Sagan om skoliosen
Om ni fortsätter läsa den här bloggen kommer ni mer än en gång att råka på ordet skolios. Och bara för att jag vet kan jag ju inte ta för givet att alla andra vet vad det faktiskt är. Det är en ja vad ska man kalla det? Det är ju inte en sjukdom och ingen skada. Vi kallar det ett tillstånd. Ett tillstånd där ryggraden är mer eller mindre krökt. Jag har skolios. En rätt allvarlig sådan. Min rygg är krökt åt alla håll den kunde komma på och vriden så att ena rygghalvan putar ut och den motsvarande bröstkorgshalva är längre in än den andra. Jag har en så kallad strukturell skolios, vilket innebär att den inte orsakats av att jag har olika långa ben, vilket är orsaken till många skolioser, och den blir alltså inte bättre när jag sitter eller ligger ner. Vad den beror på vet man inte.
Så. Varför skriver jag om det här och lägger ut, en i det närmaste nakenbild på mig själv? Det är det sannerligen ingen som har bett om! Nej, men skoliosen spelar roll i mitt liv. Det är bland annat den som gör att jag började träna och ser till att fortsätta. Om jag tar träningsuppehåll på ungefär en vecka får jag ont i ryggen. Musklerna som drar ojämnt och åt olika håll blir stela och ömma.
När jag gick i sjunde klass upptäckte min syster att jag hade skolios och jag lades in på sjukhus, i princip akut, för att prova ut en korsett. Tänk dig en gammaldags korsett, men i hårdplast, som jag hade 20 timmar om dygnet för att skoliosen inte skulle bli värre när jag fortsatte växa. Jag slutade växa när jag var 15 och blev av med korsetten. Tyvärr lämnades jag vind för våg av sjukvården, helt utan muskler i bålen efter åren med korsett. Ingen sjukgymnastik, inga rekommendationer. Jättedumt.
Men nu i efterhand också jättebra. Visst, jag hade ont i ryggen i några år men jag fick hitta själv vad jag ville göra i form av träning. Det var ingen som hade gett mig några rekommendationer men inte heller några förhållningsregler. Jag visste inte om det var saker jag inte fick eller kunde göra. Allt var möjligt! Min PT Andreas Öhgren bara gapade när jag kom till honom första gången och kunde vara med på allt. Visst, lite svagare i ena sidan i vissa övningar, men inget annat. Och när jag började prestera galenskaper i min träning garvade han bara och skakade på huvudet. 1000 burpees med den där ryggen borde inte gå. Och blicken jag fick när jag berättade om mitt 100 kg marklyftsmål är obetalbar. Han berättade skräckexempel om skolioser som min där personen varit i princip sängliggande och jämförde dem med min krokiga men fullt fungerande och starka rygg.
Jag har träningen att tacka för allt! Visst jag har en del problem med ryggen som att jag lätt får ryggskott, har svårt att köra tunga squats och att jag blir trött i ryggen om jag museumgår alltså går långsamt länge. Och att min rygg är ful bikini är inte mitt favoritplagg. Men jag tänker inte gnälla så länge ingenting är omöjligt.
