därefter. Bestämde mig ganska tidigt för att köra hela loppet på känsla och inte bli stressad av klockan. Kollade faktiskt bara på klockan en enda gång under loppet.
Jag kom iväg bra och tyckte att det kändes ganska lätt första femman. Låg ett tjugotal meter bakom 1.20-farthållarna men tyckte ändå inte att det gick för fort. Tog det ganska lugnt i motluten och försökte rulla på utför. Blev också påmind om att jag inte gillar den nya bansträckningen vid Torsgatan men höll ändå rytmen ganska bra. Strax före Kungsholmen sprang jag förbi min gamla teamkompis Josefine och tänkte att jag kanske gick på lite för hårt. Övervägde att lägga mig i rygg på henne och med facit i hand borde jag kanske ha gjort det och sparat på krafterna. Stigningen vid Kristinebergs IP kändes som vanligt som Mount Everest och redan där började många få problem, såg en hel del som bröt strax efter.
Hade ingen koll på hur jag låg till tidsmässigt, vid 10km passeringen kollade jag klockan för första gången och såg att första milen gått på 38.28 och tänkte att det kanske kunde bli nåt vettigt av det här ändå. Men hela Norr Mälarstrand blev en hemsk upplevelse. Med vinden i ryggen och solen i ansiktet var det som att springa i en bastu. Trodde ett tag att jag skulle koka sönder. Kände att farten sackade och lyckades dämpa en känsla av illamående med hjälp av lite Pepsi vid Stadshuset men började också fundera på att kliva av för värmen var verkligen olidlig just nu. Strax före Riksdagen fick man äntligen lite skugga och det var nog räddningen.
Ute på Skeppsbron började det kännas okej igen. Gillade inte omdragningen vid Slussen med sina tvära svängar in i Gamla Stan och kullersten men till slut var man i alla fall ute på Söder mälarstrand där jag räknat ut att det skulle blåsa motvind vilket det också gjorde och det är nog enda gången jag längtat så mycket efter just motvind. Tog en gel strax före 15km passeringen och fick en liten kick av det men den höll inte i sig särskilt länge utan istället fick jag total soppatorsk strax före Tanto. Först sprang Josefine om mig och när hon hejade hörde jag på hennes röst att hon verkade riktigt stark, själv kunde jag knappt svara. Sen svishade Jakob Z förbi och strax efter det Jenny från Sundsvall och då tappade jag geisten totalt. Övervägde att börja gå men tvingade mig själv att fortsätta springa även om jag knappt mäktade med styrfart. Tog mig upp för St:pauls gatan men var helt slut när det väl vände neråt och sista kilometern handlade bara om att överleva. Att korsa mållinjen var verkligen en befrielse.
Gratulerade Josefine som kom in på en 6e plats, sjukt bra sprunget i värmen, och småpratade med folk till höger och vänster innan jag började bege mig hemåt.
Avslutade kvällen på bästa sätt med Liverpool vinst, pizza och öl som sig bör efter ett lopp. Även om tiden var långt ifrån både PB och vad jag egentligen hade tänkt så tar jag med mig känslan från första halvan och det faktum att jag faktiskt tog mig i mål när kroppen skrek stanna på slutet. Tidsmässigt så är det ju den här farten jag ska hålla på hela maran om två veckor i Berlin men förhoppningsvis är det betydligt svalare då.
Nu återstår två veckor innan det är dags för årets stora mål. Jag hade verkligen velat ha med mig ett bra resultat igår för självförtroendets skull, istället har både Umemilen och Stockholm Halvmarathon gått åt skogen. I Berlin måste jag verkligen bevisa för mig själv att jag inte är slut som löpare och faktiskt leverera, annars vetifan…
/Hörs
