Olympia2Olympia: Buenos Aires – Rio de Janeiro #7 São Paulo/Rio de Janeiro/Ilha Grande

Det är i den brasilianska hamnstaden Santos man finner världens högsta kyrkogård.

Där, på bottenvåningen närmast gräset, vilar Edson Arantes do Nascimento. ”O Rei do futebol” (Kungen av fotboll) fick därmed, och mycket välförtjänt, en kunglig sorti på jordelivet. 

Fördelen med att resa västerut är att man de första dagarna får en positiv jetlag som gör att man känner sig stark tidigt på morgonen och vill hoppa upp i cykelsadeln så fort som möjligt. Den här effekten försvinner dessvärre efter bara några dagar och då blir det allt svårare att motivera sig att lämna hotellet eller vandrarhemmet.

Dessutom finns det en annan faktor som försenar avgången. Frukosten på brasilianska hotell. En brasiliansk hotellfrukost liknar ingenting annat, där är det all-in deluxe som gäller. Ofta ser frukostbuffén ut som en rejält tilltagen brunch som har kryddats med ett antal sockerkakor och ibland även tårtor.

Det är därmed en viss skillnad på tidsåtgången för att avnjuta en brassefrukost jämfört med en spartansk genomvidrig rutten Continental breakfast på ett sjaskigt amerikanskt motell. Man får åtminstone räkna med en halvtimme för att tackla sig igenom en brasiliansk frukostbuffé jämfört med typ 43 sekunder för en amerikansk hotellfrukost.

Tack vare en dagsetapp på nästan femton mil dagen innan jag kom fram till Santos så kunde jag påföljande dag njuta av en härlig defilering utmed vackra atlantkusten och i god tid besöka Pelés och Neymars gamla arbetsplats ”Vila Belmiro”. Där bjöds jag dessutom på en guidad rundtur som bland annat inkluderade ett besök i fotbollslagets omklädningsrum.

–Efter sin sista match med Santos 1974 låste Pelé in någonting i sitt skåp och gav bort nyckeln till en familjemedlem. Ingen vet vad som finns i skåpet. 

Maria, den utmärkta guiden som vallade mig runt Vila Belmiro, levererade alltså en förstklassig nyhet som nästintill berövade mig min nattsömn. Exakt vad har Pelé låst in i skåpet? 

När jag nästa dag besökte det mausoleum som tillhör ”Kungen av fotboll” kunde jag konstatera att Pelés hemlighet numera ligger i tryggt förvar i en förgylld kista i det som, enligt Guiness rekordbok, är världens allra högsta kyrkogård. Enligt samma rekordbok stoltserar huvudpersonen själv med flest gjorda mål någonsin på fotbollsplanen. Pelé hann skyffla in 1279 mål på 1376 matcher och har även målrekordet i det brasilianska landslaget. 

Mausoleet öppnade upp för allmänheten bara dagarna innan min ankomst, men det är endast 60 besökare dagligen som får audiens till Pelés kista.

Dagen innan hade besökare från både Turkiet och Tyskland åkt till Brasilien för att besöka kistan och det var dessutom, precis som i mitt fall, huvudanledningen till deras besök i Brasilien.

Undrar om även dessa internationella gäster drabbades av sömnlösa nätter på grund av Pelé..? Vad är det för något som han har låst in i sitt skåp på Vila Belmiro..?

---

Paraná, en delstat som endast fått en begränsad del av den brasilianska kustlinjen. 

Invånarna i provinsen bör nog ändå vara ganska nöjda. Längst in i djungeln förfogar de nämligen över något som är helt unikt på världskartan.

— Vår familj är av hundra procent japanskt blod, men vi är även hundra procent brassar.

Det är på en färja över Rio Palmital i Paranás södra grannstat Santa Catarina som jag kommer i samspråk med Regis Nishimoto och hans unga familj. I Brasilien bor det många med japanskt ursprung och då inte minst i storstaden São Paulo. Där finns bland annat den populära japanska stadsdelen Liberdade som är ett Tokyo i miniatyr fast i brasiliansk tappning.

Det finns av förklarliga skäl många etniciteter i det väldiga Brasilien och även svenskar har en gång i tiden emigrerat hit i hopp om ett bättre liv. Det gemensamma är ändå att det inte dröjer alltför länge innan man inlemmas i landet. För egen del behöver jag exempelvis knappt mer än kliva ur flygplanet förrän jag känner mig mer gröngul än blågul.

Min nyfunne vän Regis är själv en hängiven cyklist och levererar det ena värdefulla tipset efter det andra under den korta färjeturen. Tack vare honom får jag därmed några helt suveräna dagar när jag senare korsar gränsen till hans provins.

— Vi har så kort kustremsa i Paraná, därför åker många från min hemstad Curitiba istället över till Santa Catarina för sol och bad, förklarar han innan vi tar adjö av varandra.

Nu blev i själva verket Paraná långt ifrån lottlöst när det gäller turistattraktioner kopplat till vatten. Längst in i djungeln, på gränsen mot Argentina och bara några få kilometer från Paraguay, ligger det som enligt mina ögon toppar listan (tillsammans med Redwood-skogarna i Kalifornien) över de mest majestätiska platser som finns på vår planet: Iguazúfallen, världens till ytan största vattenfall. 

Eftersom jag nyligen, för någon gång i ordningen, besökt det oförskämt vackra vattenskådespelet som utspelas i djungeln, valde jag denna gång att istället följa Regis råd. Jag pedalade i nordvästlig riktning till Morretes, den stad jag fick order om att ha som ”basläger” innan det var dags att snurra upp bland de vackra bergen Serra da graciosa.

Det hann knappt gå mer än ett par pedaltag in i staden förrän jag förstod varför det var just här jag hade kommenderats att tillbringa natten. Morretes är nämligen en av de allra vackraste byar jag har besökt i Sydamerika.

I ett charmerande Bed & Breakfast rakt framför den ståtliga kyrkan kunde jag njuta av den lilla floden som rann förbi mitt sovrum samt de perfekt formade bergstopparna i periferin. 

Att jag påföljande dag skulle pedala nästan tusen höjdmeter upp i skyn lade inte det minsta sordin på humöret. Tvärtom. Det var då jag på allvar förstod innebörden av att vara brasse. Det är så mycket mer än en nationell identitet, det är i själva verket ett hedonistiskt sinnestillstånd…

---

Santa Catarina, den till både namn och dramatiska natur kanske allra vackraste brasilianska delstaten. 

Den lilla provinsen i södra Brasilien fick i princip allt, inte minst vackra stränder.

—Alemão? 

—Não, sou sueco. 

—Ahhh… Zlatan Ibrahimovic! 

Brassarna är härliga på alla möjliga vis och framförallt är de inte det minsta blyga för att ta kontakt om de ser något suspekt i sin omgivning, exempelvis en främling i cykelbrallor. Däremot har brassarna en något skev uppfattning om alla turister, förbluffande många tar nämligen för givet att alla främlingar är tyskar. 

Trots att det snart har gått trettio år sedan mitt första besök i Brasilien, och oavsett var i landet jag har befunnit mig så har jag alltid fått frågan om jag är en alemão (tysk). Den enda skillnaden från mina tidiga resor i Brasilien är att den nuvarande generationen följer upp mitt svar med att referera Sverige till ”Zlatan” istället för Brolin eller Ravelli. 

Apropå tyskar så finns det ett stort germanskt inslag i södra Brasilien och inte minst i delstaten Santa Catarina eftersom många tyskar emigrerade till denna provins under 1800-talet. Det är därmed inte alls konstigt att man varje höst kan besöka en oktoberfesival i Blumenau, den brasilianska stad som kanske har de allra största tyska influenserna. 

Nu blev det inget besök i just denna stad på min cykelresa, men det finns många andra godbitar i provinsen som exempelvis Florianopolis, en stad som tack vare sin skönhet med all rätta liknats vid Rio de Janeiro. Det finns emellertid fler kuststäder i Santa Catarina som jag lärt känna under cykelturen och som förtjänar samma liknelse.

Med bergen ständigt närvarande i bakgrunden och de palmbeklädda stränderna i förgrunden borde Santa Catarina i själva verket vara en ovärderlig tavla inlåst på ett konstmuseum. Det finns faktiskt inga i dag kända superlativ som gör provinsen rättvisa. Jag kan i alla fall inte komma på några. Santa Catarina kan vara mitt livs kärlek. 

Det enda som väl saknas i delstaten är ett fotbollslag av allra högsta klass. Det finns nämligen inget lag kvar från Santa Catarina i den allra högsta nationella ligan Brasileirão Série A.

Figueirense från Florianopolis är en av delstatens toppklubbar som väldigt gärna vill ändra på detta tråkiga faktum. Laget spelar sina hemmamatcher på Estádio Orlando Scarpelli och har bland annat fostrat tidigare Liverpoolstjärnan Firmino. I stadion finns dessutom ett museum med en imponerande samling pokaler. Det enda som tycktes saknas där var de allra finaste troféerna Copa Libertadores och Copa Sul-Americana.

Ett lag från Santa Catarina som däremot kan stoltsera med en buckla för Copa Sul-Americana är den lilla klubben Chapecoense. Fotbollslaget i de grönvita tröjorna från Santa Catarina fick dessvärre inte chansen att spela om bucklan eftersom deras flygplan tragiskt störtade i Colombia på väg till finalen. Nu hamnade pokalen ändå i Chapecó eftersom motståndarlaget valde att efterskänka titeln till Chapecoense.

Jag har vid ett tidigare besök i Santa Catarina besökt Arena Condá, hemmaplan för Chapecoense. Ett besök som sammanföll med en minneshögtid på dagen fem år efter den tragiska flygolyckan. Fotbollsklubben har via minnesmonument och målningar i arenaområdet sett till att de omkomna spelarna och ledarna aldrig kommer att glömmas bort.

Och trots att det är ett världshav mellan Santa Catarina och Hälsingland så kommer även jag att påminnas om Chapecoense varje gång jag öppnar min byrålåda. Där ligger nämligen en grönvit tröja med Chapecoenses klubbemblem.

---

Brasilien, världens femte största land, både till yta och befolkning.

Allra längst ner på den brasilianska kartan finner man Rio Grande do Sul, den vackra delstaten som känns som en skön förlängning av Uruguay.

– Du har precis missat den, Uruguays passkontroll ligger tre kilometer söder om gränsen mot Brasilien. 

Med drygt tretton mil i cykelsadeln kan jag knappast påstå att jag var sugen på fler fysiska aktiviteter denna dag, men det var bara att följa hotellreceptionens direktiv och trampa tillbaka för att få den nödvändiga stämpeln i passet. Rätt ska vara rätt. 

Till ytan är Brasilien något mindre än Europa om man räknar vår östra gräns vid Uralbergen. Det finns därmed, precis som i Europa, gigantiska skillnader vad gäller landets natur och kultur. Jag anser därför att jag till viss del är ursäktad för att jag lyckades missa Uruguays immigrationskontroll i min iver att redan samma dag korsa gränsen till den nation som blivit något av mitt andra hemland. 

Brasiliens sydligaste provins Rio Grande do Sul är i princip en förlängning av Argentina och Uruguay. Allt ser likadant ut och alla gauchos (delstatens befolkning) ses fortfarande, precis som grannarna i söder, vandra omkring med en termos hett vatten och den traditionella koppen med ”mate”. Den bittra te-sorten som flitigt avnjuts tillsammans bland vänner och bekanta under i princip dygnets alla vakna timmar. En dryck lika viktig som kaffe för en norrlänning. 

Det enda som särskiljer befolkningen på respektive sida av gränsen är alltså språket. Det är portugisiska som gäller i Rio Grande do Sul till skillnad från den spanska som till övervägande del talas överallt annars i Sydamerika. De båda världsspråken är lyckligtvis väldigt nära besläktade så jag kommer ganska långt med min hopsnickrade ”portanhol” när jag rör mig mellan länderna. 

Det finns emellertid några fallgropar som man ska försöka undvika. När jag 1999, efter många besök i portugistalande Brasilien, cyklade igenom Uruguay och Argentina för första gången fick jag ofta frågan om hur gammal jag var. Ända fram tills en argentinsk kompis gjorde mig uppmärksam på den något pinsamma skillnaden mellan ordet för år (anos på portugisiska och años på spanska) så hade jag istället för att förklara att jag var 32 år gammal glatt förkunnat att jag var utrustad med 32 anus! 

Både språkligt och kulturellt kanske jag därmed ändå känner mig något mer hemma i Brasilien än i grannländerna i söder. 

Cykelresan genom Rio Grande do Sul utvecklades därmed till en njutning modell ”deluxe” där jag fick uppleva mina tre favoritländer på en och samma gång, typ som ett kinderägg. Jag kunde till och med uppskatta åsynen av kapybaran (världens största gnagare, även kallad vattensvin), trots att AIK (gnaget) är det fotbollslag jag minst vurmar för…

 

---

AM Estádio Centenário i Montevideo, platsen där VM-bucklan höjdes för första gången.

Men är anläggningen verkligen ”The Holy Grail” bland världens fotbollsarenor? 

Uruguay, nationen med det i särklass coolaste namnet. Landet vars flagga faktiskt var den första vid sidan av den svenska som jag lärde mig känna igen. En kunskap jag förvärvade 1974 när jag bläddrade igenom ett nummer av Kalle Anka med ett fotbollsspecial om det stundade världsmästerskapet i Västtyskland. 

Då som nu är Uruguay fortfarande en av mina absoluta favoriter i Sydamerika. Något som inte minst har att göra med att attityden känns något mer avslappnad i den lilla nationen vid Rio de la Plata än hos de mäktiga grannarna i norr och söder. Förutom när det vankas fotbollslandskamper förstås. Uruguay har nämligen en ful ovana att fälla sina grannar i VM-finaler, något som skedde både i mötet mot Brasilien 1950 och Argentina 1930. 

När Uruguay arrangerade det allra första världsmästerskapet i fotboll 1930 så spelades finalen på den mäktiga Estadio Centenario i huvudstaden Montevideo. En helgedom jag nu själv försökte komna in i för att beskåda med egna ögon. Poliserna utanför den vackra anläggningen stoppade mig emellertid vänligt men bestämt eftersom de ansåg att det var en mindre bra idé. 

— Det pågår en stor katolsk mässa inne på arenan, förklarade en av poliserna. 

Uruguays ordningsmakt hade alltså gjort den korrekta bedömningen att jag och min fullastade långfärdscykel knappast hörde hemma i den katolska miljön. I en av ingångarna på baksidan till arenan hade jag däremot större lycka och välkomnades hjärtligt av två ynglingar som tycktes anse att hedningen i cykelbrallor visst borde besöka den pågående mässan. 

Av den anledningen kunde jag därmed till slut besöka det som enligt mig är något av en ”Holy Grail” bland världens alla fotbollsarenor. Och även fast jag var omgiven av flera tusen sydamerikanska katoliker så är jag övertygad om att det bara var jag som hade något religiöst i blicken…

När jag påföljande morgon lämnade Montevideo hade jag till en början sällskap av ett antal morgonpigga långdistansare eftersom det samtidigt pågick ett maraton i Uruguays huvudstad. Jag hade emellertid redan prickat av Uruguay på maratonkartan i form av Punta del Este Maraton några år tidigare. Jag kände därmed bara ett litet uns av dåligt samvete för att jag istället pedalade iväg i 20 kilometer i timmen i riktning mot värmen i Brasilien.

När jag lämnade Buenos Aires hade nämligen hösten kommit på besök, en årstid som även drabbade grannen Uruguay. Räddningen fanns emellertid på nära håll. Med en dagsdos på cirka 100 kilometer så dröjer det därmed inte mer än några få dagar förrän temperaturen blir anständig och närmar sig något som kan liknas vid en svensk sommar.

Uruguay är på det hela taget ett utmärkt cykelland med vackra vyer och vänliga människor. Och god mat förstås. Nationalrätten Chivito är dock starkt beroendeframkallande och restaurangerna borde nog klistra på en varningstriangel på tallrikarna när de serverar denna delikatess. En tugga av nationalrätten är en fullständig orgie för smaklökarna som etsar sig fast i minnet flera ljusår framåt.

Det var alltså med ett visst vemod jag lämnade den lilla nationen vid Rio de la Plata för att rulla in i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul. Lyckligtvis skulle det inte dröja alltför länge innan jag fick återse Uruguay. Två kilometer in i Brasilien insåg jag nämligen att jag hade missat Uruguays gränskontroll och tvingades därmed cykla tillbaka fem kilometer för att få rätt stämpel i passet…

---